The rich man's daughter(PRS)

Mona kom fram och sjönk ner på knä igen. Hon tvättade händerna noga och snart var de lika rena och bleka som de brukade vara. Hon drog ur sitt hår ur tofsen och lät det falla fritt.

"Även om hon vore med på det?" undrade Edward med höjt ögonbryn och gick och började skala. "Lance är ingen barbar, vi kan nog vara lugna".

Lance såg på henne och log omedvetet åt åsynen av flickan, hon var vacker, Lance gillade vackra saker. Han hade haft ett gott öga till Hilde men hon hade valt Edward och han respekterade kvinnor.

Hilde log snett och såg på Edward.
"Hon är inte av vår klass, hon måste återvända. Mona är för fin att vara i det dåliga sällskap vi innebär." sa hon och suckade. Det fanns orsaker till varför hon inte ville ha barn, dels för barnet och arbetsbördan i sig och dels för att hon inte ville ha ett barn leva såhär.

Mona närkte hans blick och log svagt innan hon tog en del av köttet och bar in det. Hon la det till Hilde och tog sig sen ut igen.

Edward sainget då Mona kom in och bara skalade. "Men hon vill inte återvända, kan du tvinga henne?" undrade han då hon var ute igen.

Lance stoppade undan kniven och fann en korg. Då Mona kom ut nickade han mot skogen.
"Ska vi plocka bär?" frågar han leende.

Hilde ser efter Mona och vänder åter uppmärksamheten åt Edward.
"Hon vet inte sitt eget bästa hon hör inte hemma här." sa Hilde hetskt och svor till.
"Fan." for det ur henne hon hade skurit sig på fingret. Hilde skar sig sällan men handen som höll i kniven darrade kraftigt, hon var upprörd det syntes.

Mona log och nickade. "Visst". Hon började gå djupare in i skogen på stället hon varit förut. Hon hittade snart stället och började plocka, det låg precis bredvid en flod. Hon log lite för sig själv och sneglade lätt mot Lance ibland. Hon ställde sig upp och skulle lägga bären i hans korg då hon snubblade till på en hal mosfläck. Det gick snabbt och strax därefter hördes ett högt plask.
Mona hade trillat i floden, den var djupare än den såg ut och ström. Hon försökte ta sig upp men sjönk bara djupare ner och drog in vatten i lungorna. Hon kunde ju inte simma. Förtvivlat försökte hon dra upp sig med en sista ansträngning men sjönk än. Hon slöt ögonen och det började mörkna för hennes ögon.

Edward såg bekymrat på henne och kom fram. Han lindade en bit tyg om fingret och kramade om henne. "Vi får se hur det blir med henne". Han tog sedan kniven ifrån henne. "Jag tar resten"

Lance var inte sen att komma i då han hörde plasket. En dränkt katt fick man inte mycket för som en levande. Han finner henne och drar upp henne till ytan flämtande efter luft och får henne upp på marken.
"Och vad i helvette tror du att du håller på med va? Vad skulle det där vara bra för." fräser han till och slår henne på kinden för att få henne vid medvetande.

Hilde satte potatisen på spisen innan hon sjönk ner på en stol och suckade. Hon drog upp knäna under sig och bara gömde ansiktet. Ibland önskade hon att hon kunde gråta, det hade lättat på så mycket.

Mona var blek och andades inte först. Hon hade nästan svimmat av av syrebrist och av paniken hon fått. Men då Lance slog till henne på kinden vaknade hon till och började hosta ut allt vatten hon svalt. Hon hostade en bra stund och rullade sedan över till sidan och slöt ögonen och darrade. "Jag är ledsen..." mumlade hon tyst till Lance då hon hört honom. "Jag halkade...Och jag kan inte simma...".

Edward dukade fram och skar upp resten av köttet innan han sjönk ner på en stol vid Hilde. Han la armarna om henne och kysste hennes hjässa. "Hur är det?" undrade han mjukt.

Då Lance såg att hon var okej och levde lugnade han ner sig. Han påminde om Hilde i humöret som blev arg då hon blev orolig.
"Jag märker väl det, men försök att ha fötterna på botten nästa gång och inte sparka som en vettvilling." sa han mjukt och lyfte upp henne och korgen med bär, de var båda våta och behövde värme och torra kläder.

"Bra." sa Hilde det vanligaste svaret han brukade få från henne. Men hon la armarna om honom och drog sig in i hans famn.
"Jag vill inte önska något vårt liv och hon är för god att leva det bara." sa Hilde lågt.

Mona nickade sakta och sjönk ner i hans famn. Hon var trött och hennes hals värkte av vattnet. Hon var även kall och våt. "Tack" mumlade hon sedan och slöt ögonen igen.

Edward kramade om henne mer och kysste henne lätt. "Jag vet...Men jag tror hon skulle vara lyckligare om hon fick bestämma själv, även om det kanske inte är det bästa alternativet":

"Tack, för vad?" muttrade Lancelott fram och bar in henne i stugan och satte henne på en stol.
"Fröken har ramlat i vattnet." sa han enkelt.

Hilde bara skakade på huvudet.
"Detta är fel väg." sa hon tyst och kom sedan snabbt upp då två blöta figurer kom in. Hon la mer ved i spisen och skickade Edward efter torra handdukar och värmde vatten till fotbad åt dem.