The marauder's map [SV]

Ni. Äger.



Ledsen att det tagit lite tid, men som jag skrev till någon, nu måste jag tänka när jag skriver. Allt måste liksom gå ihop.. Ni kommer fatta när sista kapitlet kommer.



Kapitel 41 ~ Begränsad
På onsdagen innan trekampen (som är på en fredag) går jag ensam i en korridor. Just nu är jag alldeles för upptagen med att kolla över axeln och oroa mig för att tänka på det, men det är första gången jag går ensam sen skolan började. Det känns läskigt mycket som om jag är förföljd, även om det inte går någon bakom mig. Den obehagliga känslan får mig att börja småspringa lite, men min tunga väska gör det svårt. Plötsligt känner jag ett stadigt grepp om min handled och jag tappar väskan. En bläckflaska spricker och bläcket skvätter upp min sko. Någon trycker upp honom mot väggen så jag inte kan röra på mig. De massiva stenblocken trycks in i mina skulderblad. Jag kniper ihop ögonen och trycker huvudet mot väggen. Jag behöver inte ens öppna dem för att veta vem det är.
"Döda mig inte", piper jag, trots att jag vet att han aldrig skulle göra det. Jag fattar inte vad han gör här nu. Om han velat ha något sagt kunde han väl ha sagt det förra veckan?
"Jag vill inte prata med dig såhär, men du lyssnar ju inte. Ledsen, Kendra", säger Remus bedjande. Jag slår upp ögonen och min blick möter ett par nötbruna ögon översvämmade av skam. Det ser ut som om han lider av det här. Jag försöker sparka mig loss, men utan framgång. Jag kan inte röra en fena. "Jag kan återgå till att vara en robot men först måste jag veta hur du känner."
"Gå, släpp mig."
"Kan du lyssna på mig för ett ögonblick?"
"HJÄLP!", skriker jag. Ett ögonblick ser det ut som om han skulle luta sig de få centimetrarna till mitt ansikte och kyssa mig, men icke.
"Bara för att jag är som jag är betyder inte det att något är annorlunda. Jag har ju inte skadat dig tidigare, varför nu?", säger han fort.
"Hur många gånger du än säger det där kommer det inte ändra något", mumlar jag. "HJÄLP!"
"Kan du vara lite tystare? Jag får tinnitus." Han böjer dig fram och kysser mig lätt på kinden. Värmen sprider sig ut från kinden och vidare ut i ansiktet.
"Ditt hår är grönt", mumlar han i mitt öra. "Jag vet vad det betyder." Mitt hår blir grönt, alla andra rodnar. Jag ler. För ögonblicket glömmer jag bort att Remus är en ond mördarmaskin. Han håller kvar huvudet bredvid mitt. En svag doft av rök och gräs tränger sig in i min näsa. Det lunkar hemma och välkomnande.
"Jag älskar dig", viskar han. Viskningen är bara som en sommarvind, men jag hör perfekt vad han säger. "Jag tror att du känner likadant." Min instinkt säger åt mig att nicka eller mumla ett ja, men jag rör inte på mig. Jag kan inte påstå att det är skräcken, just för ögonblicket är jag inte skrämd alls. Mitt hjärta dunkar som ett ånglok. "Vi skulle kunna vara tillsammans till skolan slutar bara. Lägga allt bakom oss."
"Varför inte länge?", undrar jag. Remus lunga bröstkorg lyfts och sänks långsamt. Det tar ett tag innan han svarar.
"Efter Hogwarts har jag ingenstans att vara under fullmåne. Det skulle bara mord om någon kom nära", viskar han precis innan stegen börjar höras. Snabba, som om någon springer.
"Lupin? Potter?", ropar någon frågande. "Lupin?", upprepar professor Timby. Allt kommer tillbaka. Det är som om jag faller ned på jorden igen. Mitt hjärta greppar tag i den vanliga panik- och skamkänslan och jag vänder ansiktet mot professor Timby.
"Hjälp", piper jag.
"Släpp henne, Lupin."
"Hon kommer springa." Remus släpper mig inte med blicken. Hans grepp hårdnar betydligt och jag gnyr.
"Potter, spring inte." Jag sluter ögonen igen.
"Jag ska inte springa", säger jag motvilligt. Remus släpper mig och jag rusar fram till professor Timby. Jag gnider mig lite om handleden. "Jag trodde du visste bättre än så", säger professorn till Remus. Remus kollar inte på professor Timbly, utan på mig. Det är som om han vill fråga: 'Så vad känner du?'
"Lupin, mitt kontor nu", säger professor Timbly och drar med sig Remus till sitt kontor. Först tänker jag protestera, säga att det var ett missförstånd, men inte ett ord kommer över mina läppar, så jag springer sista biten upp till sällskapsrummet. Väskan lämnar jag kvar, just nu känns inte som en bra tidpunkt att ta den. När jag kollar bakåt i korridoren ser jag min väska, men också något mer. Det ser ut som ett tygstycke av vatten. Jag förstår mig inte på det.

Väl uppe står Lily och James och har en högljudd konversation om prefekt- och högste ordningsmans-saker.
"Men Lily! Den är cool!"
"Jag bryr mig inte James, den är farlig!"
"Vad kan den göra då?"
"Åh, jag vet inte. Kanske fälla ut taggar när den flyger?! Huggtandad frisbee!" Jag ignorerar dem och fortsätter upp till sovsalen. Där sitter Lo och Tess på Sams säng och pratar om Sirius. ("Men han är så söt! Jag tror faktiskt att han gillar mig!" Jag slänger mig på min säng och efter det följer en lång, pinsam tystnad.
Efter ett tag hör jag hur fjädrarna i min säng knakar till och hur någon lägger en hand på min rygg.
"Är du okej?", frågar Lo. Jag vänder mig upp mot henne. Lo ser faktiskt lite medlidande ut. Tess står en bit bort, men tar några tvekande steg mot mig.
"Nej, vet ni vad, det är jag inte." Jag sätter mig upp och kollar på dem.
"Vad hände?", frågar Tess och nickar ned mot min handled som fortfarande gör lite ond efter Remus' hårda grepp. Den är röd.
"Ni är bra på relationer va?", frågar jag.
"Japp", säger de med en mun.
"Vad skulle ni tipsa om om någon skulle vara så sjukt kär i någon. Men den andra någon skulle kunna skada eller döda den första någon såhär lätt." Jag håller upp mina fingrar och gör ett demonstrativt pyttelitet hål.
"Är du kär i en Slytherin?", flämtar Tess.
"Remus", mumlar jag. "Och han gillar mig med." Utan att jag märker det far min hand upp till kinden. Lo höjer skeptiskt på ena ögonbrynet.
"Men han är inte farlig. Peter är värre än honom", säger hon. "Och vi vet alla hur farlig Peter är. Han skulle inte göra en råtta förnär."
"Han är varulv", slinker det ur mig. Både Tess och Lo stirrar på mig och ser ut som om de inte vet om de ska skratta eller gråta.
"På riktigt?" Jag nickar.
"Oj", mumlar Tess. "Ibland blir man kär i folk som är lite farliga, sånt lägger sig."
"Men det är inte så. Jag gillade honom innan jag visste."
"När fick du veta?", frågar Tess.
"I julas. Av Te." Hon biter sig i läppen.
"Det är fel sätt. Över en romantisk middag skulle varit mycket bättre."
"Tess", mumlar Lo.
"Okej, jag är jättedålig på det här", erkänner Tess, "men jag skulle rekommendera att du pratar med honom. På riktigt."
"Jag har pratat med honom", protesterar jag.
"Ett riktigt samtal, menar hon", skjuter Lo in. "Bara du och han. Ingen som tjuvlyssnar, ingen som tvingar dig att vara där."
"Jag kan inte", suckar jag.
"Men du måste. Vi kan fixa allt", säger Lo hoppfullt. En romantisk middag för två, det är vad det blir om hon fixar.
"Lo, tänk om Sirius hade varit varulv. Skulle du vela dejta honom då?" Att säga så är praktiskt taget att ljuga, men just nu bryr jag mig inte så mycket.
"Men när han inte var varulv skulle han inte göra någon skada?" frågar Lo efter att ha tvekat ett tag. "Nej, nej, förmodligen inte", erkänner hon sedan. Jag vänder mig mot Tess.
"Och Tess, jag vet inte vem du gillar.."
"Vem har sagt att jag gillar någon?" avbryter hon.
"Tänk dig den du gillar som varulv. Inte lika kul?" Hon suckar.
"Nej."
"Så ni förstår. Vad kan jag göra?"
"Sa han något mer?" undrar Lo.
"Att vi bara kunde vara ihop till terminen tar slut", suckar jag. Tess gör en exalterad min.
"Det är ju värsta Romeo och Julia!" påstår hon.
"Jag har inga planer på att dö."
"Nja, bortsett från den biten", säger Tess leende. Lo harklar sig.
"Har du bara till terminens slut tycker jag du borde göra något", säger hon. "God natt." Lo och Tess går tillbaka till sina egna sängar. Jag suckar klagande och slänger mig på sängen. Där ligger jag hela natten och tänker. Grejen är att jag vill vara med Remus, och nu har jag en tidsbegränsning. Mitt liv suger, är det sista jag tänker innan jag somnar in i en orolig sömn.

AZUM som vanligt

Perfektion♥
Wiho de är så himla söööta tillsammans juu

RENDRA!!!♥ (sorry, kunde inte hålla inne det... )

Vad gjorde Te och Peter under kapitlet hehe...
Men superbra som vanligt! Renda♥

SUUUUPER! Fast jag shippar faktiskt TENDRA! Fatta, dem tillsammans. Perfekt!

Jag ligger just nu på en stolstol i Grekland och läser ett toppen kapitel av dig.
Kan livet vara mer perfekt?

om det hade varit fler än ett kapitel?

Det tänkte jag inte på... Du har helt klart rätt!

Gaah Kendra även fast du erkänt att du är kär i Remus hatar jg dig fortfarande för din varulvsfobi, vad är det med alla där och varulvar?! Marodörerna e ju de enda vettiga...
Längtar efter mer 83