5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, ni är fucking underbara! Som ni kanske har förstått så är jag inte längre i USA, men har ändå inte uppdaterat, vilket förstås är oförlåtligt av mig. Jag kan bara säga sanningen och det är att jag inte har haft tid tyvärr. Men här kommer i alla fall en till del! Jag hoppas att ni fortfarande läser. Ska försöka vara snabbare i fortsättningen, slutet närmar sig nu, vilket är lite skrämmande...

---

14 Januari

Tiden gick alldeles för snabbt, sådär som den alltid gjorde när man som mest önskade att den bara skulle stanna helt, och innan jag visste ordet av det var det dags att återvända till Hogwarts. En hel vecka passerade, under vilken jag såklart betedde mig väldigt vuxet och moget genom att undvika både James och Ryan till varje pris. Japp, jag hade nämligen kommit fram till en strategi under tiden som jag haft utegångsförbud och den strategin innefattade att jag helt enkelt skulle undvika dem båda tills att de tog sin examen i juni. Det var ju faktiskt bara cirka sex månader dit så hur svårt kunde det vara? ... visst?

Hursomhelst så gick allt enligt planerna tills att jag en kväll inte kunde somna och bestämde mig för att gå ner till sällskapsrummet för att "plugga". Åtminstone var det vad jag intalade mig själv, men jag visste att det inte skulle bli så i praktiken.

Om jag bara vetat just hur rätt jag hade haft....

Det stormade ute, det var därför jag inte kunnat sova. Vinden som slet i träden, regnet som slog som piskrapp mot fönsterna och åskan som mullrade. Nej, vissa kanske ansåg att stormoväder var mysigt och romantiskt, men enligt mig var det bara kusligt och dessutom störde det min skönhetssömn.

Jag klev ner för det sista trappsteget till sällskapsrummet och fumlade lite i blindo tills att jag hittade fram till en utav sofforna. Eldarna i eldstäderna hade sedan länge brunnit ut så det var ett under att jag inte gick in i något på min väg dit, eller ännu värre - slog i en tå. Jag skulle just till att sätta mig i soffan - faktum var att jag redan halvsatt i luften - när en blixt lös upp det ovala rummet.

Plötsligt stirrade jag rakt in i ett par gröna ögon tvärs genom rummet och det var som att tiden frös. I vad som kändes som en evighet stirrade vi bara in i varandras ögon och alla de miljontals känslor som vi kände flög genom rummet. Det var nästan så att jag inte kunde andas så överväldigande det var.

I nästa sekund blev det beckmörkt igen och jag, som halvsuttit i luften, tappade balansen och föll ner i soffan med ett, "uff."

Jag hörde Ryan resa sig upp. "Savannah? Vad hände? Är du okej?"

Det värkte till i hjärtat av saknad när jag hörde hans röst och jag fick hindra mig själv från att springa över till honom, slänga mig om hans hals och gråta ögonen ur mig mot hans axel. Istället harklade jag mig och fick fram ett svagt, "Jag är okej."

Vi förblev tysta ett tag samtidigt som jag tänkte igenom mina möjligheter. Att gå tillbaka upp till sovsalen var frestande men det skulle bara få mig att se feg ut. Jag skulle såklart kunna gå bort och prata med honom, men vad skulle jag säga?

Under tiden som jag hade tänkt måste Ryan ha gått bort till mig för plötsligt kände jag något som tyngde ner i bortre delen utav soffan. Jag sneglade på honom genom mörkret. Ännu en blixt lös plötsligt upp rummet och jag såg konturen av hans vackra ansikte.

Han suckade tungt. "Jag kan aldrig sova när det stormar."

Jag log sorgset. "Inte jag i heller."

Han vred på huvudet och såg på mig och jag kunde precis urskilja hans ögon i mörkret. För varje minut som passerade började mina ögon vänja sig allt mer och jag såg honom allt tydligare. Tillslut insåg jag att vi måste ha suttit så hur länge som helst och jag vek bort blicken. Min hals hade blivit helt tjock och jag kände gråten trycka i bröstkorgen. Det var som om min kropp reagerade på ett beslut som jag inte ens fattat ännu - eller åtminstone inte trott att jag hade fattat än. Men jag visste att det var rätt sak att göra, både mitt hjärta och min hjärna höll med om det. Jag behövde släppa taget om Ryan, en gång för alla.

"Ryan--" började jag, men Ryan avbröt mig genom att hålla upp sin hand.

"Jag vet vad du ska säga, Savannah. Det är okej. Jag har aldrig beskyllt dig för allt som hände förra terminen. Jag visste från första början vad jag gav mig in i och jag kan inte ens förstå hur det måste ha känts för dig att slitas så mellan två personer, även om jag såklart önskar att du älskat mig lite mer än vad du älskar honom."

Vi satt där, med ungefär en meter mellan oss, och bara såg på varandra medan tårarna strömmade ner för mina kinder. "Så det här är verkligen slutet för oss?" fick jag fram trots att frågan knappt ville lämna mina läppar.

Ryan log sorgset och skakade på huvudet. "Det här är bara slutet på historien om Savannah och Ryan som ett par. Imorgon börjar historien om Savannah och Ryan som vänner."

Jag log, vilket bara fick mig att gråta ännu mer. Jag hatade känslan av att känna att det lilla hopp jag hade kvar för Ryan och mig höll på att glida ur min hand. Det var en oerhört jobbig känsla, men jag visste ändå att det var det enda rätta om någon av oss skulle kunna gå vidare med våra liv. Jag hörde hur Ryan rörde på sig och sedan kände jag hans armar som slöt sig om min kropp. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han gungade mig från sida till sida medan jag grät.

Åh herregud </3
Men hon blir tillsammans med James nu, väl? *hoppas*

Superbra kapitel!

Superbra!
</3

Åh satt faktiskt idag när jag såg att du var inloggad och undrade om det fanns en chans att du skulle uppdatera! Har en dålig känsla i magen om att detta inte är slutet för deras förhållande... Mvh Team James

du nu får du snabba dig med nästa kapitel för jag orkar inte vänta längre

Tackar! Bara en del och en epilog kvar nu

13 April

Januari blev till februari, som i sin tur blev till mars och sedan april. Jag vaknade av mig själv den fredagen, tjugo minuter innan mitt alarm skulle ha väckt mig. Rutinmässigt satte jag av mot sovsalens toalett, duschade och fönade håret. Så småningom dök de andra också upp, men då var jag i princip redan klar. Klockan åtta satt jag på min säng, iklädd min skoluniform och med mitt blonda hår i en slarvig knut på huvudet. Fem över åtta var Rose klar och vi satte av ner mot sällskapsrummet. Jag sneglade lite på henne när vi gick. Hon hade klippt sitt röda hår för någon vecka sedan så att det nu precis räckte henne ner till hakan och det fick henne att se mycket vuxnare och mognare ut. Dessutom hade hon haft ett lyckligt sken omkring sig allt sedan hon och Scorpius förlovat sig. Japp, du läste rätt.

"Godmorgon, framtida mrs. Malfoy", retades Albus när han som vanligt mötte oss vid utgången.

Rose slog till honom lite lätt på armen och tog ledningen ut genom porträtthålet, men varken jag eller Albus missade det gigantiska flinet som spred sig över hennes läppar. Med vana steg fortsatte vi ner mot Stora Salen och jag såg hur Rose ständigt snurrade på sin förlovningsring med det där nyförälskade leendet på läpparna. Något vaknade till inom mig när jag såg det, men jag tryckte undan det igen, så som jag alltid gjorde.

"Tja, det kommer bli ett spännande bröllop i alla fall", sade jag och flinade.

Rose suckade. "Jag har fortfarande inte vågat säga något till pappa. Han kommer gå i taket."

"Äh, när han väl lärt känna Scorpius kommer han förstå", sade Albus just som vi nådde Stora Salen. En blond kille med breda axlar stod utanför dörrarna och väntade och han sken genast upp när han fick syn på oss. Eller ja, vem försökte jag lura? När han fick syn på Rose. "När man talar om trollen", sade Albus och flinade.

Vi lämnade kärleksparet som hade fullt upp att säga godmorgon till varandra och fortsatte istället in i salen och tog våra vanliga platser vid Gryffindor bordet. Vi hade precis hunnit börja ta för oss av frukosten som stod framdukad när turturduvorna dök upp igen och efter dem, Ryan. Jag log mot honom. "Godmorgon, allihopa", sade han muntert och rufsade om mitt hår, varefter han slank ner på platsen mittemot mig.

"Ryan!" utbrast jag och rättade till min knut. Om han bara visste hur svårt det var att få till den perfekta, slarviga knuten. Inte för att jag någonsin kunde vara sur på den blonda killen ändå.

"Hur kommer det sig att du är på så bra humör idag?" undrade Scorpius och höjde på ett blont ögonbryn.

Ryan bara flinade hemlighetsfullt och jag kände hur något djupt därinne reagerade. Hade han börjat dejta någon? Jag log mot honom. "Vad det än är så är jag glad att du är glad", sade jag och menade vartenda ord.

Han log varmt mot mig. Därefter fortlöpte frukosten som vanligt. Scorpius och Rose kunde som vanligt inte hålla tassarna borta från varandra - eller munnarna för den delen - och Albus och Ryan pratade om något nytt spel de hört talas om. Jag log när jag betraktade min lilla skara vänner. De var nog de bästa vännerna i hela världen, och de var bara mina. Kunde man bli lyckligare än så?

Jag tog en tugga utav mitt bröd och såg mig omkring i salen. Plötsligt fastnade min blick på James som satt en bit ner vid bordet. Han var för tillfället uppslukad i konversation med Joshua och verkade inte märka att jag såg på honom så jag dröjde kvar med blicken lite till. Jag lade märke till att hans hår var kortare och att han hade rakat bort sin stubb. Vi hade inte sagt ett ord till varandra sedan den där morgonen på sjukhuset. Han hade undvikit mig och jag honom. Det var väl så det skulle förbli också, antog jag. Den där känslan av att det var någonting som saknades vaknade till i mitt bröst igen och jag vände genast bort blicken.

Jag behövde inte honom. Jag var inte i ett behov av någon pojkvän längre. Jag hade lärt mig att älska mig själv för den jag var och livet var inte längre en fråga om att komma på sätt att få andra att tycka om mig. Dessutom tyckte jag om mitt liv som det var just nu. Jag umgicks med mina vänner, hade lektioner, åt, pluggade och sov. Vad mer kunde man behöva?

"Hallå? Vanna?" Jag såg en hand röra sig fram och tillbaka framför mitt ansikte och jag blinkade till.

"Hmm?" sade jag och såg på Rose som satt bredvid mig.

Hon såg orolig ut och jag såg hur hennes blick flackade lite åt James håll. "Savannah, kan vi prata lite?" sade hon och jag förstod inte varför hon plötsligt var så seriös.

"Visst, prata på", sade jag.

"Inte här, bara vi två?"

"Nu?" undrade jag och sneglade på min klocka. Det var en kvart tills nästa lektion skulle börja.

Rose nickade och ställde sig upp. Jag följde med henne ut i entréhallen och sedan vidare ut i det fina vädret. Vi gick ut en bit över den kvadratiska gräsmattan och slog oss ner på en bänk som stod mitt i solen. "Hur är det, Savannah?" undrade Rose. Hon sade det försiktigt, som om hon var rädd att jag skulle gå i sönder.

Jag rynkade på pannan. Var det därför hon ville prata själv med mig? För att fråga hur det var med mig? "Jo, det är bra. Lite mycket med skolan nu och jag sov inte så bra i natt, men--"

"Jag menar, på riktigt, hur är det? Hur mår du? Med Ryan och James och allt det där?"

Jag svalde hårt och såg bort. Sedan Ryan och jag bestämt oss för att bara vara vänner så hade jag inte gjort något annat än att trycka bort alla känslor, för både han och James. Jag ryckte på axlarna, oförmögen att prata på grund av klumpen som formats i min hals.

"Okej, lyssna Savannah, jag är superglad för din skull över att du och Ryan fortfarande kan vara vänner och allt det där, men du pratar aldrig om vad som hände mellan er." Förstod hon inte att det gjorde för ont? "Och vad gäller James har ni inte sagt ett ord till varandra och du pratar aldrig om honom. Jag menar, tycker du fortfarande om honom?"

Jag bet mig lite i läppen, för jag visste redan svaret på hennes fråga. "Kanske", fick jag fram.

Hon suckade och var tyst några minuter, som om hon formulerade allt hon skulle säga i huvudet, för att sedan slänga ur sig en hel roman. "Jag förstår att du är rädd för att ni ska bli som dina föräldrar, men jag menar, se på Scorpius och mig. Mina föräldrar hatade Scorpius pappa för att han var en Malfoy och gick i Slytherin och jag älskar honom för att han är en Malfoy och för att han går i Slytherin, eftersom det gör honom till den han är. Historien måste inte nödvändigtvis upprepa sig. Du är inte din mamma och James är inte din pappa."

Jag visste att det låg något i det hon sade men jag ville inte höra, ville inte röra upp alla känslor igen.

"Jag har aldrig sett James bry sig om någon så som han bryr sig om dig."

Det värkte till i bröstet och jag kände hur gråten vällde upp inom mig. Jag kunde inte längre hålla allt bakom lås och bom och plötsligt vällde allt jag känt de senaste månaderna upp till ytan. På mindre än en sekund var jag på fötter och stirrade nu på Rose. "James har haft flera månader på sig att säga något till mig, han vet att jag och Ryan inte är ett par, så varför har han inte gjort det om han nu bryr sig så mycket om mig? Va! Och säg inte att det är för att han tycker att han inte förtjänar mig, för det är bullshit!" Tårarna forsade ner för mina kinder och jag torkade argt bort dem med ärmen på min skoluniform. Sedan vände jag på klacken och sprang därifrån.

MEN JO du behöver en pojkvän! Sluta leva i förnekelse :'(

Du skriver awesome och jag älskar kapitlet. Fast nej, men alltså, det är bra skrivet.

Oh my Rowling.

Superbra skrivet! Och stackars Savannah!</3

hoppas det blir tre!

Detta kapitel var om möjligt ännu bättre än det förra!