LotR (Privat)

"Både ock gissar jag." sa Keya fundersamt och bet sig i läppen, "Har mest hållit mig undan och innan det......ja de var inte trevliga." sa hon bara tyst.

Han släppte taget om hennes hand och lutade sig tillbaka. Han visste inte vad han skulle säga. Känslor eller smärtsamma minnen var inget han brukade prata om.

Keya ser på honom, men säger inget, han dolde något det visste hon. "Ditt ärr?" sa hon frågande, "Hur fick du det." sa hon lågt.

Banner ryckte på axlarna. Han kände sig ganska tafatt när det gällde sådana här samtalsämnen.
"Släkten", svarade han enkelt.

Keya nickade, hon mindes att han sagt något om det, "Din mor, far och...." hon mindes det, eller det mesta. Han hade skyddat sin mor, "Det var fint gjort." sa hon, för eftersom hon vart med om liknande själv tyckte hon det.

Orden fick honom att le en aning generat.
"Äsch" Han kontrollerade ansiktsmusklerna och harklade sig. "Jag kunde inte se på längre." Resten av meningarna stannade kvar i halsen på honom, dels för att han inte visste vad han skulle säga eller hur han skulle fortsätta. På grund av bristen till ord stirrade han in i elden.

"Och du säger att jag inte pratar mycket." sa hon då han tystnat, han sa inte mycket, nästan inget om hans liv eller så.

Överraskat nog skrattade han till. "Jag pratar inte om mitt liv. Det är för tråkigt." Han gav henne en studerande blick. "Men jag är intresserad av ditt."

"Mitt är knappast intressant." sa hon och mötte hans blick. "Men vi får väl ta varannan gång, ställ en fråga så svarar jag och sen är det min tur att göra mot dig." sa Keya och log svagt.

"Okej", sade han tveksamt. "Kör till, Keya."
Problemet var bara att han inte visste vad han skulle fråga. Han stirrade på sina fötter och drog upp några grässtrån i sin rastlöshet innan han tittade upp mot henne igen.
"Varför litar du på mig?"