Viktigt Bortglömda[SV]

Har äntligen läst ikapp det jag legat efter med och nu känner jag mig lite smått tom. Har ju kunnat känna "yes, jag har fortfarande kapitel kvar!" men nu har jag inga och måste i stället tålmodigt vänta...
men jag tror seriöst inte egentligen att jag måste berätta vilken talang du besitter! allt känns så levande och verkligt och man sugs verkligen in i varje välskrivet kapitel!
du bäst, din fanfiction bäst och för varje gång jag läser det du skriver känns alltid asbra (Gucci och guld i Kattas värld med andra ord)
Kram ♥

När in i h*lvete avbevakade jag den här fanficen? Och HUR kunde jag göra det? *klickar på bevaka-knappen igen*

Jaja, sett från den positiva sidan fick jag iaf TVÅ nya kapitel att läsa

Det här är en av de bästa fanfics jag nånsin läst, jag älskar den!!!!!!! Du skriver jättebra Amaanda, jag vill bara ha mer, mer, mer!!!!!!!

Tack så mycket allihop! Blir alltid lika lycklig av era kommentarer. ♥

Om någon kommenterar efter det är inlägget så ska vi se om jag kan fixa till ett kapitel i helgen. Har ett halvfärdigt på gång förstår ni.

HUGS ♥

Här kommer en kommentar
För du skriver sååååå BÄST!!!!!!!!

^ Tack för kommentaren kompis! ♥

Gud, tycker inte om det här kapitlet så värst. Det är i grunden ganska oplanerat och spontant skrivet, så jag är inte särskilt stolt över det. Mer stolt är jag över att jag skrivit ett kapitel ( xD ) och också över att jag kan skryta med att ha så fantastiskt många och fina läsare! ♥

Hoppas ni gillar det lite i alla fall. Det börjar dra ihop sig...
________

Wera

Plötsligt bara brister det. Det sterila rummet med alla peppande lappar i färgglada nyanser blir upplösta då tårarna börjar rinna. Alla små obetydliga detaljer flyter ihop framför mina ögon tills jag slår händerna för dem. Då blir allt svart istället. Synen som ersätts av hörseln. Jag hör de hysteriska hulkningarna, utan att kunna förstå att de är mina. Jag känner hur allting darrar, utan att kunna förstå att det är jag. Och jag kan känna hur saker jag burit inom mig allt för länge sakta men säkert lättar från mitt hjärta.
Den unga psykologen väntar lugnt på att det ska gå över. Medan jag kämpar med att torka bort tårar som ständigt ersätta av nya inser jag att hon är snäll. Hon kanske inte förstår, men låtsar inte heller att hon gör det. Hon bara sitter där och respekterar mig för att jag låter allting rämna runt omkring mig.
Tack, vill jag säga, men inga ljud kommer över mina läppar. Andetagen darrar fortfarande som en efter-effekt av gråtanfallet.
Det verkar som om psykologen förstår ändå. Hennes ögon ler på ett sätt som inte irriterar mig ett dugg, liksom andra ögon kan. Der kanske inte var en så dum idé att gå hit ändå. Det är ju trots allt hennes jobb att lyssna på någon annans problem.
"Känns det bättre nu?" Frågar hon.
Jag öppnar munnen för att svara, men hon hinner före.
"Vet du att jag hade en dotter en gång? Hon hette Ayla och var den klokaste människa som någonsin existerat, det svär jag på." Den unga psykologen sluter ögonen för en stund innan hon fortsätter, som om det smärtar henne att prata om det hela. Sedan tar hon sats och fortsätter. "Hon brukade säga att varje människa har ett badkar inuti sig. Ett badkar som bara kan fyllas upp av känslor. Alltså inte av vanligt vatten, utan av viktiga saker, saker som hör samman med hjärtat.
Ayla sa att kranarna till badkaret både fyllde på och var avstängda. Att fylla upp hela karet kunde ta mycket lång tid eftersom känslor inte rinner lika lätt som vatten, menade hon. Ett kar med känslor behöver olika händelser för att fyllas på, så som bråk med vänner eller förlorandet av någon. Medan vattnet inte är beroende av något. Det bara rinner och rinner så länge man tillåter det att göra det.
Finessen med metaforen är Aylas sätt att se på fulla badkar. För när karet är fyllt måste det tömmas. Och det Wera, är vad du gjort nu. Du har tömt ditt badkar. Känns det inte lättare om axlarna?" Den unga psykologen rullar prövande sina axlar samtidigt som hon ler svagt. Jag kan se att leendet inte riktigt når ögonen, trots att hon gömmer det väl.
Jag torkar mig i ögonen. Mitt ansikte är säkert alldeles rödmosigt av gråten nu. Jag rör trevande en av mina eldröda hårlockar med handen. Håret är så tovigt att jag skäms över mig själv. Det går inte ens minnas sista gången jag tvättade det.
Psykologen tittar på mig. Jag har redan glömt vad hon frågade mig. Det enda jag kan tänka på är hennes historia. Är det ens tillåtet av en psykolog att öppna sig så mycket för en främling? Mina tankar vandrar iväg till Cara igen. Jag tar ett huttrigt andetag. Det finns ingen tvekan längre. På ett eller annat sätt är hon borta. Det har gått en månad.
"Jag tror min syster är död." Orden fyller rummet som vattnet i psykologens historia. Först några droppar, sedan en bomb som får rummet att glöda. "Jag menar, jag trodde inte på det först. Tankarna kom, men då var jag bara orolig, men nu... Nu vet jag. Det kan inte vara på något annat sätt. Cara skulle aldrig..." Jag skakar på huvudet. Det är mer än vad jag sagt på evigheter. De gnagande tankarna har slutgiltigen lyckats gräva ett hål till utsidan. Jag försöker dra ner luft i lungorna då paniken drar över mig. "... Det här går inte längre."
"Det är okej." Psykologen sträckte sig efter min arm, men jag reser mig upp istället. Greppar jackan vid dörren och plockar upp väskan. Allt går blixtsnabbt. Jag kvävs i det känsloströdda rummet och måste ut. Det går inte.
"Jag är ledsen", får jag fram. "Men jag måste verkligen gå."
Jag har stängt dörren innan hon hinner svara. Springer nerför trapporna med andan i halsen.
Cara, tänker jag. Cara Cara Cara Cara Cara Cara.
Om du dör dödar du mig på kuppen.
Jag stannar upp. Plötsligt inser jag hur dumt allt varit. Vi har inte pratat på en månad. En månad som har varit så mycket tid har bara slösats bort på ingenting.
Jag måste samla de andra, slår det mig. För Cara, för Dumbledore och för anledningen till att vi är inblandade i den här röran.

Omg, jättebra ju! jag suger på att skriva kommentarer på ff's, men det var verkligen jättebra!

Bra bra bra bra!!!!!!

Jättebra kapitel precis som vanligt!
med din talang och fantasi till att få till något så välskrivet och utan att vara tråkigt trots att det inte var särskilt planerat så förtjänar du något pris till det (och dina andra kapitel med för gud, fattar du vad duktigt du är eller?!)

vet inte vad jag ska säga mer, är mållös som vanligt ♥

Jättebra kapitel!!!!!!! Vill gärna säga ngt mer, men jag vet inte vilka hur jag med ord skulle kunna beskriva denna UNDERBARA ff bok!!!!!!!

bra kapitel! keep going! xx