Eragon [privat]

Jag stelnar till när Murtagh ställer sig bredvid mig. Hans arm nuddar nästan vid min. Nära. För nära.
Jag tar ett steg åt sidan och lägger handen på Sayns ben.

Jag väntar otåligt och ser på Giómgar. Efter ännu en liten stund öppnar jag munnen.
"Vilka är dina följeslagare? Och när du ändå berättar det så kanske du vill tala om vad ni gör här?"
Den här gången talar jag medvetet dvärgspråket. Jag är inte säker på att han förstår något annat.

Giómgar, som jag förstått att dvärgen heter, öppnar munnen för att tala. Han gör en gest mot den andra dvärgmannen, ''Bytrígal''
Dvärgen bugar så djupt att det röda skägget släpar i backen.
Giómgar gör en gest mot kvinnan. ''Higraán''

"Angenämt. Ähm... Mina vänner förstår inte dvärgspråket och det känns dumt att utesluta de. Förstår och talar ni något annat språk?"
"Ja det gör vi."
Svaret är på vårt språk med en tydlig brytning. Jag byter också språk.
"Så bra. Vad gör ni här ute?" frågar jag för tredje gången

Dvärgen tvekar en stund innan han svarar. ''Vi flyr'' säger han sedan kort.
Va?
Jag tittar undrande på honom. ''Från vad?'' frågar jag.

Giómgars stolthet måste ta mycket stryk av att erkänna det. Han var alltid den sista som gav upp. Han tvekar igen.
"Alverna. Människorna... och dvärgarna."

(Lyckades avbevaka tråden..)

Jag höjde på ögonbrynen. "Flyr ni från era egna?"

(jag började undra vart du tagit vägen. Kul att du är tillbaka. )

"För att göra en lång historia kort så fick vi möjlighet att välja mellan att kriga mot resten av släktena eller mot dvärgarna."
"Men vi har vänner som inte är dvärgar och ingen av oss tänker slåss mot en vän. Det valet gjorde oss till rättslösa bland vårt eget folk och alla andra."