Narnia

"Ibland är det nödvändigt att de ska bry sig om dig, och mig. Men om du inte vill säga något så är det upp till dig" säger Andrew, och menar det han säger. Han var säker på att han skulle känna samma sak som Sam om han hade varit hon, men kanske inte just det ogillandet emot att andra brydde sig om en som hon verkade visa upp gång på gång.

"Ja, du kanske har rätt." säger Sam vänder bort blicken och biter sig i läppen, "Men jag är väll inte van med det, det har inte hänt förr." mummlar Sam och vänder sig sedan mot Andrew för att han skall se att hon talar sanning och inte hittar på allt.

Andrew ser på henne i det ögonblicket hon vänder sig emot honom.
"Det är väl till viss del bra ändå?" säger han, med ett leende. Det var inte varje dag man var med i ett krig eller blev förgiftad. Hon som bara för några dagar sedan hade brutit revbenen, och nu var hon på fötter som om inget hade hänt.

"Ja, jag älskar Narnia och alla här. Är bara ovan att folk verkar gilla mig för den jag är, att jag duger. Och att folk faktiskt är oroliga för mig." säger hon smått förundrat över allt detta nya och konstiga.

Andrew ler. "Du kommer nog få vänja dig, eftersom det kommer inte hjälpa hur många gånger du än blir arg på dem. För de kommer bry sig lika mycket, om inte mer, då" säger han och tänker tillbaka hur det var hos hans familj. Han hade bett dem att inte tänka på honom när det gällde att köpa grejer som till exempel kläder och så vidare även om han behövde det.

"Varför skulle de mer då?" säger Sam oförstående, illska hade funkat bra förr att hålla människor ifrån henne. Hon hade gjort så, est kanske för hon vart stressad och prestationsgalen, visst prestrera ville hon nu med, hon mådde dåligt av att inte vara perfekt i allt hon gjorde.

"De vill väl visa att du inte kan skrämma bort dem på det viset" svarar Andrew med en lätt ryckning på axlarna.

Sam suckar djupt och slår händerna för ansiktet, allt var så annorlunda än vad hon var van vid. Här skulle hon bestämma, folk brydde sig och hon fick bestämma över sin egen tid och även skulle hon regera över ett folk, hon var glad att hon hade Andrew där.

Andrew vet inte vad han ska göra. Om han ska säga något, eller om han ska göra något som får henne att känna sig bättre. Allvarligt talat så kändes det lite som om han borde ha stannat därinne med djuren som gjort måltiden.

"Kan vi inte gå någonstans?" säger Sam plötsligt och ställer sig upp. "Vi kan väll se vårt folk eller något? Se vad som behövs göras." säger hon i en känsla av att något måste hon göra hon vill göra saker så att hon kan göra dem perfekt och må bra med sig själv.