Livet efter livet

Smart där! Det är ju precis sanningen ♥

Jag måste bara få säga att jag är så sjukt j**la överlycklig över att ni läser MIN ff! Tacktacktacktack ♥ Ni är BÄST. Säg inte emot ♥

Har kommer då nästa kapitel!

Säg gärna till om det är konstigt/bra/knäppt/dåligt/hemskt/ointressant/intressant eller nåt sånt ^^

Jag har inte hunnit rätta så det kan vara lite skumme fel! :3

Men, njuuuuuut, om ni vill. Njut inte om ni inte vill c:

11 - Död kärlek
Fred ångrade sig så fort han sänkte handen igen. Han ville inte möta Snape. Vad hade fått honom att knacka på egentligen? Fred funderade på att vända, men det skulle verka fegt. Men att stanna kvar, å andra sidan, skulle kunna innebära vad som helst. Ändå stannade han kvar.
Vad skulle han säga när Snape öppnade? Han ångrade sig mer och mer för varje sekund. Han kunde ju inte bara stå och hålla tyst. Nej, Fred skulle inte knackat. Han hade ingenting att säga och han ville inte ens träffa Snape. Så varför hade han knackat?
Men Fred stod och grubblade i onödan. Snape öppnade aldrig dörren. Efter några minuters väntan skakade Fred på huvudet och vände på klacken. Eftersom han ändå, precis som varje dag, hade varit på väg till Tonks och Lupin styrde han stegen mot deras hus. Han hade nästan lyckats skaka av sig tanken om att ännu en person han kände till var död då han steg in genom grinden till Tonks och Lupin. Han knackade på dörren, hörde någon ropa ”Kom in!” och öppnade sedan dörren. Det första som slog honom var att Tonks och Lupin inte var ensamma i vardagsrummet han steg in i. Det andra som slog honom var att personen som gjorde dem sällskap inte var någon mindre än Severus Snape.
”Hej, Fred, kom och sätt dig”, sa Lupin vänligt, men Fred kände sig till en början lite påträngande.
”Är det säkert?” frågade han.
”Varför skulle det inte vara det?” utbrast Tonks. ”Äh, kom in nu.”
Fred gjorde till sist som hon sa, och slog sig ner i den ena fåtöljen. Snape satt i den andra och Lupin och Tonks delade på soffan.
”Du kom mycket lägligt, Fred”, sa Lupin. ”Vi hade precis börjat diskutera valmöjligheterna. Det är nåt vi alla fyra behöver reda ut, va?”
Åh ja, Freds favoritämne. Jippie…
”Ja självklart. Jag borde verkligen bestämma mig snart”, sa Fred, som i själva verket fortfarande endast var inställd på att ta reda på hur man gjorde för att få tillbaka sitt liv.
”I alla fall…” sa Lupin, ”så kan det vara bra att hjälpas åt när det gäller detta. Det är trots allt ett av de viktigaste besluten vi måste ta här i livet. Ehm… efter livet, menar jag.”
Det blev tyst ganska länge. Nästan pinsamt tyst, faktiskt. Det var inte förens Fred öppnade munnen som tystnaden bröts.
”Självklart”, sa han. ”Så, vilka var alternativen nu igen?”
Lupin såg ut att tänka medan han mumlade något tyst och räknade på fingrarna.
”Spöke, ande, övervakare och återfödelse”, sa han. ”Var det något jag missade?”
”Jag tror inte det”, svarade Snape. Det var första gången han öppnat munnen sedan Fred kommit dit.
”Är det någon av er som har funderat kring något särskilt?” frågade Lupin.
Fred skakade på huvudet.
”Jag förstår inte riktigt vad allt innebär”, sa han. ”Vad gör man när man är övervakare, till exempel?”
”Man övervakar väl, antagligen”, sa Tonks enkelt. ”Har du upptäckt teveapparaterna?” hon nickade mot teven. ”Man kan följa sina närmsta i livet med hjälp av dem. Hon som förklarade allt för mig och Remus berättade att man ger en slags trygghet till de som saknar en med hjälp av övervakningen. De ser på oss som skyddsänglar, ungefär. Vi syns inte och vi hörs inte, men vi finns där för dem, om du förstår vad jag menar.”
Fred nickade. Han förstod. Det lät ändå som en ganska bra valmöjlighet, när allt kom omkring.
”Men det är en sak jag inte förstår”, sa Fred. ”Måste inte alla pånyttfödas någon gång? Jag menar, om alla skulle välja att bli till exempel övervakare, skulle det inte bli proppfullt här då? Skulle det inte bli färre människor i livet?
”Jag tror du har missat en del saker, Fred”, sa Lupin. ”Man kan inte stanna här för evigt, och man kan inte heller leva som en ande eller ett spöke för evigt. Oavsett vad du väljer kommer du någon gång bli tvungen att gå tillbaka till livet. Till ett nytt liv, rättare sagt.”
Fred nickade för att visa att han hade förstått. Alltså skulle man någon gång gå tillbaka till ett liv, oavsett vad man valde, och oavsett hur lång tid det dröjde. Men Fred ville inte ha ett nytt liv. Fred ville ha sitt gamla liv tillbaka.
”Och om man väljer återfödelse då?” frågade han Lupin.
”Ja, då blir du ju återfödd med en gång”, svarade han kort
”Och vad innebär det om man blir ande?”
”Jag antar att man helt enkelt befinner sig bland de levande då, fast osynlig och ur stånd att tala med de levande. Jag kan dock inte vara säker på att jag svarar korrekt på allt, Fred, men det verkar som om vi har fått reda på mer än du.”
Fred mindes hur han hade lämnat en förvånad Marlene i tron om att han visste allt han behövde veta när han hade haft chansen att fråga precis vad han ville.
”Ja, jag tror jag kanske borde tagit reda på lite mer när jag hade chansen”, sa han. Lupin nickade.
”Ska vi komma till saken då?” sa Tonks efter en liten stund. ”Har ni bestämt er för någonting?”
Fred bet sig i läppen. Han tänkte inte berätta vad han egentligen var besluten att göra, så han sa istället vad han faktiskt trodde han skulle tagit om han inte hade varit så besatt av att ta sig tillbaka.
”Övervakare, skulle jag nog ta, tror jag.”
”Det låter bra Fred”, sa Lupin. ”Jag tror själv jag väljer mellan återfödelse och övervakare. Jag har ju trots allt Te…”, men rösten bröts. Istället skyndade sig Tonks att svara.
”Jag skulle tagit övervakare, helt klart. Jag klarar inte av tanken av att inte veta hur Teddy har det”, sa hon, men efter det vände hon snabbt bort huvudet och torkade bort en tår som hade envisats med att rulla ner för hennes kind. Lupin la en arm om henne och viskade något i hennes öra. Tonks svarade honom med ett sorgset leende och en puss på kinden.
”Men åter till saken”, sa Lupin efter ett tag. ”Vad har du tänkt välja Severus?”
”Jag tänker stanna”, svarade Snape. Det verkade som om han hade tänkt över detta noga. ”Det är någon jag måste hi… Det är något jag ska göra, menar jag.”
Fred tittade på Snape med en oförstående min. När han vände sig mot Tonks såg han att även hon såg förvirrad ut. Remus såg dock sorgsen och ganska medlidande ut. Fred blev plötsligt väldigt nyfiken men han förstod att det var bäst att inte fråga om vad det var Snape skulle göra.
”Severus, jag tror inte…” började Lupin, men Snape avbröt honom.
”Jag bryr mig inte. Du får tro och inte tro vad du vill, jag tänker göra det ändå.”
”Så, vad säger du om att vi två startar en egen, topphemlig diskussion, Fred?” föreslog Tonks skämtsamt. Fred skrattade.
”Men, vi menade inte…” började Lupin, men Tonks avbröt honom.
”Det är lugnt älskling, jag skojjade bara ”, sa hon med ett leende.

Åhh, vad awesome!!!

Tåren bara trillar ner. Finns det annat att säga?

SUPER, som vanligt ♥♥♥

Fantastiskt
Jag tror jag vet vad Snape vill göra

megasuperduperbraigt!

Alltså jag mår ju så dåligt när de mår dåligt D:
Och det betyder att du har fångat känslorna så otroligt bra och bara LÄR MIG.
Underbart ♥

SUPER!!!!!!!!!!!

AMAAJGAD vad amazing!