We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas höjer förvånat ögonbrynen och gapar. "Va?! Gör du inte? Det trodde ju jag" säger han allvarligt och börjar sedan skratta. Tom tar sedan upp ett kort och rynkar på ögonbrynen då han läser. "Gillar du mig?" säger han även om det inte var det som var frågan.
Tom sänker kortet och kollar på Nikki som har sitt ansikte några decimeter från hans.

"nej ledsen att göra dig besviken, jag skriver inte frågorna" skrattade Nikki och blev sen allvarlig och såg på Thomas
"jag vet inte, jag hatar dig inte men jag vet inte" sa han förvirrat "jag vill inte såra dig, därför svarar jag att jag inte vet" sa han förvirrat och undvek att se på Tom

Thomas nickar men fortfarande med ett leende. Han förstod det eftersom han berättade för bara någon timme sedan att han gillade Nikki.
"Okej. Men då läser jag den riktiga frågan: Hur många lyktstolpar finns det på Ölandsbron? Nej skojade, det står vilket år invigdes Öresundsbron?" säger Tom och kollar upp på Nikki igen. Han visste själv svaret på hur många lyktstolpar det var ungefär då han räknade dem för 4 år sedan, men inte på pricken. Det är något med 347 om han kommer ihåg rätt.

Nikki var glad över att Tom inte blev arg på honom, han visste inte hur han skulle reagera. Han lyssnade på frågan och ryckte på axlarna, broar var inte riktigt hans grej
"2002 kanske" sa han osäkert och såg på Rom för att få svaret

Thomas letar med ögonen över kortet och hittar inte det rätta svaret. "Vart står svaret någonstans?" frågar han och hittar det sedan. "det var inget."
Tom läser igenom svaret och tittar sedan på Nikki, "Nepp, 2000 invigdes den. Jag trodde faktiskt också 2002 om man ska vara ärlig." säger han och lägger ner kortet vid kortet Nikki läste förut.

Nikki såg på Tom och nickade, han skulle aldrig komma ihåg det. Han tog upp ett nytt kort och tänkte just läsa frågan när han ändrade sig och såg på Thomas
"när började du gilla mig? Och varför?" sa han undrande, han behövde ett svar

Thomas ser upp i taket för att riktigt tänka efter. Han kommer inte riktigt ihåg och rynkar därför ögonbrynen. "Jag tror det var några månader efter att vi började i samma klass. Innan jullovet då jag för första gången pratade med dig efter fotbollscupen du vet" svarar han och vänder sedan blicken nedåt. "Jag vet faktiskt inte varför, jag charmades väl av din röst, att du gillade fotboll, ditt utseende och ditt tal..." Thomas ler svagt och suckar tyst.

Nikki såg på honom, han var faktiskt förvånad
"så länge? Varför har du inte sagt något?" sa han undrande och la huvudet på sned
"ofta du fastnade för det, jag är ju inget särskilt Tom, jag är ju...ja jag vet inte i vägen" sa han lågt

Thomas rycker på axlarna och kollar ner i golvet. Han kollar upp igen då han blir lite förskräckt av att det var så nära. "För att jag inte vågade. Det var ju knappt att jag gjorde det nu" svarar han lågt.
"Och vad då i vägen? Jag förstår inte den grammatiken" skrattar han oförstående och höjer ett ögonbryn.

Nikki bet sig lite i läppen, han förstod vad Tom menade, han förstod att det Tom hade svårt att säga något. Han kände att han bet hål i läppen och han bet inte lika hårt
"ja men jag känner mig ivägen. Jag vet inte sen mamma dog känns det som alla ser på mig som om jag är ivägen" sa han lågt och tänkte på sina släktingar