Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Och jag vill gärna ha er bevakande spamtråden, för ni får nyheter av mig där, speciellt nu då jag ska opereras imorgon.

Det är okej. Nu vet du ju det

Ny läsare

Jag älskar den här FF:en och du skriver så bra! Jag skulle bli JÄTTE glad om du skrev mer!

Hej.
Jag lever.
Jag har ont i örat.
Hejdå. xP

Stackars dig, men bra att du lever

Åh, Guuuud, nu kom jag på en sak som hände förra året när vi skulle ta spruta xDDDDDDDDD

Aja, nu ska jag inte gå OT här.

Men iaf: Jätte bra att du lever

Visst är det?
Jag skulle gärna ha lite mer ork eller inspiration så skulle jag skriva.
Nu har jag inte det och knappt ordentlig hörsel heller eftersom den inte är igång än.
Så jag skriver kanske imorgon och kanske om en vecka.
We'll see.

Det är inga problem! bra att du mår hyfsat bra i alla fall!

Har nu läst första på fanfiction.net, den var super!

Hej-nu-kommer-ni-älska-mig.
Förlåt för att slutet säkert använts förut.
Och för att det är kort.
Men kapitlet existerar!

_____________________________________
Kapitel 35: Vardag
November 2007
 
Dripp, dropp, dripp, dropp. Regnet hade visserligen slutat ösa ner i den engelska lilla staden Godric’s Hollow, men allt var fortfarande blött och det droppade om det mesta.
”Blött”, konstaterade Albus när han kommit in igen efter att ha hjälpt Harry hämta mugglartidningen i brevlådan. Harry nickade.
”Väldigt blött”, instämde han och tog av Albus jackan. Det var en, väldigt fuktig, tidig lördagsmorgon i november och i huset var det ganska tyst och stilla. Inte så konstigt, för klockan var inte särskilt mycket än och det var ingen som gjorde något oroväckande. James sov bort resterna av några dagars feber, Ginny verkade vara i badrummet, och Domino klängde på gardinerna. Vänta här nu, vi får visst ta bort att ingen gjorde något oroväckande.
 
Två minuter, en sur katt, tre rivsår och en förstörd gardin senare hade Harry fått Domino att överge gardinerna. Han pustade lättat ut och släppte in ugglan som kom med the Daily Prophet innan den förstörde glasrutan med sin näbb. Ugglan lämnade tidningen på köksbordet, fick sina tre knutingar och flög iväg igen.
”Hoo”, sa Albus nöjt och tittade på ugglegestalten vid horisonten. Han lyfte upp en mjukdjursuggla från golvet. ”Uggla säger hoo.”
”Stämmer. ” James började gny i sömnen på övervåningen.
”James säger aj.” Albus skrattade och började leka med mjukdjursugglan medans Harry gick upp till övervåningen för att se vad som var fel med sin äldsta son.
Ginny verkade ha hunnit före med att reagera på James gnyenden, som mest visade sig bero på ensamhet. James lugnade ner sig på ett par minuter och gick med på att gå ner och äta frukost.
”Kommer du ner?” Harry vände sig mot Ginny.
”Kanske.” Hon såg ut att tveka. ”Jag får se.”
”Illamående?”
”Mest en känsla av att jag borde ta det lugnt.”
”Du bestämmer.” Harry kramade henne snabbt och skulle precis gå ner till köket när hon utan förvarning bleknade kraftigt och snabbt skyndade iväg mot badrummet. Harry följde efter av ren beskyddarreflex, struntade i att han egentligen inte borde vara där.

”Du kommer aldrig sluta vara sådär överbeskyddande, va?” Ginny tog försiktigt en klunk vatten och lade armarna om Harry.
”Aldrig.” Han skrattade. ”Du får lägga dig och vila. Vi ska vara på Sankt Mungos om tre timmar.”
”Just det, ultraljudet... Jag hade glömt det.”
”Du kan alltid passa på att fråga dem om varför tabletterna inte alltid funkar... Nu borde jag gå ner till köket. Jag tror inte James och Albus kan vara i samma rum utan en vuxen alltför länge.”
”Antagligen... så har du fullständigt rätt.” Ginny log och gick in i sovrummet medans Harry skyndade nerför trappan.

Molly dök upp för att ta James och Albus till Kråkboet lite mer än två timmar senare, vilket var precis i tid för att hinna avvärja ett syskonbråk – Dessvärre hade bröderna blivit ungefär så gamla att de blev osams om stort som smått och det var ganska påfrestande även för föräldrarna, eftersom det även kändes som en stor lättnad när de försvunnit iväg och det var knäpptyst i huset.
”Jag hade glömt hur det låter när det är alldeles tyst.” Ginny suckade och satte sig i soffan. ”Hur lång tid har vi på oss innan vi ska vara där?”
”25 minuter, på ett ungefär. Men vi brukar få vänta också.” Hon nickade eftertänksamt.
”Vi borde få reda på om det är en kille eller tjej den här gången, va?”
”Hade du inte redan bestämt dig för att det är en tjej?” Harry skrattade och fick snabbt en skämtsam smäll på axeln. ”Aj...”
”Inte bestämt, gissat. Lär dig skillnaden!”
”Tack, jag kan den redan... ” Harry flinade. ”Blir du arg om det är en pojke då?”
”Hm, nej, inte direkt... Eventuellt lite besviken till en början.”
”För att dina gissningstalanger svikit dig?” En till smäll på axeln. ”Sluta slå mig!”
”Jag tänker fortsätta så länge du ska vara irriterande.” Hon räckte retsamt tungan åt honom.
”Du kommer ingenstans med det där”, skrattade Harry, lutade sig fram och kysste henne.