Life - Lupple & Medi PRS

"Jag kände bara som en hugg. Det är inget. Jag sov lite konstigt. Ryggen jag lovar." Hon såg på honom.
"Ska vi åka hem tycker du? Om vi gör det kör du igen."

Han såg på henne med en ogillande blick. Han tyckte inte alls att ett hugg lät som något bra. Tvärtom. "Jag tror vi behöver ta oss till en läkare." Sa han allvarligt och såg sig omkring för att kunna lokalisera en sådan.

"Men nej älskade. Jag mår bra. Jag var stel imorse." Hon såg på honom.
"Ska vi inte åka hem till byn så får de äldre se efter mig? Då kan du vara dig själv med."

Han såg på henne, med ett höjt ögonbryn. Det var helt klart inte vad han tänkte på. Han tänkte att något var helt fel. "Visst, vi ber någon annan handla åt oss. Kom så åker vi." Sa han och la en försiktig arm om hennes midja och ledde henne till bilen och hjälpte henne in i den.

Hon suckade och lutade sig mot honom.
"Älskade jag ska få barn. Man kan sova konstigt och få verk. Är det så farliggt?" Hon smekte hans rygg på ett ställe.
"Där. Inte mer som ett slag."

Han såg på henne och nickade. "Jag vet att du ska ha barn, det är därför vi behöver kolla upp så det verkligen inte är något farligt. "Viskade han och kände vart hon rörde vid hans rygg. "Jag gillar absolut inte att det känns som ett slag Olivia. Vi åker hem." Sa han oroligt och bältade fast henne försiktigt innan han själv satte sig i bilen och backade ut från parkeringen.

Hon höll sparkdräkten i famnen och såg på honom.
"Okej om det gör dig lycklig. Men då vill jag sova hos dig inatt. Din säng är mysigare än min tyvärr." Hon suckade.
"Är det för att du är alfan och får mjukast säng?"

Gabriel såg på henne och skrattade tyst. "Nej, jag antar väl att jag bara köpt en mjuk säng." Sa han tankfullt. "Vi skulle ju kunna ställa in min säng istället för din. Om du gillar den bättre. Annars får du självklart sova hos mig så ofta du vill." Viskade han och log svagt mot henne och började köra mot byn.

Hon såg på honom.
"Kör till byn så kan jag ta mig hem sedan. Vi har ju den bästa vägen." hon skrattade.
"Men jag sover hos dig för det luktar trygghet hos dig. Jag har inte samma luktsinne men det luktar trygghet."

Gabriel såg på henne, med ett leende innan han fokuserade blicken på vägen och nickade. "Jag förstår vad du menar." Log han. "Det är bra att du finner trygghet hos mig." Log han.