prs yehet & kkaebsong

Joshua slänger sig ner på sängen med blicken fäst i taket. Varför hade Zihao attackerat honom? Jo, minnena från när Zihao förstört hans rum, och ryckt ner honom mot golvet är fortfarande tydliga. Men nittonåringen hade trött att de varv på bättre väg... att deras förhållande fungerar, men det verkar som att allt går åt helvete så fort någon av deras vänner kommer på besök. Blicken glider mot dörren när han hör en knackning, och Julians ansikte dyker upp i dörrspringan.
"Hej.." viskar han med ett svagt leende, och släpper ner en lurvig Haru bredvid Joshua som tröst, samtidigt som han ställer en ny kopp med varmt te på bordet, plus en hel del choklad. Choklad... gud vad gott. "Förlåt.. jag retade upp honom en hel del tror jag, bara min närvaro irriterade honom. Jag vet att det jag gjorde är hemskt svårt att glömma bort Joshua, och jag ångrar verkligen att jag gjorde det.. saken är den att jag är orolig, och det är vid såna här stunder när Zihao hoppar på dig, som jag blir ännu mer orolig, han kan vara så våldsam ibland..." viskar Julian ursäktande och skakar på huvudet åt sig själv.
"Du har ingenting att be om ursäkt över Julian.. Det är inte ditt fel att han hoppade på mig, det är mitt egna." Mumlar Joshua och drar täcket över kroppen medan han stirrar in i elden från brasan i rummet. "Jag vill bara vara ensam just nu, hur patetiskt det än är."
"Det är inte det minsta patetiskt, tog med Haru upp så att han kan hålla dig lite varmare. Kom och umgås om du har lust, du gillar ju att mysa." Påpekar han med ett genuint leende, innan han stänger dörren efter sig.

Allt eftersom minuterna tickade förbi, desto längre som Zihao satt och glodde upp mot Joshuas fönster med glansiga ögon, började känslorna slutligen lugna sig lite. Det var väl klart att den yngre ville vara ensam med sin bror en stund? Att han helt enkelt inte ville ha med sig tjugoåringen precis överallt, hela tiden. En annan sak som var helt självklar var att fästmannen, just ja fästmannen, inte hade några sådana känslor för Julian. De var bara vänner, eller hur? Precis som Andrew och Zihao var vänner? Bara för att man är vän med någon, betyder det inte att är förälskad i den personen. Det är inte så världen fungerar och så skulle den troligen aldrig fungera heller. Tjugoåringen ruskade på huvudet och slängde sig ner över gräset med ett klagande tjut. Fan vad han hade ställt till det. Bara faktumet att han på riktigt attackerat Joshua, hans älskade, underbara Joshua, var absurt. Inte bara absurt eftersom att det var oförståeligt, utan även för att det var extremt lågt. Zihao fiskade upp kedjan mellan tänderna, där ringen hängde och betraktade den med sorgsna ögon. Nu hade han bara världens lust att börja gråta, vilket istället ledde till et sånt där skärande ylande som ingen stod ut med. Snart skulle väl Yaosu komma ut och binda ett snöre runt nosen på honom.

Försiktigt låter Joshua sig själv knäppa upp skjortan, dra loss slipsen och låter de falla till golvet. Nej, han orkar fan inte vara den pryd han är och hänga upp dem, kroppen är alldeles för seg och nedstämd för det. Han låter fingrarna pilla med en av Zihaos tjocktröjor, det varma tyget och doften av fästmannen är så väldans lugnande. Nittonåringen bestämmer sig för att dra den turkosa tjocktröjan över ansiktet med huvan över huvudet, plus de gråa tofflorna. Fötterna tassar försiktigt fram mot fönstret där han kikar ut, jo där sitter mycket riktigt en klagande Zihao.. gud vad ledsen han är. De taniga armarna får tillslut upp fönstret, vilket tillåter vinden att piska honom i ansiktet.
"Du kan gå in vet du? Haru brukar kunna öppna dörrarna, tror att du också kan det." Påpekar han och drar upp lurvbollen i sin famn, Haru börjar där med att slicka honom i ansiktet.

Herregud vad rädd Zihao blev när Joshua öppnade upp fönstret. Han ryckte genast till och föll tillbaka mot det dvala gräset med en liten duns. Åh, nu var säkert nittonåringen jättebesviken på honom. Däremot kunde tjugoåringen inte direkt säga någonting om den saken, då han betett sig så ruttet att det knappt var sant. Med tassarna över nosen och ansiktet halvt om halvt gömt i gräset, skakade han på huvudet. Jo, han skulle defintivt kunna få upp dörren och slinka in i huset. Men det skulle inte dröja länge förens han gjorde någonting annat dumt och blev utslängd igen. Plus, så var han relativt säker på att Yaosu låst dörren, för att inte tala om hur rädd han var för att möta fästmannen face to face. Eller, inte direkt rädd, utan snarare sorgsen. Äsch, strunt samma. Zihao kunde som vanligt inte beskriva vad han kände.

Huvudet faller på sniskan, och Joshua ser på den äldre med stora ögon.
"Så du vill inte komma in?" Frågar han med rynkade ögonbryn, aningen sorgsen över hela situationen. Försiktigt gömmer han ansiktet hos Haru och tvingar bort några tårar som hotar, fy fan. "Okej.. stanna inte igen för länge bara, du kommer bli sjuk." Viskar han och stänger fönstret igen, för att gömma sig i sängen med choklad och te.

Jo, det var väl klart att han ville komma in. Problemet låg i att han var alldeles för feg - för feg för att valsa in i huset förbi Yaosu, Samuel och Julian. Så vad kunde tjugoåringen egentligen göra? Klättra in genom fönstret? Rent tekniskt sett så skulle det säkert fungera alldeles utmärkt. Med ögonen fästa på ringen som hängde runt halsen, började benen vant knastra och knäckas. Aj, aj, aj. Bra, nu blev han kall också. Vilken underbart härlig dag.
”Joshua, öppna fönstret”, gnällde Zihao och slängde upp en näve med gruskorn upp mot rutan, innan han klängde sig fast vid stupröret och släpade sig upp längsmed väggen. Smidigt, faktiskt.

Ögonen for upp mot fönstret igen när han hör Zihaos gälla gnällande. Än en gång ställer han sig upp från sängen, fixar till huvtröjan som når ner över hans lår, och täcker han stackars händer. Jo, det ser lite roligt ut, innan han börjar tassa fram till fönstret igen.
"Jösses Zihao.." muttrar han och får upp fönstret än en gång med huvudet på sniskan. "Nu kommer vi bägge två att bli sjuka.."

”Vadå, du är ju redan sjuk”, påpekade tjugoåringen och putade med underläppen, innan han kravlade sig in genom fönstret och föll ihop på golvet. Fan vad kall han var. Usch. ”Du..” fortsatte han efter en liten stund och blickade upp mot Joshua, med sorgsna ögon och hackande tänder. ”Förlåt. Menade aldrig att typ attackera dig, vet inte vad som flög i mig”, mumlade Zihao och vek undan med blicken ett slag, innan den genast föste sig på nittonåringen igen. ”Är det där min tröja?”

Joshua slingrar två tjocka tröjor om den äldre, innan han börjar rota efter sockor, mjukisbyxor och en tjocktröja till honom.
"Jag vet att du inte menade det Zihao.. klä på dig så att du inte blir febrig." Påpekar nittonåringen, innan han stannar till med blicken på tröjan han har hängandes över sig. "Ja... jag ville ha på mig den, gör det något?"

Även om det Joshua sa troligtvis var sant, så kunde inte Zihao sluta känna sig alldeles förskräcklig. Fortfarande alldeles darrande och ynklig, började han klä på sig för att sedan slingra armarna omkring nittonåringen.
”Klart det inte gör någonting att du använder mina kläder. Tycker faktiskt bara att det är gosigt att du gör det”, mumlade han och borrade ner ansiktet i den yngres nacke. ”Du gjorde dig inte illa va? När jag typ hoppade på dig alltså..”