prs yehet & kkaebsong

Hade Joshua gjort något dåligt nu igen? Skulle inte förvåna honom. Nej han hade inte menat något med att vifta med handen, inte att Zihao är irriterande eller något annat. Han ville bara prata med Samuel själv... Dock funkar inte det när den dåliga delen av hjärnan fått tag på hjärtat, och börjar trycka ner sig själv. Dumma Joshua, nu hade ha sårat Zihao igen. Nej han förtjänar honom inte. Med en djup suck sjunker den slanka, nätta kroppen ner på en stol i köket, ansiktet gömmer sig i hans armar. Det är bara en väldans tur att Samuel kommer ingåendes från den lilla stugan, och ser sin nedstämda bror.
"Hej.. trodde ni skulle vara borta tills imorgon?" Påpekar han, men tyst när när lillebrodern inte svarar. I tystnad sätter han sig ner bredvid honom, och drar den ynkliga kroppen intill sig. "Det är bra att du är hemma, en natt är faktiskt tillräckligt."

Det dröjde inte många sekunder förens Weimin också satt sig bredvid Julian, för att reda ut alla synliga tovor i Zihaos päls. Tjugoåringen orkade faktiskt inte bry sig, han var alldeles för butter och sur för sådant trams.
”Så, du är en av Joshuas vänner, eller hur? Varför har jag aldrig sett dig innan?” Undrade sjuttonåringen och drog fingrarna genom det mjuka havet av fluff. Ganska gosigt, men så snart de faktiskt råkade stöta på en tova så gjorde det bara ont. I vanliga fall brukade även den lilla gräddbakelsen kunna lätta upp stämningen markant, men dagen till ära var allting bara så sjukt stelt att det blev pinsamt. Herrejösses. Zihao gav den yngre brodern en lång blick, innan han började nafsa Haru i öronen. Myspys. Nej, han orkade inte bry sig om den stela stämningen.

Nej, Julian hade minst sagt ingen lust att börja en konversation med vad han antar är Zihaos lillebror. Tyvärr är han fortfarande lite överbeskyddad över Joshua, även om han inte nödvändigtvis har känslor för den älskvärda nittonåringen. Han kan inte bortse allt tjugoåringen gjort, även om Julian själv gjort en hel del fel i sina dagar.
"Det har jag ingen aning om. Vi har varit vänner sen början av vårt första år." Svarar han lätt och tycker på axlarna, medan de smala fingrarna kliar Haru försiktigt mellan öronen. "Att du inte sett mig vet jag inte, jag har bara inte varit hemma hos dem på rätt länge."

”Men om ni nu har varit vänner så pass länge borde ni väl försöka uppehålla kontakten lite bättre?” Föreslog Weimin och sneglade från Julian till Zihao. Jösses, fy fan vad stelt. Tjugoåringen hade världens lust att resa sig upp och gå därifrån..om det inte varit för Haru - som en viss Julian höll på att stjäla. Logiken var, precis som vanligt, inte sådär jättebra. Istället för att nafsa hunden i ett av de fluffiga öronen, placerade han istället sitt eget huvud rakt över Harus.
”Sluta vara så förbaskat svartsjuk, Zihao”, knorrade Yaosu bortifrån den andra soffan. ”Det är
Både barnsligt och pinsamt på samma gång. Fortsätter du sådär svär jag på att jag kommer slänga ut dig..åh, sluta din stora jättebebis. Man morrar inte åt sin egen bror!”

Kanske Weimin hade pratat annorlunda om han visste vad som hänt under de tidigare åren, men Julian orkar verkligen inte ta upp det.
"Vi har kontakt." Försäkrar han lätt innan han himlar med ögonen åt Zihaos beteende. "Men när man har en hel del annat att göra, så blir det ofta så att man inte har tid.. Hur tragiskt det än är.." Kanske han skulle ha träffat Joshua oftare om Zihao inte kommit tillbaka.. de har alltid varit bästa vänner, men efter att Zihao lämnade Joshua för andra gången gick det rätt mycket ner för. Irriterar bär Julian upp den lurviga hunden och lägger den över Zihao. "Om du nu blir avundsjuk på att andra gosar med hunden också, kan du behålla alla djuren för dig själv, det är ju du som betalar för all mat, kattsand, medicin och sjukintyg för dem, eller hur?" Det var en ironisk fråga, för Julian vet mycket väl att så inte är fallet. Men om nu Zihao vill ha allt för sig själv, så får han väl förstå konsekvenserna för det.

Nej, Zihao hade aldrig tyckt sådär jättebra om Julian. Med efter det där, blev han bara uppretad. Jadu, Julian. Om jag hade kunnat betala för dem med mina egna pengar så hade jag fan gjort det. Men nu är det såhär att det inte går. Vill du veta varför? För att jag aldrig kommer att kunna få ett jobb, kul va? Så för all del, fortsätt trycka ner mig för det. Och med de tankarna i huvudet, skakade tjugoåringen av sig hunden, som Weimin fångade upp i sin famn istället. Sedan gjorde han det där som han inte fick göra egentligen - kastade sig över Julian med blottade tänder och uppspärrade ögon. Ja, nu var han arg också, underbart. Sarkasm. Zihao hade redan känt sig hotad av den yngre, men efter de där orden blev allting så grovt mycket värre.

Nej, i Julians ögon hade han inte sagt något fel, Zihao förtjänar en liten uppläxning på grund av hans bortskämda natur. Jo... Julian är lite hård när det kommer till sånt. Dock vill han inte ha en stor varg över sig, med blottande tänder och uppspärrade ögon.
"Jösses.. " muttrar han bara, nonchalant och försöker trycka bort den arga vargen ifrån sig. Som tur är kommer Joshua instigandes i precis rätt stund, med Samuels arm om hans axlar och hans egna arm om den äldres midja. Nittonåringen låter blicken glida mellan Zihao och Julian.. egentligen hade det väl bara varit en tidsfråga för dem att hoppa på varandra. Lagom utmattad, och aningen nedstämd drar Joshua Zihao ifrån hans vän.

Herregud, vilken röra allting blivit. Zihao som var förbannad på Julian, blev bortdragen från idioten av fästmannen. Problemet var att han var så pass uppretad att han istället blev arg på Joshua istället. Den där kontrollen som han arbetat upp under de senaste månaderna var som totalt bortblåst, vilket ledde till att han tryckte ner nittonåringen mot soffan istället och betedde sig som om han hade stora planer på att äta upp honom. Självfallet skulle han aldrig göra det, men det var lite så hela situationen såg ut.
”Nej, i det här huset beter vi oss ta mig fan inte som vilddjur”, konstaterade Yaosu kvickt och kom upp på fötter. Med en ytterst irriterad suck, slet han bort sin yngre bror från Joshua och släpade iväg honom mot ytterdörren. ”Nu åker du ut, eftersom du inte kan bete dig som folk.” Ironiskt.

Faktumet att Zihao just attackerar Joshua, får varken Samuel eller Julian att gilla deras förhållande mer... snarare tvärtom. Joshua ställer sig förbluffad upp från soffan, vad hade han gjort som irriterat Zihao så mycket? Vad hade han gjort som sårat honom? Med rynkade ögonbryn, kluvet ansiktsuttryck, ignorerar han maten på bordet än en gång och rör på benen upp mot sitt rum. Fy fan.
"Jag har fixat sovplatser till er alla.. är det okej om ni sover i stugan med Samuel och Noah?" Frågar Ms Lewis sin sons vänner, försöker att ignorera atmosfären runt ungdomarna.

Varför blev huset alltid så jävla rörigt så fort de hade gäster? Och framför allt, varför blev Zihaos och Joshuas relation så stram så fort någon av dem var tvungen att umgås med den andres respektive vänner? Yaosu, som var allt annat än glad, slet upp ytterdörren och halvt om halvt kastade ut tjugoåringen på verandan.
”Så, nu kan du sitta härute i mörkret och tänka på allt skit du ställer till med”, snäste deb äldre innan han drog igen dörren med en smäll. Jo, han hade nog trots allt ställt till med en hel del, betett sig svartsjukt och varit världens idiot. Fan också. Varför? Bara varför? Zihao stirrade blank på dörren i flera minuter innan han bestämde sig för att sätta sig under Joshuas fönster istället. Sätta sig? Nej, han låg snarare ner och rullade omkring i gräset.