Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Jag är så glad att du tog dig från grottan relativt oskadad" mumlade Mona. Hon hade varit så orolig för honomö.

"Jag är glad att du lever!" suckade Niel och kysste Monas handrygg. "Jag var så orolig för dig Mona, det smärtade tusen gånger mer än att bli sågad av sju sågar. Ja, jag räknade."

Mona log svagt och strök hans kind igen. "Jag trodde du skulle dö..." mumlade hon tyst då han nämnde sågarna. "Kungen kastade bara ner mig i hålet...Men jag fick panik, kunde knappt andas".

Niel såg allvarligt på Mona, sket i att han kanske dött. "Kungen är död, ingen ska kastaa dig i något hål mer." sa han.

"Var han verkligen död?" undrade Mona och satte sig intill Niel med huvudet mot hans bröstkorg. "För då kan jag sluta vara rädd".

"Jag är rätt säker på det. Ingen var villig att ta hand om honom och han blödde väldigt mycket."

Mona såg orolig ut. "Men då kan han leva än! Och om han gör det kommer han söka upp oss igen!". Hon la armarna om honom.

"Då dödar jag honom!" muttrade Niel.

"Det har du sagt många gånger" mumlade Mona men sa sedan inget mer om det. Hon kysste honom lätt igen: "Nåja, vi är alla här levande".

"Jag vet!" skrattade Niel. Han besvarade kyssen. "Ja, det är det viktiga."