Skriva av sig-tråden

Så. Jag vet inte vad som har hänt nu.
Vi hade musik i skolan, alla var störiga som vanligt. Vår musiklärare blev självklart sur och det visades. När lektionen var slut, och då var också skolan slut. Jag gick fram till musikläraren och frågade henne vad det var för keyboard/elpiano/synth hon spelade på. Hon blev genaste lite gladare och började förklara. Jag ville veta detta eftersom min familj funderar på att köpa en synth/keyboard/elpiano. Jag frågade om jag fick testa spela något litet för att få höra ljudet när jag själv spelade. Jag är inte alls lika duktig som henne, och ville se om det fortfarande låter bra om jag spelar. Det lät fint och hade ett bra ljud. Jag spelade lite kort på "The Rose". Musikläraren ber mig att sjunga till.
Jag får panik.
Jag har försökt börja sjunger mer. Jag har försökt ignorera barnen så gott det går, och det har blivit bättre. Men att sjunga för henne, just då, jag fick panik. Jag blev rädd och barnen var inte där, enda gången jag behöver deras råd. Vad skulle jag göra?
Så jag började sjunga, och jag blev "fast" i det och sjöng en hel vers. Plötsligt hör jag;
"Sjung den på skolavslutningen"

Om jag h panik innan vet jag inte vad jag har nu. Ska jag göra det eller inte? Är det bra eller dåligt att göra det? Jag vet inte.

Klart att det är bra! Du sjunger (jag känner ju dig inte så...) ju säkert jättefint, varför skulle hon annars sagt att du ska sjunga den?

Men iofs skulle jag aldrig ha vågat sjunga in för hela skolan. Skulle - precis som du - varit i total panik. Men jag tycker du ska uppträda på skolavslutningen och övervinna dig själv, eller om du absolut inte vill så måste du ju säga det till henne.
It's up to you! :]

AlvaRawenclaw: Vet du vad? Mugglisträffar är inte allt. Det finns väldigt många som aldrig åker på några. Jag förstår att du tycker att det känns jobbigt när alla andra får träffas och så får inte du det. Jag tycker att det är viktigt att lägga vikt vid sina internetvänner om de betyder mycket för en. Fundera över det lite kanske, och så kan du välja om du tycker att det är viktigt eller inte? Det finns fler på mugglis som bor i Finland, kan du inte kolla om det finns någon som bor nära dig? Det går ju alltid att ha en Finlandsträff. Men du ska veta att du verkligen inte är ensam om att vela träffa folk och sedan inte får det. Men någon gång kan du ju fråga dina föräldrar om det inte går att åka till Sverige så att du får vara med.
Angående dina vänner. Jag tror att de faktiskt vill vara med dig, mer än vad du tror. Det är bara så, att när man känner sig lite övergiven någonstans, kan man börja känna större saker för små saker. Det där med att göra saker på fritiden med sina kompisar, det finns en tid i livet då man är det hela tiden, men efter ett tag så stannar det, och många vill helt vara för sig själva. Och då är det lätt att en del känner sig lite utanför. Men om du är lite framåt, och går och frågar, så ska du se att det inte blir så fel. Vissa personer har en tendens att klumpa ihop sig med andra människor, och det lättaste är bara att acceptera det och försöka hitta någon annan att spendera sin tid med. Försök vara med dina kompisar även om det inte känns riktigt rädd, för ju mer tid du är med dem, desto bättre kommer det att bli.

Morsmorde: Gud vad glad jag blir av att höra det. Såklart är det trevligt med lite ljusa saker i denna så ledsamma tråd. Jag tycker det är fantastiskt att man verkligen kan finna varandra på denna sajten. och ni är inte de första jag hört om. Jag blir så glad varje gång, för visst är det något speciellt när man finner en ny vän som man verkligen trivs med. Jag hoppas verkligen att ni kan fortsätta vara s bra vänner, gud, det är verkligen jättekul att det blev så.

carro78: Usch, det där är verkligen riktig mobbing och det är sjuk, fel och äckligt. jag förstår inte hur människor kan bete sig på det viset mot andra människor. Säger du att lärarna inte gör någonting. Det är väldigt fel. Skolan har skyldighet att ta tag i mobbning. Jag tycker att om det inte blir bättre så sa du ta kontakt med någon annan som kan hjälpa. Har du pratat med någon annan personal på skolan? Dina föräldrar eller någon hjälporganistation som Bris? Har ni kampratstödjare på skolan eller liknande typ kompisråd, för dit brukar man kunna gå. Är det riktigt allvarligt kan man ta upp det med DO, eller polisen eller skolinspektionen. Men det hoppas jag verkligen att du ka ta hjälp av dina föräldrar om det skulle behövas.

Luna 1: Om hon tycker att det är fint, så är det verkligen det. Jag säger såhär, du har ett sjäkvförtroende som kanske behövs byggas upp lite. Tror du inte att framträda på det sättet kommer att hjälpa dig jättemycket? Det tror jag? Att få göra någonting sånt är ofta jättekul, och man blir glad av det. Go for it, du klarar det. var inte rädd, du vet ju att du är jättebra på det. Om du vågar, så har du kommit så långt på vägen mot allt som är bra, allt som är glatt och fint med livet. Våga bara, överkom rädslan och gör det.

Jag tycker faktiskt att du ska vänta lite, det kommer fler skolavslutningar. Anledningen till att jag tycker att du ska vänta är att om du är osäker att göra det i början så är det chans att du blir mer och mer osäker. Mitt förslag är att du övar på att sjunga och spela piano tills du känner dig säker, tills du känner dig tillräckligt bra för att sjunga för massa personer. Jag säger inte att du är dålig på att sjunga, jag tror du är jättebra, men bättre kan man alltid bli. Övning ger färdighet, så vänta tills du känner dig säker, vet att du klarar det. Därför om du inte tror på dig själv, att du inte kan sjunga, så blir det mycket svårare.
Anledningen att jag skriver att du borde vänta är verkligen inte för att jag tror du är dålig utan för att jag vill inte att du ska göra samma misstag som jag gjorde.

Asså hela min klass har verkligen förändrats. De jag trodde var mina vänner har pratat baom ryggen på mina närmare vänner och sagt att de är falska eftersom de är extra snälla mot en tjej i min klass som har det riktigt jobbigt.
Jag trodde de var mina vänner, men de är bara några idioter som helt plötsligt beter sig dumt och idiotiskt. De har pratat skit om oss flera gånger! Och en av de skrev i min kompis blogg som kommentar: "Varföör är du så jävla falsk?"
Hur dum får man bli?! Jag är jättearg på de just nu! Fast de vet liksom inte om det eftersom de inte vet att jag e på de andras sida, men att kalla nnågon falsk, bara sådär?!?! Jag förstr inte, varför?! Vad har vi gjort?!

imorgon har vi premiär på vår teaterföreställning som vi övat på i 1 år nu. men jag vet inte hur det kommer gå, vi spelar en modern verition av hamlet och hon som spelar hamlet kanske inte kommer klara av det för att i vår pjäs är hamlet en självmordsbenägen psyksjuk 17 åring typ. eller spelar att han är det. det är kompliserat. men grejen är att hon som spelar hamlet är 17. och en i hennes paralellklass tog livet av sig. förra veckan. jag vet inte vad jag ska göra och jag vet hur dåligt hon mår av det, jag kände inte killen och jag mår dåligt över det. det är hemskt men jag vet inte vad jag ska göra och måste bara säga till nån.

Jag försöker att hålla mig ifrån den här tråden så mycket som möjligt för att försöka släppa allt jag mår dåligt över, men nu måste jag få skriva av mig. Jag kan inte hålla det inne.

Jag gör något fel, jag måste ju göra något fel, annars skulle väl inte fler och fler av mina vänner börja unvika mig?
Och när ens pojkvän låter bli att prata med en så börjar man verkligen undra. Jag har ingen aning om vad som händer, i 2 månader har han varit.. Annorlunda sen innan. Eller egentligen vet jag inte. Kanske är det så att den han är nu, är den han egentligen är. Men om det är den han är, så vill jag inte vara med honom.
Förut var han omtänksam, generös och allmänt gullig, även bland folk. När vi är ensamma så är han jättegullig, verkligen. Kramar mig hela tiden, ger mig komplimanger, allt en tjej vill att hennes kille ska göra. Nu har vi inte varit med varandra på.. Alldeles för länge. Och jag vet intee.. I skolan så pratar han inte med mig, han ger hans tjejkompisar mer uppmärksamhet än vad han ger mig.

Jag blir ledsnare och ledsnare i takt med att folk blir lyckligare och lyckligare. Vår, snart sommar, det känns som att det är det enda folk pratar om. Alla är så glada, det är som att de dansar runt i korridorerna på skolan, folk börjar ta av sig dunjackorna och byta ut dom mot jeansjackor, alla sprudlar av glädje. Och jag sjunker bara djupare. Jag vill kräkas på alla som hoppar runt och sjunger av glädje, verkligen. Jag mår så dåligt av att se alla så lyckliga, må så bra. Kanske är det dumt av mig, att må dåligt över att andra må bra, men jag kan inte göra något åt det.

Tramptass96
Jag förstår att det är svårt för din kompis, att spela en person som är lik en som har gått bort är nog ganska svårt. Men hon kan ju faktiskt se det som ett slags hjälpmedel. Om hon orkar och klarar av det så kan hon ju försöka förstå hur hennes kompis kände sig och sen använda dom känslorna när hon spelar Hamlet.
Fast det kanske är lite för svårt, alla klarar inte av det och när en som man känner går bort vill man bara sticka till himmelen med dom.
Fråga henne vad hon vill göra, fråga henne om hon klarar av det.

Lunah~
Folk förändras det är bara så det är. Det tar tid att hitta sig själv och folk prövar olika stilar och olika beetenden för att försöka hitta sig själva. Dom tjejerna du skriver om är nog bara osäkra på sig själva och det har dom rätt att vara. Att behandla folk dåligt är absolut fel och jag tycker att du ska säga till dom att dom sårar dig och andra. Det är hemskt att säga till sina kompisar att dom har förändrats eller att man kanske inte vill umgås med dom längre men om man inte gör det kanske dom inte ändrar sig. Du är nog ganska säker i dig själv eller hur? Dom kanske är avundsjuka på det, eller så vet dom bara inte vad dom ska tycka. Vänner kommer och går och medan dom du skrev om är i den fasen där dom kallar henne falsk kan du försöka hitta nya vänner. Ge inte upp hoppet om dom andra men om dom behandlar dig dåligt och säger saker tycker jag att ni ska a en paus från varandra och kanske göra något annat.
Det kommer bli bättre snart så bara håll ut!

En förälder som knivhugger sitt barn pga hennes sexualitet!? Tittar på ett hemskt program där ungdomar viger sina liv åt att omvända sig själva. En kille som går i terapi för att han fortfarande attraheras av killar och en tjej som lever i destruktiva förhållanden med killar för att bli accepterad av sin mamma. Här har vi en anledning till att jag och religion inte går ihop - det här är INTE mänskligt!

Blir så jävla ledsen på mänskligheten.

Lunah~: Ja, det är otroligt elakt att hålla på på det viset. I många fall så vet folk inte ens betydelsen på falsk. Jag tvivlar själv på den ibland. Jag tycker att du ska säga till dem att du tycker att det beter sig på fel vis. Det går inte att ändra på om ingen ställer sig upp och faktiskt talar om att det som de gör är fel. Det finns lägen i livet där folk förändras och växer, de blir både äldre och yngre. Men låt de inte hålla på på det sättet, utan säg till. Var inte tyst, utan ställ dig upp och sätt ner foten.

Tramptass96: Jag förstår att det blir en jobbig situation, men jag tycker inte att ni ska tvinga henne att spela rollen om det blir alltför jobbigt. Vad ni kan göra är att antingen prata med henne, eller få någon annan att göra det. En sådan roll kan ju faktiskt spelglas som ett minne av dem som inte lever längre. Försök göra något fint av det. Men låt det bli hennes val och inte någon annans, vad hon än väljer så är det viktigt att det blir respekterat så hon inte känner att hon sviker er alla.

Incendio: Men vet du vad. Snacka med killen. Du ska inte gå runt och känna att någonting är fel och inte veta om det. Prata med honom och fråga om det är någonting, och vad det är. Varför han beter sig som han gör. Och berätta för honom att du inte tycker att det känns rätt. Ni är i detta tillsammans, och det ska kännas bra för dig att ni har en relation, det ska inte kännas svajigt eller fel.
Gräv dig inte djupare ner i dina sorger. Ta tag i dem. Gå och snacka med någon, var inte helt ensam. Stäng inte inne dig själv i dig själv. Det finns faktiskt folk som kan hjälpa en genom att bara snacka med en. Låt inte det bli värre, fånga upp det, och låt det inte falla mer än vad det behöver.
Jag tycker inte du ska sluta skriva av dig. Tråden är till för det. och vet du vad, man mår oftast lite bättre efter att man gjort det ska du veta. och vill du någon gång så står min uggla öppen för dig.

expelliarmus: Tja, människor är sjuka ibland. Jag tror att det inte är någonting man kan helt bli av med. Men vi får alla hjälpa till för att det ska bli bättre. Civilkurage är något så fint så. Världen är inte perfekt, och det blir den nog aldrig, men tillsammans kan vi förändra den. Så länge hoppet finns så finns det en chans, det får vi aldrig glömma. Vi är generationen som nu växer upp, kan vi inte försöka?
_______________

Heh, jag tror jag är påväg någonstans. Men jag vet inte vart. Efter att jag haft ett andra möte o hälsan, nu inkluderat mycket folk så blir jag bara mer och mer osäker på om jag håller på med rätt sak. De har bokat om mig för två nya möten så fort jag kommer hem nästa vecka. Och usch, alla frågor de ställer. Jag fattar inte varför jag fortfarande talar sanning. Varför ljuger jag inte. vad håller jag på med? Usch, jag klarar inte av detta. Jag vill inte bli den där som är problembarnet. Folk har redan börjat fråga varför jag missar vissa lektioner. Och tydligen kommer jag bara missa ännu fler nu. Jag vill inte hålla på med detta. Jag hatar läkare och hela skiten. Men ändå ska det komma och gräva i mitt liv. jga vet att de bara vill hjälpa. Men jag klarar inte av det. Jag sitter där och dör, jag blir rastlös. Jag jag är skiträdd för dem. Och inkoppling av föräldrar och och....nej, men det har lovat dyrt och heligt att jag ska få slippa hjärnskrynklarna. Men hur ärliga är de egentligen?

____

Nu alla fina underbara personer här med era jobbiga problem, är jag inte här på en vecka. Men jag lovar en sak. Alla som skriver ska jag svara så fort jag kommer hem....