Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på högen och rynkade på näsan.
"Inte undra på att hon grät nyss. Stakare." Hon smekte försiktigt Rhiannon över kinden.
"Har hon alltid haft vitt hår?"

Han gned händerna ihop och log sedan.
"Gissa en gång. Party distriktet vart annars?"

Alexander ryckte på axlarna. "Skulle inte förvåna mig om det har blivit vitt." Sa han. Rafael stirrade på högarna. Chockad. "Hon hatar sitt hår." Mumlade han.

"Åh ja." Log han och gick åt det hållet med honom.

"Det kanske är Marie-Antoinette syndrom? Av mycket stress blev hennes hår vitt." Hon drog handen genom det.
"Men det är otroligt vackert. Det är itne grått utan vitt. Det är som det renaste snön." Viskade hon ömt och såg på Rafael.
"Hur mår du?"

Han ställde sig vid en av platserna och väntade-

Rafael nickade sakta. "Vackert." Mumlade han och Alexander la för skynket över klumparna.

Dorian ställde sig vid honom och väntade. "Så skapat några nya barn på sistone?" Undrade han.

Hon såg på dem båda.
"Nej vet ni vad? Ska vi låta henne vila ut själv? Vi behöver inte vara här alla. Vi kanske kan sätta oss och diskutera hennes fall i köket kanske?"


Han såg på honom och skakade sedan på huvudet.
"Nej itne som jag velat. Jag har inte sett någon varit nära döden på många år."

Rafael nickade sakta och reste sig upp och gick ut i köket. Alexander följde efter. Hennes fall var illa. Men han var säker på att hon inte var den enda. Han, Alexander behövde ta sig till de olika klinikerna och undersöka allihop.

Dorian nickade sakta. "Jag förstår." Log han och plockade fram ett cigarettpaket. Tände en till sig själv och en till Lucifer. "vi sticker ut." Mumlade han och gav den ena till Lucifer. Alla människor i närheten stod och rökte.

Miriam slog sig ner på en stol och såg på Rafael och sedan Alexander.
"Så hur ska vi gå vidare? Jag kommer självklart ta min bror men sen? Resten?"

Han tog en och han suckade.
"Det gör oss inget men det luktar vidrigt." Viskade han och stoppade en i munnen.

Rafael svalde hårt. "Vi måste stänga ned klinikerna. Vi börjar med den som Allan var chef över." Sa han tyst. Alexander svalde hårt. "Jag måste undersöka alla som lever där. Med början på Allans." Sa han tyst.

Dorian skrattade lågt. "Jag avskyr det." Instämde han. "Men vad gör vi inte för att passa in?" Log han snett.

Miriam nickade svagt.
"Ja det är nog bäst. Vi kommer självklart riva allt. Ta vara på det som går, medicin, värktabletter och sådant och kanske bygganågot som kommer tillgå alla?"

Han ryckte på axlarna och lutade sig mot väggen-

Han nickade sakta. "Jag måste prata med Lathan. Han...är duktig på sånt." Viskade han.

Dorian nickade åt ett håll i gränden där två yngre killar stod och verkade väldigt påverkade. Kvinnorna verkade undvika dem.