prs yehet & kkaebsong

"Ingening hände, eller hur? Du fick mig att transferera istället." Påpekar Joshua viskandes, medan Haru skuttar upp till dem och värmer de två frusna kropparna. Fred och Jordan ligger ihoptrasslade på andra sidan soffan. Usch.
"Det är mycket möjligt, men vi kommer inte kunna få tag på dem på något annat sätt." Svarar George med blicken fäst på kattens lurviga päls medan han leker med de långa fingrarna.

Weimin rynkade på ögonbrynen och tittade upp mot Yaosu, som kom in med en hel drös tekoppar fyllda till bredden med varmt te.
”Hm, ni gör som ni vill antar jag. Personligen hade jag ju inte gjort så, utan försökt att hålla mig borta från rampljuset så länge som möjligt”, muttrade sextonåringen och tog emot en av muggarna från sin äldre bror. Samtidigt borrade Zihao ner ansiktet i Joshuas nacke med världens mest utdragna stön.
”Jo men om någonting gått snett så hade jag inte kunnat hjälpa dig eller någon annan..” knorrade han och bet sig fast i den yngres käkben. Mums.

"Sluta tänka på vad som liknar hända, vi är okej." Viskar Joshua tröstande, känner hur han vill pipa till av Zihaos gnagande, men håller sig innerligt. Nej, det är inte npgotbpositivtbatt pipa till när alla människor är där. Utmattat sätter Joshu sig försiktigt upp, med Zihao om sig, innan han tar en kopp te. George ser kort och knappt på Weimin, nej han tycker inte om den yngres ord. Vad ska de göra om alla deras nära och kära försvinner?
"Jag skulle också hålla mig borta från rampljuset om hela min familj var säker och kry. Tyvärr är de inte det." Muttrar han och reser sig upp från fåtöljen och rör sig till köket, där han hittar Julian. Joshua låter blicken glida efter den längre, förstående.
"Han är bara orolig Weimin, han kan låta arg när han blir det, tyvärr." Försäkrar han.

”Arg? Snarare extremt ignorant och osmart, men det kanske inte är hand fel. Själv har man ju inte direkt några föräldrar att bry sig om ändå”, snäste Weimin som raskt kom upp på fötter och rann uppför trappan med klampande steg.
”Det är inte bara jag och Zihao som har aggressionsproblem”, konstaterade Yaosu med ett bittert leende och slog sig ner på platsen där George nyss suttit. ”Bra att ni klarade er undan i alla fall..och håller med Joshua, krokskalle”, fortsatte han och sände en blick mot tjugoåringen. ”Sluta tänk på vad som kunnat hända, flr det kommer du bara att må dåligt av.” Visst, absolut. För det var så jävla enkelt.
”Kan inte”, muttrade Zihao och ruskade på huvudet, med armarna hårt virade om fästmannen. ”Försöker, sure..men det betyder inte att tankarna försvinner.”

Osäkert stirrar Joshua efter Weimin, rynkade ögonbryn. Blicken glider ner mot sina fingrar, jösses varför hade sjuttonåringen blivit så arg över det där? Han hade bara försökt förklara sin väns beteende... som i Joshuas fall var rätt logiskt, då han har en psykolog till mor.
"Tankar brukar aldrig kunna försvinna i första taget, men det kommer det så småning om." Påpekar nittonåringen som ser ner på Sammie och Simba som skuttar upp till honom, Mimmi har ju blivit kidnappad av George. "Så, har du saknat oss? Vi hade ju inte tänkt komma tillbaka förrän imorgon, men vi kan åka igen om vi blir för närgångna och klängiga." Retas Joshua och lutar sig ner mot Zihao, med två lurviga katter över knät.

Efter en liten stund började spänningen slutligen släppa en aning, och Zihao kröp ännu närmare intill Joshua - om detta ens var möjligt. Jovisst, tankarna skulle väl försvinna förr eller senare, men det betydde inte att han inte kände sig totalt värdelös.
”Klart jag har saknat er..menade aldrig att jag ville att ni skulle försvinna för all framtid precis”, knorrade Yaosu och smuttade lite på det varma teet. ”Men måste däremot erkänna att ni är jävligt klängiga..Herregud, Zihao ryck upp dig!” Utbrast han och petade till sin yngre bror mellan revbenen, med en av sina fötter. Det fick däremot motsatt effekt, och tjugoåringen trasslade sig loss från sin fästman med ett buttert ansiktsuttryck. ”Orkar inte lyssna på dig just nu Yaosu, går upp till Weimin”, morrade han och försvann upp för trappan.
”Men herregud..”

När Zihao ställer sig upp från Joshua, som ville mysa, blänger han efter honom med putande läppar.
"Zihao..." Gnäller han och drar katterna tätare intill sig med besviket ansiktsuttryck. "Ska du låta mig frysa ihjäl?" Det var värt ett försök, men fästmannen verkade vilja lämna honom. Utmattat drar han en fluffig filt om sig själv och katterna, värmer dem, så att de två kikar upp vid det lilla hålet... vid Joshuas ansikte. Blicken glider till Yaosu med stora ögon, innan han låter kroppen falla mot soffan där han faller ihop i en liten boll, väldigt söt. Som en liten hundvalp. "Nu kommer jag definitivt att bli sjuk med feber "

”Alltså jag svär på att han kommer komma tillbaka inom tio minuter, när Weimin har irriterat honom tillräckligt mycket. Tvivlar på att han har någon lust att lyssna på den lilla knasbollens klagande någon längre tid..vem vet, om du har riktigt mycket tur kanske du får en till lurvig filt”, rabblade Yaosu på med ett litet skratt och himlade med ögonen. Även om tjugotvååringen inte var jättemogen hela tiden, då var åtmsintone inte lika barnslig som de andra två. Helt ärligt så var han inte ens i närheten av deras fåniga beteenden. ”Vad hände med alla andra på bröllopet då?”

Blicken vilar på den äldre i tystnad en stund, innan Joshua börjar snutta lite på sitt te.
"Helt ärligt vet jag inte... många transfererade sig, andra stannade kvar. Förhoppningsvis har inga olyckor hänt.." påoenaf nittonåringen och leker försiktigt med de fläckiga pälsarna. Jordan och Fred brottas, försöker att hantera sina oroliga tankar med lite kittlande och annat. Man hanterar saker på olika saker. Drömmande stirrar Joshua i luften, innan han ser tillbaka mot Yaosu igen. "Åh.. Jag skulle döda för än en fluffig filt." Självfallet inte.

Den äldsta Xie brodern skrattade till lite åt det där sista som Joshua sa.
”Snälla, döda inte min bror..då blir jag faktiskt ganska besviken på dig”, skämtade han innan ansiktsuttrycket genast blev allvarligt. Yaosu bet sig löst i underläppen och vände de mörka ögonen mot koppen som nu var halvfull. ”Hoppas framförallt att alla klarade sig”, mumlade han med rynkade ögonbryn och vände upp blicken när en lurvig boll med svart päls skuttade upp i soffan och lade sig tvärs över nittonåringen. ”Se där! Sa ju att han skulle komma tillbaka inom tio minuter!” Utbrast Yaosu stolt, även om han inte kunde undgå att himla lite med ögonen.