De utvalda

Ethan slöt ögonen och andades tungt. "Vem kan ha gjort det?" mumlade han. Vem ville honom så ont? "Det kändes som jag skulle dö...Frätas upp inifrån". Han suckade tungt, smärtan hade varit obeskrivlig.

"Du ska vara tyst." sa Eletha bestämt och betraktade honom oroligt. Hennes blick for över honom med en blick som var orolig att han skulle gå sönder.
"Men jag vet inte Ethan, men det var ett simpelt gift." sa hon, enkelt men effektivt om inte Eletha hade varit där.

Ethan lydde och var tyst efter det. Det gjorde ont att prata, som om mer blod skulle komma upp när som helst. "Låt inte mina söner se mig" mumlade han bara innan han svimmade av.

Eletha nickade och lyfte upp honom, hon täckte över honom med en filt och tog tjänstefolkets gångar till hans rum så ingen skulle se dem. Sedan la hon honom i hans säng och satte eld i brasan så värme spreds i rummet.

Ethan stönade lågt då de var i rummet och vaknade till. "Vatten" mumlade han bedjande. Han behövde något att dricka. Han hostade till igen.

Eletha var snabbt där med vatten och hällde det i ett glas som hon satte till hans läppar. Hon var tyst och behärskad men hennes blick visade oro och panik.

Ethan fick i sig vattnet och hostandet slutade. Han sjönk trött ner bland kuddarna. "Tack...". Han torkade en bloddroppe som rann nerför hans haka.

Eletha torkade av hans läppar, blodblandat vatten. "Det blir nog bra." mumlade hon och tog hans hand, halvt för att lugna sig halvt för att lugna honom.

Ethan kramade svagt hennes hand och log blekt. "Jag blir bra snabbt nog, snart tillbaka på kontoret" mumlade han.

"I helvette heller." sa Eletha nästan ilsket och såg på Ethan. "Du ska inte dit, det fixar jag. Du ska vila." sa hon med bestämd röst, hon tänkte inte få honom död om han ansträngde sig.