Förändrad värld Lupple & Medi

Hon kände hans händer och hon såg på honom.
"Han har knappt drukit av mig sedan han köpte mig. Han har kanske gjort det 10 gånger." Hon såg på Rafael. Kände sig snurrig och tog tag i väggen.

"Det var inte till dig Lathan utan honom." Han såg på Allan.
"Inte ens Alexander gjorde dessa sjuka saker. Han gjorde sjuka saker men detta?"

Alexander såg på henne. "Hur mår du?" Frågade han på tyska. Han ville prova en hypotes.

Lathan såg på Lucifer och sedan på Dorian. "Jag kan fråga vidare. Jag är mer bekant i ämnet. Vi gjorde mycket du inte vet om." Sa han till Lucifer. "Något speciellt ni vill att jag frågar?" Dorian svalde hårt. "Fråga honom vad det värsta han har gjort är. Enligt han själv. Och jobba dig därifrån." Föreslog Dorian.

Hon såg fundersamt på Alexander och lade sig ner. Ögonbrynet rynkat såg hon bort, undvek honom.

"Ja men jag tror han fan inte petade in ben i en kropp för att se om det växer som en jävla blomma!" Han slog till väggen.

Alexander studerade henne noga. "Svara." Bad han på hebreiska. Rafael stirrade på honom. "Vad gör du? Hon kan inte.." Började han men tystnade. "Älskade Rhiannon. Om du förstår honom. Visa det." Bad han ömt.

Lathan skrattade till. Men försökte samla sig. "Nej. Jag ber om ursäkt. Men detta är så konstigt." Viskade Lathan. "Jag lider med flickan. Det gör jag. Men Lucifer. Att du tappar fattningen." Viskade han. Dorian stirrade på dem båda. Såg sedan mot Allan som bara satt där. Som förstenad. "Vad är det värsta du gjort Allan?" Frågade Dorian och Allan funderade lite. "Döda min mästare." Viskade han. "Det var inte bra." Sa han tyst.

Rhiannon såg nu rädd ut och satte händerna mot ansiktet.
"Förlåt." Hon började snyfta och drog täcket över ansiktet.
"Se inte på mig."

Han såg på sin son.
"Du ska vara tyst." Väste han och såg sedan mot Allan. äcklad.
"Du dödar aldrig mina barn igen. Inte mina bröders barn för den delen häller." han såg på Lathan.
"Jag måste jaga."

Alexander såg på Rafael. "Jag måste veta." Viskade han. "Rhiannon. Förstår du vad Alexander säger?" Viskade han mjukt.

Lathan snörpte ihop munnen. "Förlåt far." Mumlade han. "Följ med honom och jaga Dorian." Viskade Lathan och Dorian skakade på huvudet. "Visst." Sa han och gick ut från källaren.

Man kunde se hur hon nickade under täcket och hon började nu gråta.
"Förlåt. Förlåtförlåtförlåt."

Han tog sig upp och såg på Dorian.
"Kag var nära på slita av honom huvudet." mumlade han.

"Vilka språk kan du?" Frågade Rafael mjukt. "Du behöver inte be om ursäkt." Sa han sedan och smekte henne försiktigt över huvudet.


"Far eller Allan?" Undrade Dorian och suckade. "Han är sjuk." Sa Dorian allvarligt och började snart att springa. Lucifer skulle utan problem hinna ikapp.

Hon snyftade och skakade när hon kom upp och vände bort blicken.
"Kan många." Viskade hon och skakade på huvudet.
"Men jag minndes dem inte för en stund sedan."


"Gissa en gång. Allan så klart." Viskade han och sprang efter honom.
"Du är min räddare..."

"Säg hej på alla språk du kan." Bad Alexander ömt. Rafael stirrade på henne med sorgsna ögon.

Dorian flinade lite. "Jag? Knappast." Flinade han. "Vi kanske bara ska ordna en olycka åt Allan?" Sa han roat. "Människa eller djur? Vad vill du jaga?" Undrade han leendes.