prs yehet & kkaebsong

Ms Lewis kikar ut genom dörren, möts av flera ungdomar som verkar alldeles förstörda.
"Herrejösses, vad har hänt?" Frågar hon oroligt medan hennes son kastar skyddbesvärjelsen över hela huset, alldeles fokuserad.
"Vi fick sällskap av dödsätare.." muttrar Fred och ställer sig upp på vacklade ben, medan Haru slingrar sig runt över gräset.

Okej, nej. Zihao hade helt klart missuppfattat hela sin omgivning. Snacka om att vara ”out of it”. Däremot betydde det inte att han tänkte resa sig upp. Hell no, han tänkte ligga där på marken resten av dagen och bara andas. Ett andetag in och ett andetag ut. Det var först när Weimin började slå honom i ansiktet som Tjugoårongen kvicknade till.
”Hallå, Zihao..du ser ut som ett spöke”, utbrast den yngre brodern och hjälpte honom att sätta sig upp, vilket bara resulterade i ännu mer illamående. ”Hallå, är det någon som tänker förklara vad som händer?”

"Dödsätare tog tillfället i akt och attackerade bröllopet där en hel del mugglarfödda, eller blodsförädare håller hus." Berättar Joshua och tar upp en liten dricka från sin väska, och tvingar ner vätskan i Zihaos mun, för att sedan ta upp en annan åt Haru. "Det är mot illamående.. har inte transfererat så många på samma gång.."

”Åh”, började Weimin om stirrade dumt på alla människor omkring dem. ”Ska jag hjälpa till med någonting? Vad som helst, det är bara att säga till”, fortsatte han beslutsamt och kon upp på fötter.
”Weimin, gå och lägg dig eller någonting..du är alldeles för liten för sånt här”, stönade Zihao med en grimas, efter att han svalt det Joshua givit till honom. Urk, det smakade ju fan lika illa som att spy, men illamåendet hade åtmsintone försvunnit.

Joshua ruskar på huvudet och drar upp sin fästman på fötterna.
"Det är ingen fara Weimin, vi behöver nog bara något att äta och dricka." Försäkrar nittonåringen medan vännerna börjar röra sig mot huset, benen dragandes efter sig.
"Tror ni att de kom undan? Allihop?" Rabblar Jordan, som genast börjar oroa sig över sina vänners familj.

Som på beställning, dröjde det inre länge förrän även en Yaosu kom utstötandes genom ytterdörren, för att hjälpa Joshua med tjugoåringen.
”Herregud, vad har hänt med er egentligen? Varför är ni så många? Eller ser jag bara i syne?” Undrade han med rynkade ögonbryn och sneglade från Zihao, till dennes fästman för att därefter falla över alla andra som ploppat upp mitt på gräsmattan från ingenstans.
”Yaosu, du är så jävla dum, vet du det?” Knorrade Zihao, som verkligen inte var på humör.

"Zihao, ingen anledning till att fräsa på din storebror." Predikar Joshua medan både tvillingarna, Jordan och en tyst Julian stiger in i huset. Försiktigt lägger nittonåringen ner på en soffa, tillsammans med både Fred och George som blivit hemskt illamående.
"Lång version kort, dödsätare anföll." Mumlar Julian som utan några större bekymmer går in till köket för att fixa te till allihop.
"Tog tag i dem jag kunde få tag på.." förklarar Joshua, som redan börjar ångra sig över att han inte tog ännu fler.

”Det är ett under att du fick med dig så pass många faktiskt. Hade kanske klarat max tre”, mumlade Yaosu med ett blekt leende och tassade sedan ut i köket för att hjälpa Julian med teet. Zihao å andra sidan hade inga planer på att följa med och hjälpa till. Nejdå, han skulle ligga där i soffan resten av dagen och jämra sig.
”Joshua”, gnällde han och grep efter nittonåringens hand. ”Kom, jag vill inte bara utan dig”, fortsatte han i världens mest ynkliga, samt klagande, ton och drog i den yngres hand.

Med ett magert, tacksamt leende nickar Joshua lätt mot Yaosu och lägger sig ner tätt intill fästmannen.
"Jag går ingenstans.. även om jag kanske smittar dig med min förkylning." Påpekar han och borrar ner ansiktet i Zihaos bröstkorg.
"Fy fan.. Vi kanske får transferera oss till fenixorden imorgon eller något, det är troligen där alla kommer hålla hus." Mumlar George och slänger sig ner på en fåtölj, med en katt i famnen.

I samma sekund som Joshua lade sig tätt intill tjugoåringen, slingrade denne genast armarna omkring sin fästman. Och inte bara armarna, utan även benen. Nu skulle han verkligen aldrig släppa taget igen. Åtminstone inte på ett väldigt bra tag, med tanke på det som precis hänt.
”Jag är rädd, Joshua”, mumlade Zihao och grävde ner ansiktet hos den yngre. ”Mest rädd över att jag inte kunde göra ett skit..tänk om ngåo ting hänt dig?” Mumlade han med tårarna strömmande nerför kinderna. Samtidigt satte Weimin sig ner bredvid George och virade armarna omkring benen.
”Är ni verkligen säkra på att det är säkert? Kommer inte dödsätarna att ha stenkoll på vad det nu är du talar om?”