prs yehet & kkaebsong

"Jadå, jag är helt säker faktiskt. Du har ingenting att oroa dig över." Viskar Joshua med blicken fäst på Weasley tvillingarnas storebror, medan fingrarna leker med Zihaos egna. Dock är det inte särskilt svårt att inte märka hur de två inte hälsar på varandra, Zihao och Julian så att säga. Men han bestämmer sig för att inte tänka på det.

Det skulle inte ens förvåna Zihao om hans och Julians relation aldrig gick att rädda. De hade väl trots allt aldrig riktigt tyckt sådär jättebra om varandra, och det skulle de troligen aldrig börja göra heller
”Hm, det känns ju bra i alla fall”, mumlade han och log snett, lät blicken falla över alla borden och därmed alla gäster. Nej, magkänslan var allt annat än bra just då..”Joshua, det känns som om någonting kommer hända...”

"Tänk inte på Julian... Vi kan prata med honom senare, okej?" Viskar Joshua och kramar om deras händer, ser på hur det nya paret tar sin första dans tillsammans. Jösses, väldigt fint faktiskt. "Krama om min hand tills du krossar den, kommer du ihåg?"

”Ja, jag kommer ihåg..men jag tänker inte krossa din hand, Joshua”, påpekade tjugoåringen tyst och betraktade de nygifta valsa omkring på dansgolvet. Väldigt fint faktiskt, även om han inte kände varken Bill eller Fleur. Zihao hade inte ens sagt hej till någon av dem innan. ”Och det är inte Julian jag är orolig över”, fortsatte han tvekande och kramade om nittonåringen lite hårdare. ”Det är bara min magkänsla som suger.”

Försiktigt stryker Joshua fingrarna över den äldres armar, kramar om honom hårt där han sitter i hans knä.
"Okejdå.." Viskar nittonåringen, vars blick glider upp mot himlen där det börjar bullra, och en ljus kula faller ner i mitten av tältet.. "Zihao, vart är Haru?" En röst börjar höras från kylan ministeriet har fallit, ministern har dött.. de är på väg. Exakt vad kan nittonåringen inte urskilja.

När paniken slutligen bröt ut i tältet, började de kalla kårarna ränna upp längsmed Zihaos ryggrad - Zihao som blivit alldeles stel av skräck. Så det var alltså det här som han känt på sig under hela dagen. Inte bara under just den här dagen utan under hela veckan.
”J-jag vet inte? Kan säkert nosa rätt på honom dock”, stammade tjugoåringen, likblek och alldeles skakig. Varför skulle det här hända just nu? Han hade ju för fan inte ens någon trollstav med sig.

Jo, Joshua har svårt att få in det som händer, hur alla drabbas av panik, hur mörka skepnader flyger in till tältet. Visserligen har han stor lust att bara transferera sig därifrån, men lite måste han hjälpa till.
"Strunt samma, han kommer leta reda på oss." Viskar nittonåringen och ställer sig raskt upp, fångar upp sin fästmans hand i sin. Kanske han borde greppa tag i alla som inte kan transferera sig... för att slåss har ingen på bröllopet någon lust med. Joshua skickar iväg en besvärjelse mot Liljahs håll, där en dödsätare försökt tränga sig förbi. "Du får inte skifta okej? De kommer bara försöka fånga upp dig ännu mer då."

”Hur ska jag då kunna hjälpa till?” Tjöt Zihao och kramade om Joshuas hand i ett försök att uppehålla sin bräckliga självkontroll - i ett försök att få benen att sluta knastra som när man går på grus. Usch. ”Joshua, vi måste dra..nu”, fortsatte han och såg sig omkring så gott han kunde, trots att allting var absolut kaos runt omkring dem. Stolar flög hejvilt och bord likaså. Många verkade redan ha hunnit transferera sig därifrån, men det var fortfarande många som kämpade emot. Precis som nittonåringen verkade ha lust att göra. Det hade ju däremot inte Zihao själv, som höll på att både krossa sin fästmans hand och sina egna tänder, så hårt som han bet ihop käkarna.

Det är dumdristigt att stanna kvar, det förstår Joshua mycket väl. Han sliter åt sig både Julian och Jordan, plus Fred och George som kommer störtandes till dem. Ett litet stopp på vägen får de med sig Haru, innan de landar utanför huset med en stor smäll. Nej, han är inte van att transferera så många personer. Joshua skyndar sig upp på fötter, lämnar de andra i en klumpig hög och börjar genast att lägga en skyddbesvärjelse över huset, gömmer dem och håller dem borta från dödsätare.

När Zihao hade uppmanat Joshua att transferera dem någon annanstans, hade han syftat på något ställe långt iväg från faran som nu omgav huset. Men nejdå, istället hade den yngre tagit dem tillbaka till huset knappt hundra meter bort, där Tjugoårongen var i full färd med att spy upp allt han ätit under de senaste timmarna. Så jävla äckligt. Däremot kunde han inte direkt bara ignorera illamåendet och svälja ner innehållet i magen igen. Det var lite för sent för det. Kort därefter höll han sig bara allmänt krampaktigt om benen och föll ihop på gräset igen.