De utvalda

"Äldre kanske...Men lika underbar". Ethan kysste hennes panna lätt. "Jag älskar dig så...Första tiden på herrgården drömde jag om dig varje natt...".

"För gammal." mumlade hon, hon stod snart med ena benet i graven kändes det som. Hennes ungdom hade passerat. Hon kramade om Ethan, "Och jag dränkte mina sorger i träning." mumlade hon.

"Vad menar du? Vi är bara trettio Eletha..." mumlade han och kramade om henne igen. "Det är bättre än att dränka de i sprit i alla fall...". Han hade försökt dränka sig i spritt någon gång, men han hade inte kunnat, inte med sina barn.

"Det känns gammalt." mumlar hon utan att möta hans blick. "Det är det nog, fast jag tränade och åt inget, det gick inte i längden. Nu äter jag lite, men måste träna." sa hon förklarande, hon var bara tvungen.

"Kanske det...Men vi har mycket av livet kvar...". Han hoppades det i alla fall, för han ville leva ett bra tag till nu med Eletha.
"Du måste äta mer!" sa han sedan då Eletha berättade. "Du är redan smal nog". Han räckte henne en till smörgås.

"Snälla, jag kan inte." sa hon nästan plågat och såg på Ethan. Hon skulle bara må illa av mer mat, hon kunde inte, ville inte.

"Okej då" suckade Ethan och stoppade undan maten igen. Han såg upp på himmelen, de hade varit här ett bra tag nu. "Ska vi rida tillbaka igen? Jag kan prata med Vina då direkt...".

Eletha nickade och ställde sig upp. Hon vek ihop filten och stoppade den i korgen. "Låter bra, men ta det på ett snyggt sätt så hon inte vägrar." sa hon och kysste hans kind.

"Såklart" skrattade Ethan och log sedan. Han fick fatt på deras hästar och satte upp på sin och bvörjade sakta rida.

Eletha kom efter honom, då de kom in på ägorna förändrades hon dramatiskt och då de var vid stallet var hon åter vakten och tog tag i Ethans tyglar så han kunde hoppa av.