Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Kungen morrade lågt och höjde handen, han slog till Niel rätt i ansiktet och Mona flämtade förskräckt. "Nej! Gör honom inte illa!". Kungen vände sig mot henne med mörk min. "Håll tyst, ni ska båda straffas och jag har tänkt ut ett perfekt straff för dig Mona". Hon bleknade.

Niel höll tillbaka ett kvidande. Hela han verkade mörkna när han hörde vad kungen sa till Mona. Han måste bara lista ut vad han skulle kunna göra.

Kungen tog fram en nyckel och tog lös Mona. "Minns du grottan Mona?". Hon bleknade ännu mer och kunde knappt kämpa emot då kungem släpade henne mot en galleröppning. "Snälla, straffa mig med något annat! Vad som helst!" bad hon panikslaget men kungen skrattade bara och drog bort gallert. Han putads i henne så hon föll genom hålet ner till ett litet, mörkt utrymmd. Hon snyftade panikslaget då kungen stängde igen hålet han puttat henne igenom. Det var helt mörkt nu.

Niel bet ihop hårt. Så hårt att det började blöda i munnen, så hårt bet han ihop. Kungen kom fram till honom. "Vad det beträffar dig tänkte jag..." log han. Han knäppte med fingrarna och två soldater/vakter bar iväg honom och band fast honom vid en stor sten. För allt han tog i kom han inte loss. "Ta med Mona hit om en timme. Hon ska få se när vi sågar hennes älskade till döds!" log Kungen.

Då Mona slutat snyfta började hon känna en smärta i foten. Hon kände på den, svullen.....Hade hon brytit den i fallet? Snart snyftade hon igen, av straffet och av smärtan.

Niel blundade, hatade kungen och saknade Mona. Efter en timme gick vakterna för att hämta Mona. Flera män ställde sig bredvid stenen där Niel låg fastbunden. de hade sågar i händerna. Niel vägrade visa rädsla, men egentligen var han vettskrämd.

Mona ryckte skrämt till då vakterna öppnade upp och drog upp henne. Hon kved då hon försökte stå upp och sjönk ner på knä. Men de ryckte bara upp henne och släpade henne fram till Niel.
Då hon såg Niel då flämtade hon till förskräckt.

Niel såg ömt på Mona och log lite. Sedan tryckte kungen ner hans huvud mot stenen. Niel blundade. "ÄNTLIGEN FÅR JAG TA DITT LIV!" skrattade Kungen högt. Niel kände hur det började sågas i honom. Han blev helt blöt av blod och stönade av smärta.

"Nej!". Mona skrek till då hon såg blod som trängdes fram och försökte slita sig loss. "Döda honom inte! Skada honom inte!". Hon lyckades tillslut komma loss och kastade sig fram. Trots sågen la hon armarna om Niel för att skydda honom.

Niel flämtade, Mona nuddade alla hans öppna sår. Det sved. "Stopp!" hördes plötsligt en röst.