Förändrad värld Lupple & Medi

"Ja gärna en annan kudde." Sa hon och såg på filten hon hade på sig.
"Och ett täcke." Viskade hon tyst.

"Jag är säker. Ring mig när jag kan komma tillbaka." Hon böjde sig ner och kysste sin bror på pannan.
"Jag försvinner inte. Jag är i närheten." Viskade hon mjukt.

Alexander nickade lugnt och plockade fram ett täcke och la det över henne. Plockade sedan fram lite olika kuddar. "Vilken?" Undrade han.

Allan såg efter henne och torkade sig om kinderna. "Okej." Viskade han efter henne. Dorian nickade sakta mot Miriam. "Jag ringer." Lovade han innan han gick in och satte sig framför Allan. Fortfarande utom räckhåll för honom. "Så redo att svara ärligt?" Undrade han mjukt.

Hon log och log mjukt.
"Någon mjuk men inte för mjuk bara. Någon som är bra för nacken." Sa hon och såg mot Rafael.

Hon kom fram till huset och ringde på.
"Ursäkta kan någon hjälpa mig?"

"Känn på den." Erbjöd Alexander och höll dem närmare henne. Han visste väl inte exakt vad en bra kudde kändes som.

Allie tittade ut på henne. "Hej." Viskade hon osäkert. De andra hade ju fullt upp med människorna.

Allan nickade sakta. "Men min syster ska inte behöva veta." Sa Allan tyst och Dorian nickade. "Visst, jag ska inte berätta för henne. Men du borde." Sa han lugnt. "Så finns det någon mer i ditt hus, eller på ditt kontor som vi måste hjälpa nu?" Frågade Dorian. Allan skakade lite på huvudet. "Nej. Bara vanliga tjänare. De är utom fara." Sa han tyst. "Hur många på kliniken är i behov av hjälp efter dina experiment?" Frågade Dorian allvarligt. Allan funderade lite. Svalde hårt och undvek hans blick.

Hon sträckte ut på handen och klämde.
"åhh. Den är nog så mycket bättre."

"Dorian skickade mig. Jag skulle få prata med den som äger huset för att komma in. Men kanske du har en äldre vampyr i huset? Kanske Lathan är hemma?" Sa hon ömt.


Lucifer lyssnade och lade huvudet på sned.
"Snälla Allan svara på frågorna. Vi kommer inte straffa dig mera. Du har plågats nog för i kväll och vi vill inte göra det egentligen."

Alexander nickade. "Okej." Sa han leendes och bytte ut kudde åt henne. "Du kommer bli frisk. Ha bara tålamod." Log han innan han gav henne smärtstillnde.

Hon såg tvekande på henne. "Vad heter du?" Frågade hon.

"Fem." Sa han tyst. Dorian nickade sakta. "Ge mig deras nummer." Sa han lugnt. Försökte hålla sig sansad medan Allan rabblade upp alla deras nummer.

Hon lyfte på huvudet och lade sig bekvämt och kved till när hon kände medlet åkte in i kroppen. Bet ihop och vände bort huvudet.

"Miriam. Lathan vet vem jag är och vad allt det här handlar om." Sa hon ömt.

Allie nickade sakta. "Lathan, Miriam är här för att prata med dig." Sa han lugnt och Lathan kom snart ned och såg på henne. Log roat. "Miriam." Sa han. "Härligt att se dig. Halo. Kom är du snäll." Ropade han efter henne.

"Är du villig att ge upp din chefspost- under tystnad?" Frågade Dorian och Allan nickade. "Ja." Sa han ärligt. Han ville inte ha med det där stället och göra. "Kommer du befria dina slavar?" Frågade han.

"Det samma." Hon log och såg en ung kvinna komma ut och log ömt.
"Hej." Log hon och såg på sin far.
"Ska hon få komma in?"

Han såg på honom och skakade på huvudet. De hade knäckt honom. Att de hade lyckats var en dröm. Men alla flickor och pojkar som hade fått sina liv förstörda.

"Ja Halo. Hon är Allans syster. Hon är här för att hjälpa oss." Log han.

Allan drog med händerna igenom håret och svalde hårt. "Ja. Jag ska befria dem. "Viskade han frustrerat. "Kommer du någonsin att kolla upp dem? Eller kommer du låta dem välja sin väg?" Frågade Dorian och Allan svalde hårt. "Jag ska försöka att inte kolla till dem." Viskade han. "Men Jimmy." Mumlade han och Dorian skakade på huvudet. "Nej Allan. Du har redan förstört deras liv tillräckligt. Lyckas de finna lycka efter dig så ska du inte veta om det, eller förstöra det på något sätt." Sa Dorian skarpt. Allan stirrade ned i golvet och nickade. "Jag ska låta dem gå." Viskade han. "Molly familj, kommer du släppa dina hämndtankar på dem? "Frågade Dorian och Allan svalde hårt. Bet sig hårt i läppen.