De utvalda

"Jag bryr mig inte om henne" muttrade Ethan. Hon umgicks inte ens så mycket med sina barn nu för tiden. "Men jag ska göra det". Han tog hennes hand och log. "Och jag älskar dig".

"Kom igen Ethan, något bra har hon väl gjort? Hektor i alla fall." sa hon och log lite.
"Ni måste hålla sams om detta ska gå." sa hon och kysste hans panna innan hon la sin kropp ovan på hans.

"Hektor bara..". Ethan ville inte prata mer om just det så han sa inget mer utan kysste henne lätt.

Eletha nickade, hon hade trott, eller kanske mer hoppats att Ethan hade haft det bra, att Simon hade haft det bra. Men nu visste hon inte längre, hon besvarade hans kyss och slöt lätt ögonen.

Ethan la armarna om henne och låg så en bra stund. Det var skönt att kunna slappna av. "Jag tänker aldrig låta dig gå nu igen...".

"Bra." log Eletha och luta sitt huvud mot honom. "Jag vill aldrig gå igen, eller att ni försvinner. Händer det vet jag inte om jag överlever." säger hon uppriktigt.

"Och om du går vill jag inte leva, tolv år är nog att vara åtskilda". Ethan kysste lätt hennes hals och händerna la sig om hennes midja.

"Det är, allt för länge. Det borde inte ens vara lagligt." mumlade hon och kramade om honom hårt. Aldrig mer ville hon uppleva det, tolv år som att vara död utan känslor utan liv utan Ethan och Simon.

"Men nu är vi tillsammans...". Ethan kysste henne på halsen igen och rullade lätt runt så han låg över hennne.

"Vi är det." sa hon och ett lätt skratt kom ur hennes läppar då han rullade runt så hon hamnade underst. Hon mötte hans ögon med sina glittrande mot honom.