Sorgens tider [SV]

BRA :3

Tack :'D♥

Missat två super bra kapitel!
Mer när du har tid/orkar. ♥

jätte superbra!

NEII. Denhär berättelsen tog också slut alldeles för snabbt :c Skriv mer!

Kapitel 60 - George Weasley

Jag satte mig på en stol i köket. Hörde Percy säga något i stil med "Expecto Patronum" där utanför. Men jag brydde mig inte värst mycket. Sedan kom han in, alldeles strålande av glädje.
"Patronus-besvärjelse va?" frågade jag honom, och han nickade.
"Vilket minne?" frågade jag sedan. Men han svarade inte. Det kanske var ett privat minne ifrån någon han tyckte om? Men jag tänkte inte mycket mer på det, för en ny patronus dök upp. En hund av rasen Jack Russell. Den började prata.
"Jaha, bra att han har kommit tillbaka, vad gjorde han? Och mamma säger till George att ni ska komma över till Kråkboet" sa hunden innan den försvann. Jag suckade. Jag ville inte möta mamma, hon skulle vara ursinnig på mig.
"Vi måste, George, annars gör du det bara värre för dig själv" sa Percy till mig. "Lämna stenen här, så de inte hittar den". Efter Percy sagt det så gick jag utan ett ord in till mitt rum och lade den i säkert förvar instoppad i en smutsig strumpa. För den skulle Fleur aldrig röra. Det skulle hon säkert tycka var för äckligt.

En transferens senare var jag tillbaka vid huset jag alltid bott i.
"George!" utbrast min mamma och kramade om mig. "Varför stack du?", frågade hon sedan och jag tryckte henne ifrån mig.
"Jag stack inte, jag gick bara ut ett par timmar" svarade jag, och försökte se så trovärdig ut som möjligt. Tydligen så funkade det inte eftersom hon gav mig en menande blick, men hon sa ändå inget, vilket jag var tacksam för.
"Det gick väl bra?" viskade Percy till mig när vi var ensamma i vardagsrummet, för alla de andra hade gått ut i trädgården. Jag nickade stumt, trots att jag visste att det inte var sant.

Resten av kvällen gick åt att hålla mig undan ifrån att hamna ensam med mamma, så hon inte skulle kunna fråga vad jag egentligen gjort. Det var först precis innan jag, Bill och Fleur skulle tillbaka till Snäckstugan, och jag blev inspärrad i köket utav min mamma. Nu kommer utskällningen tänkte jag automatiskt, men hennes röst var inte arg alls, snarare rörd.
"Kolla på familje-klockan George" sa hon till mig. Jag vände mig om och såg på den. Freds hand var precis som min, och de andra i familjen, pekad emot platsen 'Hemma'.
"Den har stått på att han är hemma hela tiden" svarade jag, och såg på mamma igen.
"Nej, den flyttar på sig" svarade hon.
"Va?" utbrast jag.
"Den flyttar efter vart du är, hela tiden" viskade hon. Jag fick tårar i ögonen, och kramade om henne.

super bra

ÅH SÅ BRA. :3

det var jätte bra :d jag älskade det med klockan ♥ Fred är alltid med George ♥

(Måste bara tacka en kille ifrån Wales för idén att skriva det ♥)

Tack så hemskt mycket! ♥