If the stars keep shining [Sv]

Hoppas!!!

yop

Tack såååå mycket för att ni läser. Det gör mig sååå glad!
Ytterligare ett långt kapitel. Lämna gärna en kommentar, precis som ni brukar.
Trevlig läsning.
_________________________________________

Kapitel 31 –
Ginny Weasley


Jag vankade av och an i mitt och Harrys rum. Jag hade sovit dåligt under natten och hade gått upp redan klockan halv sex.
Harry sov fortfarande djupt, och jag hade inte hjärta att väcka honom. Men en gnagande känsla hade etsat sig fast i mitt huvud. Tänk om han inte älskade mig. Jag älskade honom med hela mitt hjärta, men det betydde inte att han kände samma sak.
Tänk om han bara hade friat för att göra mig glad? Då skulle han ju inte vara lycklig.
Jag lade min hand på hans arm och han vaknade genast.
"Vad är det?", sa han sömnigt och gnuggade sig i ögonen.
"Vill du verkligen gifta dig med mig? Du kan ändra dig.", viskade jag lågt.
"Jag kommer aldrig ändra mig, Gin. Jag älskar dig!", sa han bestämt. Jag såg ner på mina händer.
"Är du orolig?" Jag tittade upp på Harry och insåg att han log. Stumt nickade jag till svar.
Harry satte sig bredvid mig och kramade om mina axlar.
"Det behöver du inte vara.", försäkrade han. Han kysste mig på pannan innan han försvann in i badrummet.

Jag stod med min vita klädnad och en snövit ros, täckt med frost i håret. Mamma var hysterisk. Hermione hade inte synts till, och det var endast någon timme tills vigseln skulle börja.
Jag försökte lugna henne, men det gick inte så bra, för hon fräste bara åt mig att sluta prata.
"Hon förstör ju allting!", skrek hon om och om igen. Ron och Harry stod och småpratade. Min bror hade ett väldigt oroligt ansiktsuttryck.
Precis som mamma tog satts för att åter börja skrika öppnades dörren. Hermione kom in. Hon var tufsig i håret och hennes kläder var smutsiga.
Ron sprang fram till henne. Hon log med hela ansiktet.
"De har kommit hit! Jag har justerat tillbaka deras minnen." Hon slog armarna om sin blivande man och han lyfte lyckligt upp henne.
Mamma avbröt deras lyckostund.
"Hermione. Kom hit nu! Du måste göra dig i ordning.", sa hon barskt. Hon blev alltid sträng när hon var stressad.
Medan Hermione bytte om gick jag fram till Ron.
"Vilka är tillbaka?", frågade jag nyfiket.
"Hennes föräldrar", sa han enkelt.

Hermione trädde in i rummet, iklädd sin vackra isblå klänning. Hennes hår var vackert uppsatt och runt hennes hals gnistrade ett helt ljuvligt diamanthalsband. Stenarna i det såg ut som tusen glittrande stjärnor. Jag stönade avundsjukt.
”Var har du fått det där?”, undrade Harry och tittade på det vackra halsbandet.
"Jag fick det av mina föräldrar på min sextonårsdag.", svarade hon med ett saligt leende på läpparna.

"Det är dags! Är ni redo?" McGonagall kom in i rummet. Hon stannade och tittade med stora ögon på mig, och sedan på Hermione.
”Ni ser underbara ut flickor!”, sa hon glatt. Sedan vände hon sig om mot killarna.
"Jag är glad att du inte har samma klädnad som på julbalen under ditt fjärde år, Mr Weasley.", sa hon. Jag fnissade, och även Ron drog på smilbanden vid minnet av den begagnade galaklädnaden.
Sedan insåg vi vad hon sagt innan det. Det var dags. Allting blev med ens spänt. Vi ställde oss på rad och hörde McGonagalls röst inifrån stora salen.
"Vi har idag samlats för att få se ett dubbelbröllop. Harry Potter och Ginevra Weasley. Ronald Weasley och Hermione Granger." Jubel och applåder hördes. Sedan hördes musikens väna toner.

Jag tittade på Harry, Ron och Hermione. Vi mötte varandras blickar och log stort.
"Nu är det dags!"
Vi skulle gå från att vara barn till att vara vuxna.
Vi skulle ta det stora steget, och det kändes underbart att få göra det med sina bästa vänner!

omromromr så bra

awesome

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAa Fy vad bra MEEER!!!!!!111

Bra ♥

love it

Underbart kapitel!

när kommer mer?