Voldemorts dotter och fången från Azkaban

13? då måste jag ha missat ett trodde det bara fanns tolv

Jag tror det, kan ju räknat fel. o_o

jag tror du gjorde de för på fanfiction.net står det att det är 12 kap

Ah det gjorde jag, räknade igen nu.

Så 12 kapitel.

då missade ja inget iaf

Ledsen att det har tagit sådan tid men nu är entligen nästa kapitel här

Kapitel 13: ett par sorgsna ögon

”efter en mycket jobbig och slitsam vecka sitter jag här och slappnar av och tänkte att jag skulle fortsätta. Tryck på knappen”

Det hade gått dagar och Ron o Hermione pratade fortfarande inte med varandra och Harry hade tillslut tagit Rons sida och jag såg på mina vänner. Hermione och jag pratade fortfarande inte med varandra och när vi hade försökt hade hon i princip skällt på mig först över åskviggen och sedan över att jag precis som Harry hade tagit Rons parti och Ron o Harry skällde på mig för att jag tog Mionis parti så jag bestämde mig för att hålla mig utanför. De får lösa det själv, jag försökte umgås med Draco och Blaise med det var svårt eftersom vi bara kunde i princip ses på lektionerna på grund av alla säkerhets regler. Jag suckade och fortsatte läsa min bok medans jag lyssnade på allt prat om quidditchmatchen, och jag log. Det skulle bli kul att se Harry använda åskviggen i spelet. Jag såg på Mioni som satt i andra endan av rummet med högar av böcker och jag förstod inte hur hon hade tid eller ork att läsa alla ämnena. Och killarna fortsatte diskutera kvasten.
”Varför sitter du här helt själv, Cara?” jag vände mig om och såg Dean och log.
”För att mina vänner bråkar och av nån anledning vill ingen av dem prata med mig.” sa jag och log lätt.
”Ändå ler du?” frågade han och jag nickade.
”Det löser sig nog på något sätt. Men jag måste sova annars kommer jag aldrig orka upp till matchen i morgon. God natt, Dean.” sa jag och reste mig
”God natt, Cara” svarade Dean och jag log och lämnade sällskapsrummet och gick upp till mitt sovrum. Jag stängde dörren och tänkte. Jag förstod inte varför mina vänner egentligen var sura på mig. Jag hade inte gjort dem något ting alls. Jag suckade och kröp sedan ner i sängen.

Jag vaknade på morgonen och slängde på mig en svart kjol och ett rött linne och tog sedan på mig jackan och stövlarna med klack och gick ner mot frukost. Det var fortfarande tidigt så stora salen var ganska tom. men det dröjde inte länge innan resten av skolan började strömma in och Harry kom in med resten av killarna från hans sovsal och de gick runt åskviggen. Jag började bli riktigt trött på den där kvasten. Det är en kvast inget annat. Suckade jag och fortsatte äta. Det dröjde inte länge förens folk från de andra borden började komma fram för att se på kvasten och jag reste mig upp. Ron och Harry såg på mig men sa inget och Hermione blängde surt på mig, jag vände mig argt om och lämnade salen. Jag gick ut i entrén och några första års elever hoppade åt sidan när jag kom. Jag styrde mina steg mot quidditchplanen, men stannade när någon tog tag i mig och jag såg in i Blaise bruna ögon.
”Får jag göra dig sällskap?” frågade han och jag såg glatt på honom och slängde mig runt halsen på honom.
”Ja det får du.” sa jag och jag kände några tårar rinna ner för kinderna.
”Men Cara vad är det?” frågade han oroligt och såg på mig.
”Jag vet inte hur det gick till men de hatar mig alla tre.” sa jag och Blaise såg på mig.
”De är idioter. Kom så tar vi de bästa platserna. ”sa Blaise och vi började gå mot planen och jag berättade allt som hänt för honom, om Scabbers, åskviggen och alla bråk.
”Det var det töntigaste jag hört och på grund av detta är de arga på dig? Varför då?” frågade han förvirrat samtidigt som vi satte oss uppe i ett av tornen.
”Jag vet inte jag undrade det med.” suckade jag och såg ut på den tomma quidditchplanen.
”Ja som sagt så är de idioter. Men du har ju mig.” sa han och log och jag kunde inte låta bli att le.
”Ja och det är jag glad för. Tack för att du lyssnade Blaise.” sa jag glatt
”Alltid. Men av någon anledning brukar det vara Draco du pratar med om sådant här.” sa han och höjde ett ögonbryn
”Ja, jag vet inte varför det alltid blir Draco, kanske för att jag inte trodde du var typen som lyssnade.” sa jag lätt
”Och du trodde Draco var det?” frågade han och små skrattade
”Nej hade jag mött honom i korridoren hade jag inte trott det, men jag lärde mig det ganska snabbt. Förresten vart är han?” frågade jag
”Jag vet faktiskt inte han skulle fixa något sa han och försvann. Ne men titta vem som kommer här. hej Simon” sa Blaise och log mot min tredje vän i Slytherin och han slog sig ner hos oss.
”Hej på er med.” sa han och fler elever började komma till planen och snart kom lagen utflygande och eleverna började jubla.
”Hur bra är lagen, Cara?” frågade Simon och jag såg på honom
”Wood har tränat laget nästan varje dag i flera veckor. Jag som bara är reserv har fått vara med tre av träningarna i veckan. Ravenclaw vet jag inte riktigt, men Wood säger att de är bra, Chang ska tydligen vara en bra sökare.” sa jag lätt och såg hur spelet började.
”Ser du kvicken Cara?” frågade Blaise och jag sökte med blicken över planen och hittade den.
”Japp, strax under Hufflepufftornet på andra sidan.” sa jag och pekade och killarna försökte få syn på den men den var strax borta. Spelarna for runt på planen och jag satt och såg på spelet men blev ganska snart uttråkad. Tills jag såg att Harry och Chang fick syn på kvicken och de började flyga mot den.
”Å nej.” hörde jag någon bakom mig säga och jag såg ett par dementorer komma in på planen.
”Kom igen Harry, du fixar det.” sa jag lågt och såg hur han drog staven och framkallade en patronus och hur han sedan fångade kvicken och jag log. Och Gryffindor jublade och de grattade Harry över både att han fångade kvicken och dementorerna.
”Det är inga dementorer.” hörde jag någon säga och vi såg att det var, Draco, Marcus Flint, Crabbe och Goyle och jag kunde inte låta bli att skratta, de såg så extremt fåniga ut i de stora svarta mantlarna och förutom det så såg de livrädda ut.
”Så det var vad han skulle göra.” sa Blaise och skrattade och vi började gå ner från tornet och tvillingarna kom fram till mig och de såg överlyckliga ut
”Vi ska ha fest i uppehållsrummet kom nu Cara.” sa Fred och jag log.
”Vi syns killar, hälsa Draco från mig.” sa jag och skrattade och följde efter tvillingarna som log glatt. Vi steg in i slottet och hela Gryffindor jublade, skrattade och stämningen var på topp. Vi steg in i uppehållsrummet och festen började, vi spelade musik och vi åt godis, dansade och allt annat dumt vi kunde hitta på. Jag satte mig ner och såg på alla. Även om jag hade kul så var det inte samma sak när jag inte kunde fira med mina vänner.
”Du verkar lite deppig Cara?” sa George och kom fram till mig och gav mig en chokladgroda och jag log.
”Nej det är inget. Jag tänker bara lite för mycket.” svarade jag
”Kom du kan hjälpa mig och Fred med en sak.” sa han och drog med mig ut ur uppehållsrummet och jag följde efter tvillingarna till en av de hemliga gångarna bakom den enögda häxan. Vi kom fram till godis baronen och vi gick upp.
”Tysta nu.” sa Fred och vi gick till Tre kvastar och Rosmerta såg på oss men sa inget. Jag antog att hon var van vid elever som kom från skolan.
”Rosmerta kan du ge oss något som vi kan festa med, Gryffindor vann quidditchmatchen.” sa George och log och hon nickade.
”Ja jag vet precis vad som passar.” sa hon och gick där bak och hämtade en låda med en massa olika drycker.
”Jag betalar.” sa jag och gav henne det hon behövde och tvillingarna log.
”Ni påminner om två elever som brukade vara här för längesedan.” sa Rosmerta och jag antog att hon menade Potter och Black. Tvillingarna såg på henne men bara log
”Farväl sköna dam.” sa Fred och bugade och jag kunde inte låta bli att skratta. Vi styrde stegen mot godis baronen och den hemligagången.
”Jag tror inte de märker i fall vi tar lite godis.” sa George och började tyst plocka ihop lite godis och jag tog några melonklubbor och de goda röda klubborna som såg ut som blod. Jag visste inte riktigt vad de smakade men de var goda. Sedan la jag pengar på disken och tvillingarna log och vi gick tillbaka till slottet och in i uppehållsrummet där de började dela ut sakerna och George räckte mig en honungsöl och jag log.
”Vem rånade ni?” frågade Ginny och log mot hennes bröder
”Vi rånade ingen, Cara betalade.” sa Fred samtidigt som han slängde ut lite godis
”Hur fick ni tag på allt det här?” frågade Angelina men vi bara log och jag slog mig ner i en stol och såg åter igen på alla, fast nu var jag lite gladare.
”Kan du dansa?`” frågade George och jag såg på honom
”Hyfsat.” svarade jag och han drog upp mig på golvet och vi började bugga och han var riktigt bra och jag glömde bort mina vänner för ett tag, tills de började bråka igen. Harry hade pratat med Hermione och frågat något, och Ron hade klagat högt över sin råtta och Hermione hade sprungit upp gråtande på rummet och jag hade stannat vilket George inte var beredd på så vi krockade och snubblade och snart låg vi på golvet och skrattade.
”Det var ett steg jag inte kunde.” sa George och jag skrattade.
”Jag uppfann det precis, det heter, så här ska du absolut inte göra.” skratta jag
”Jag tycker så får du en kille på fall, hade varit ett bättre namn.” sa Fred och jag såg på den andra tvillingen och jag såg på honom och log. Det är underbart hur tvillingarna kan få en så mycket gladare på bara några minuter, jag såg på George som reste sig och drog upp mig på fötter. Och vi fortsatte dansa och de andra eleverna gjorde oss snart sällskap och vi slutade inte fören McGonagall kom in runt ett och beordrade oss att gå och lägga oss.
”Ja vi verkar inte ha så mycket val.” sa jag och började gå mot mitt rum
”Sov gott nu, Cara” sa George och jag log och nickade
”Det samma och hitta inte på något nu som river tornet.” sa jag till tvillingarna och gick upp till rummet. Jag släppte ut håret och borstade det och bytte om till ett svart nattlinne och var just på väg att gå till sängs och stänga dörren när Merlin flög ut till uppehållsrummet.
”Merlin kom tillbaka.” sa jag och gick efter honom, han satt på soffan och jag gick trött ner för att hämta honom när jag hörde Rons skrik och en dörr som slog igen. Jag såg en man komma ner springande från trappan, han stannade och såg kort på mig, jag stod öga mot öga med ingen mindre en Sirius Black ändå kände jag mig inte i någon större fara. Jag mötte hans blick och kände igen de där ögonen men innan jag han reagera var han borta. De andra eleverna började komma ner från sina sovsalar.
”Vem var det som skrek?” hörde jag någon fråga
”Ja vad håller ni på med? Vissa försöker faktiskt sova här” sa någon annan
”Är du säker på att du inte drömde Ron?” frågade Harry, det var då jag förstod att Sirius hade varit inne i deras sovsal. Men hur hade han kommit in? Jag hörde längt bort hur Percy sa något om mardröm och jag ryckte till när porträttet smälldes igen och jag såg på McGonagall som var tillbaka och hon verkade ursinnig.
”Nu får ni ge er. Jag är också väldigt glad över att Gryffindor vann men det här börjar gå för långt! Percy jag hade väntat mig mer av dig.” sa hon och Percy blev genast röd i ansiktet.
”Jag har verkligen inte gett min tillåtelse till det här. Jag sa precis till dem att återgå till sina sängar. Ron verkar ha haft en mardröm…” började Percy men Ron avbröt honom.
”Det var ingen mardröm. Jag vaknade upp och Sirius Black stod lutad över min säng med en kniv!” skrek Ron och alla blev genast tysta i uppehållsrummet. Professorn stirrade på honom
”Var inte löjlig Weasley. Hur skulle han kunna ta sig in genom porträtthålet?”
”Fråga honom.” sa Ron och pekade på sir Cadogans bild. ”fråga om han såg något…”
McGonagall såg tveksamt på Ron men sköt sedan upp porträttet och gick ut på andra sidan. Alla var tysta i uppehållsrummet.
”Sir Cadogan, släppte du precis in en man i Gryffindortornet?” frågade vår lärarinna
”Javisst, min goda fru.” svarade sir Cadogan.
och alla såg oroligt på varandra och jag klappade Merlin som satt på min axel.
”Gjorde ni?” sa McGonagall tillslut. ”Men… Men lösenordet då?”
”Han hade allihop. Han läste upp alla veckans lösenord från en lapp, min kära fru.” sa porträttet stolt. McGonagall kom tillbaka in och hon var kritvit och hon såg på oss
”Vem var det” sa hon med skälvande röst. ”Vilken idiot har skrivit ner alla lösenord och sedan låtit dem ligga framme och skräpa?”
Alla elever förblev tysta och såg på varandra, tillslut räckte Neville upp handen och McGonagall hade nog aldrig sätt argare ut. Hon beordrade oss att gå och lägga sig medans hon skulle prata med Neville och jag var glad över att jag inte var han. jag gick upp till mitt rum och satte Merlin i sin bur och satte mig sedan i fönstret. Jag hade mött Sirius Black och ändå inte känt att jag var i någon fara. Han såg snarare dyster ut än galen och farlig. Han såg ut som om hela världen var i mot honom utan anledning. Och det konstigaste var att han inte hade dödat mig, om han nu var en galen mördare så skulle det väll ha varit det första han gjorde inte bara stått där. Men han kanske viste vem jag var, pappa hade kanske talat om det för honom. Om han nu jobbade för pappa! Men då hade han väll reagerat annorlunda? Jag såg de där ögonen framför mig igen, den sorgsna blicken och jag kände genast igen dem. Jag hade sätt dem förut! De var samma ögon som den svarta hunden i skogen hade haft!

”Nej nu får ni hitta på något annat för jag tänker inte ge er mer tid. Jag ska be ge mig till ministeriet, jag har en del att stå med där.”

*Kash*

Lika bra som alltid jag älskade hur du beskrev hans blick ♥

tackar jag satt precis och läste slutet av boken och längtar tills jag kommer dit jag funderar bara på hur jag ska ställa Cara, vems sida hon ska stå på och om hon ska möta Sirius en gång till innan spökande stugan

O jag längtar tills du kommer till slutet jag hade tkt det var kul om de mötes en gång till innan. Cara kanske kan prata med honom? Hade varit kul om hon fick reda på hans hemlighet

ja jag har funderat på det. men jag får se för grejen är ju att i så fall borde hon ju berätta det för Harry fast o andra sidan hade nog Harry inte trott henne xD kanske ska göra det innan de blir sams