wolfy & rollspelare prs

”Jag kan inte.” Jonathan vägrade släppa taget om henne nu, han ville torka bort hennes tårar. Det gjorde ont i honom att se henne så här, att veta att han var en orsak till att hon grät. ”Du har ingen aning om hur gärna jag vill vara självisk och hålla ihop med dig, vått som torrt.” Han studerade henne med lätt förtvivlan i blicken. ”Men om jag är självisk så riskerar jag dig och din chans till att vara lycklig.”

Cleo gnällde lite och försökte trycka sig bort ifrån honom. Hon ville verkligen inte vara kvar i hans famn, inte ens i samma rum som honom.
"Snälla, Jonathan. Det enda jag bad om var att du skulle iallafall låtsas som att du sov..." grät hon och lyckades vända honom ryggen, då behövde hon inte se honom.

Låtsas sova? Hon var galen om hon trodde att han skulle låta henne gå bara sådär. Han ville inte låta henne gå över huvudtaget, han ville inte förlora henne trots att han visste att det var vad han behövde göra.
”Låt mig i alla fall få följa dig hem,” bad han och lutade sin haka mot hennes huvud, ”snälla.”

"Nej!" sade hon envist och torkade upprört bort tårarna. Hon svalde hårt och lutade huvudet mot honom, hon klarade absolut inte av mer än vad som hände nu. "Jag åker hem med en taxi eller beskyddare." sade hon tyst och blundade hårt. Hon fattade inte varför hon blev så upprörd, hon hade inte alls känt honom särskilt länge eller något alls.

”Då stannar du här.” Hon var absolut inte i rätt tillstånd för att åka hem till sig själv. Någon beskyddare tänkte han inte skicka ensam med henne, han ville personligen följa med han också. ”Kom med här.” Han väntade inte på att hon skulle göra något utan drog ner henne i sin famn. ”Jag vill bara ditt bästa, försök förstå det,” vädjade han.

Cleo gnällde lite och blundade hårt, önskade sig bort ifrån hela situationen. Hon längtade hem, till sin egna säng och sitt egna liv utan konstiga och hittepå varelser.
"Jag önskar att jag aldrig gav dig en andra chans efter den där lunchen... Du borde aldrig ha kommit hem till mig." sade hon hest och stirrade in i väggen. Hon ville trigga honom tillräckligt så att han skulle släppa henne.

Menade hon verkligen det hon sa eller var hon bara upprörd? Det var svårt att säga, mycket svårt att säga och det gjorde Jonathan mer eller mindre galen.
”Cleo, lyssna på mig. Jag vill inte lämna dig, det är det sista jag vill, men jag vill inte att något ska hända dig.” Lite smånervöst började han bita sig i insidan av ena läppen, mest för att han inte riktigt visste vad mer han skulle kunna säga.

"Det spelar ingen roll vad du vill eller inte. Det man gör är vad som påverkar. Att du vill vara med mig är en grej men att du väljer att inte vara det är en annan. Ska jag gå runt och tänka jomen han ville ju faktiskt ha mig hela livet? Nej för du väljer att inte ha mig." sade hon kallt och försökte ännu en gång dra bort hans armar ifrån sin kropp. Hon svalde hårt och blundade i en stund.

Till en början kunde han knappt förmå sig att finna några ord som svar åt henne. Ilska, frustration, sorg, alla känslor slog emot honom samtidigt. Det sårade honom djupt att hon inte försökte se det hela från hans synvinkel, men i hennes skor var det nog svårt att förstå någonting man inte visste om från förut.
”Vad vill du att jag ska göra då? Du kan inte klandra mig för att vilja skydda dig, du vet ingenting om den här världen. Berätta för mig vad du vill att jag ska göra.”

Cleo svalde snyftningen och tog ett djupt andetag. Hon ville att han skulle skita i allt och vara med henne. Hon brydde sig inte om sin säkerhet, hellre ett farligt men lyckligt liv än tryggt och olyckligt. Att säga det var elakt, han gjorde sitt bästa och det visste hon.
"Jag vill att du släpper taget om mig och låter mig gå. Om du vill att jag ska glömma dig så måste du glömma mig med." sade hon efter en stund tystnad. Det var knappt att hennes röst höll då hon nästan bröt ihop efter första meningen. Hon ville inte glömma honom eller att han skulle glömma henne. Han var det bästa hon visste och det var ett under att hon hade klarat sig i vardagen innan honom.