Allmänt rollspel! {HP}

May visste inte om hon sov den natten, hon måste givetvis ha gjort det, men det var exakt som att vara vaken. Som att sitta i den blårandiga fåtöljen och stirra rakt ut i luften. Oförmögen att se något annat än ljussken från stavar och med sina vänners skrik ständigt ringades i öronen.
Hon var vaken när Ethan och Adeleine vaknade. De var ett vackert par. Dels var de båda rent fysiskt attraktiva och dels hade de själar som liksom brann. Och Ethan drog sin hand genom Adeleines hår (som brann det också) och May kände ett sting av avundsjuka i mellangärdet samtidigt som hon log. Hon visste inte om de var tillsammans, och kanske gjorde de inte själva det heller, men just där, just då, var kanske bara det viktigaste att de alla levde. Cass och Anthony sov tillsammans de med - kanske skulle hon och Rachel (och Damon) bilda en klubb?

Adeleine funderade på hur hon skulle sätta ord på den fysiska smärtan som plågade hennes kropp för tillfället, och tillslut viskade hon: "Som om jag sprungit hela livet." Adeleine ryste till av välbehag och slöt ögonen av Ethans beröringar. Hon kände sig tryggare än på länge, det var som att så länge hon stannade kvar hos Ethan så skulle alla problem ur världen vara som bortblåsta. Det var det enda som räknades just då.

Cassandra vaknade med en väldig nackspärr. Hon hade fortfarande huvudet placerat på Anthonys axel och lutade sig närmare honom för att hamna i en bekvämare ställning. Hon ville inte resa på sig. Inte än. Både Adeleine och Ethan var vakna, men även May och hon gav dem ett hastigt leende innan hon slöt ögonen och njöt av Anthonys närhet.

Anthony hade vaknat, men orkade varken röra sig eller slå upp ögonen. Istället satt han bara kvar där, och kände snart att Cassandra lade huvudet i hans knä. Han log svagt för sig själv.

Cassandra slog upp ögonen då hon ändå inte kunde somna om, och vred sedan på huvudet som var placerat i Anthonys knä och kollade upp på hans ansikte. Hon studerade hans ansikte och förstod inte hur hon inte tidigare upptäckt hur vacker han var. Ögonen var slutna och mungiporna var uppdragna i ett leende.

Anthony slog upp ögonen och såg ner på Cassandra med ett leende, utan ett ord. Tystnaden, och hennes närvaro var tillräckligt för honom. Han tog ett djupt andetag och lyssnade efter ljudet från omgivningen. Den fortfarande brinnande brasan sprakade långsamt, redo för att slockna vilken minut som helst. Fåglarna kvittrade mellan trädgrenarna. De första morgonstrålarna letade sig in, och kolliderade med skuggan för att skänka ett ljus i rött och orange.

Ethan fuktade läpparna och nickade.
"Nu vet väl alla vad som hände igår", mumlade han och fortsatte pilla med Adeleines hår. Han betraktade hennes ansikte; det såg otroligt fridfullt ut trots gårdagens händelser, men när hon blundade saknade Ethan redan hennes vackra ögon.

"Jag orkar inte gå i skolan idag", mumlade hon och kollade upp i Anthonys ögon. "Liksom, jag vet inte om jag kommer klara det och jag skulle mycket hellre stanna här med er", fortsatte hon och suckade. Solen höll på att gå upp utanför, som ett tecken att de flesta elever redan var i stora salen för att äta frukost.

Anthony låg och drog en hand genom Cassandras silvriga hår. "Stanna här då.. Dessutom är det ju lördag så det spelar ingen roll.", log han.


Adeleine kramade om Ethans fria hand. Den var varm, och en ilning gick längs hennes kropp.

"Juste, hade helt glömt bort det", svarade Cassandra och fnittrade till. Hon fnittrade nästan aldrig, och absolut inte iför människor. Men det var något med Anthony som gjorde henne helt yr och ja... fnittrig. "Det låter perfekt, skulle kunna ligga såhär hela dagen", sa hon sedan drömmande.