D.A:s rollspel

jag känner hur hoppet bara blir mindre och mindre, alla är skadade på något sätt och många är nere. När Luna svimmade igen så kände jag mitt sista hop försvinna. Hur kan vi klara det här? Och varför är det vi, några elever som kämpar och inga andra hjälper till? Jag har tänkt några gånger att det kanske är för att testa oss men nu så verkar det alldelles för kallt.

Jag är helt kall, alla är skadade inklusive mig. Det känns hemskt att kriga såhär, på liv och död. Vi kommer definitivt dö om vi fortsätter, ända sättet att överleva på är att fly, men hur?

(Okej. Jag orkar inte läsa igenom hela.

Lösning! *fanfar* Jag har varit på Sagt Mungos med någon konstig sjukdom och kommer tillbaka nu!

Kan någon berätta var vi är, gör mm?)

Om det är ok för er......

(det är krig mellan oss, svartalver och jättar. vi på ena sidan och svartalferna och jättarna på andra sidan, svartalferna har dödat och vi försöker döda dem but they have the upperhand, sorry viste ite hur man sa det på svenska. vi är alla skadade och som sagt så är många nere och nära döden, men ingen kommer och hjälper till vi är fast i ett krig som vi inte kan vinna, de som inte är nere har förlorat hoppet om att vinna.

Jag vaknar och ser joes panikslagna blick. han sitter bredvid mig och jag tar hans hand. Vi måste bara gå ut från det här rummet och inte komma tillbaka, låsa och bomma, viskade jag.

Känslan när Luna tog tag i min hand och pratade med mig gick inte att förklara jag blev så glad men endå så blev jag så ledsen att hon behövt lida igenom det här. Jag nickade till vad hon sa och lyfte upp henne i min famn medans jag gick till de andra och berättade för de vad Luna sagt.

- Jaa, säger jag svagt. - Det kan funka. Men jag är typ halvdöd.... Så ni måste lämna mig. Jag kommer inte klara det. Jag kommer bli allas fall.
En chockad tystnad uppstår.
- Ni kan kolla ifall jag klarade mig. När ni har lärare med er... Snälla. För min skull. Jag vill inte att eran död ska vara mitt fel , det sista blir en viskning. Jag tar korta, snabba, väsande andetag.

"Nej, Hermione, då stannar jag också," sa jag svagt med gråt i halsen.

"Absolut inte! ingen stannar vi ska alla ut även om det blir det sista jag gör!" Säger jag bestämt innan jag vänder mig till Draco, "Kan du bära henne tror du eller är du fortfarande svag?" Frågar jag oroligt och stressat.

"Jag borde kunna bära henne," svarade jag och tog upp Hermione i famnen.
Det värkte lite i armarna och mina ben skakade lite, men det gick.