Prs med Wolf

Astrid skrek som om hon blev torterad när Aimil rörde hennes rygg.
"NEJ! NEJ! RÖR MIG INTE! AAAAAH!" Astrids tårar rann som vattenfall ner på golvet, "JAG VET VAD DET ÄR! AAARRRRRG!"
Astrid knöt sina händer så hårt att knogarna vittnade. Hon andades flämtande och ryckiga andetag och hela hennes kropp darrade.
"Anaid hämta den mediciniska boken på Aimils rum, slå upp sidan tvåhundrasjutiotre och läs högt ur den...AAAAAAH!"
Anaid tvekade.
"Astrid är du..."
"GÖR SOM JAG SÄGER!!"
Anaid vände genast om tillbaka till Aimils rum och hämtade boken. Astrid kved på golvet och undrade hur länge till hon skulle vara vid medvetande.
När Anaid kom tillbaka läste hon högt första stycket och såg sedan oroligt på Astrid.
"Ryggskott är en plötslig och vanligtvis kraftig smärta i ländryggen som ofta resulterar i svårigheter att röra sig."

Aimil gjorde sitt bästa med det hon kunde. Ryggskott var ett ovanligt förekommande bland hamnskiftare och hon hade aldrig sett ett förut. Lyckligtvis hade hennes lärare trutat i henne vetskap om allt möjligt, från finnar till brutna ben.
"Okej, Anaid, fortsätt leta efter hjälpsam fakta, Minosa, krossa växterna jag ger dig", sade hon sammanpressat och stoppade handen i sin läderpung. Hon letade ett tag innan hon hittade en näve rosmarin och ett knippe älggräs.
"Rosmarinens olja ökar blodcirkulationen och hindrar musklerna från att krampa", sade hon och räckte Minosa rosmarinen. Sedan drog hon sin kniv och skar av några blommor av älggräset.
"Älggräs lindrar muskelsmärta." Hon gnuggade dem mellan fingrarna tills hon kände dess skarpa doft och höll sedan upp blommorna framför Astrids ansikte.
"Gapa!" befallde hon.

Astrid gjorde mödosamt som hon blev tillsagd. Att tugga kunde göra ondare än man kunde tro.
Anaid såg upp från boken.
"Vänta, Astrid, du har haft det här förut eller hur? Förra året, när du skulle plocka äpplen i fruktträdgården?"
Astrid tvingade ur sig ett mödosamt "Ja".
Anaid spärrade upp ögonen.
"Men det tog ju tre månader innan du ens kunde gå igen!"
Minosa slutade upp med sin uppgift för ett par sekunder.
"Fast nu har hon ju dig och Norman som kan hela henne"
Anaid nickade men var inte helt övertygad.
"Jag ska förklara mer sen..." stönade Astrid och svalde den sista biten Älggräs.

Så snart Minosa var klar med rosmarinen blötte Aimil händerna i oljan och bad Rascal lyfta på Astrids klänning. Rascal hukade sig bakom henne och drog upp klänningen samtidigt som han bad om ursäkt upprepade gånger.
"Bra, skär upp underklänningen och korsetten", sade Aimil. I Astrids tillstånd skulle det vara fysiskt omöjligt att ta av dem för hand. Rascal drog sin kniv och sprättade upp kläderna. Så fort Astrids rygg var blottad tryckte Aimil sina smetiga händer mot hennes ryggslut och gned ihärdigt in oljan utan hänsyn för Astrids eventuella smärta.

Astrid protesterade inte när Rascal skar sönder hennes kläder. Hon kved ett par gånger men sade inte emot. Men när Aimil började smeta in rosmarinen skrek hon för full hals.
Anaid kunde inte se på sin vän lida så mycket. Hon gick fram och satte sig på huk vid Astrids likbleka ansikte.
"Sssch, det är ingen fara, snart är det bra ska du se" Anaid höll med sina båda händer om Astids kinder, tio sekuder senare hade hon, trotts Aimils behandling, slutat skrika.
Men tårarna rann ned för hennes kinder och kroppen skakade konstant. Anaid höll kvar sina händer.
"Min specialitet att söva folk den handlar inte om att få folk att somna när jag vill det, den handlar om lugn, att lugna någon, slappna av..."
Astrid darrade på rösten när hon svarade Anaid.
"Är...det vad du gör just nu?"
Anaid nickade.
"Söv mig Anaid, snälla! Det...gör så ont!" Astrid kved.
Anaid torkade bort lite utav hennes tårar och började sjunga, med en förvånansvärt mjuk och djup röst.
"Dors en paix, dors, mon cher, je dormais à vos côtés" När Anad sjungt de sista orden föll Astrids huvud ihop i hennes händer och skakandet upphörde.
Anaid lade ner hennes huvud och gick tillbaka till Rascal. Hon bet på sina naglar.

Aimil var tacksam. Astrid blev mycket enklare att hantera när hon var sövd. När hon var klar borstade hon av den kvarvarande oljan mot sin kjol och ställde sig upp.
"Jag har gjort vad jag kan. Minosa, hjälp mig bära Astrid till hennes säng", sade hon och lyfte henne i benen. Det fanns ingen anledning att vara öm med henne, hon kände ändå inget. Rascal följde dem med blicken tills de var utom synhåll och vände sig till Anaid.
"Vad sjöng du?" frågade han. Språket hon använt var okänt för honom, men det lät väldigt elegant.

Anaid var djupt inne i sina tankar när Rascal talade med henne. Hon ryckte till lite och skakade på huvudet.
"Öhm va? Åh förlåt.....Det är franska, ett språk vi människor anväder för att komunicera med folk från utlandet och lite annat med" Anaid lade sina armar i kors över bröstet, "Själva sången är bara en vaggvisa min mor sjöng för mig när jag var liten, det är inget speciellt med den egentligen, den handlar bara om att sova ungefär"
Hon bet på sina naglar igen.
"Men jag är orolig för Astrid den där typen av skador tar lång tid att läka, även om Norman och jag helar henne kan det ta lång tid innan hon kan gå igen..."

Rascal nickade lite. Han visste inte hur han skulle uppmuntra henne.
"Jag är säker på att om vi alla hjälper henne bäst vi kan så kommer hon att bli bra inom nolltid", försäkrade han henne och lade en arm runt hennes axlar. Han såg ned på ormen som han lämnat på golvet under kaoset.
"Under tiden kan du visa mig till fängelsehålan så att vi kan väcka ormen i säkerhet", sade han och plockade upp den långa varelsen.

"Jag hoppas det..."
Anaid log snett när Rascal lade sin arm runt henne. Hon gillade hans närhet men irriterade sig på hur stor längdskillnaden var mellan dem. Han var minst två huvuden längre än henne och när han höll om henne kände hon sig ännu mindre på något sett. Hon ställde sig på tå i ett försök att jämna ut längden.
"Okej, Sham och Norman kommer antagligen vilja följa med också, vi går nog förbi dem på vägen dit"
Anaid synade ormen Rascal höll i.
"Jag undrar hur den kom hit, i Astrids klädskåp? Det känns väldigt skumt på något sett"

Rascal nickade och gick ner för trappan med Anaid.
"Kanske någon fångade den där? Jag vill helst inte tänka på det, men... Det finns en möjlighet att någon lade den där med avsikten att attackera någon av oss", sade han när de nådde trappans slut. Varken Norman eller Sham syntes till, men ytterdörren var öppen så Rascal gissade att åtminstone Sham tagit sig ut. Han tyckte inte om att vara inomhus en längre tid.
"Sham?" ropade Rascal ut och efter ett tag kom en brun varg med leriga tassar gåendes från andra sidan trädgården. Han förvandlades i samma stund han kom innanför dörren och torkade av sina smutsiga fötter mot mattan.
"Vad händer?"