Viktigt Bortglömda[SV]

God JulAmaanda! Nu längtar jag verkligen efter nästa kapitel hoppas du får en underbar jul och alla ni andra såklart!

Här kommer kapitlet med Isa! Relativt kort liksom det föregående, men ett kapitel i alla fall (vilket alltid är något)
Tumma/Kommentera gärna om du läser. Vill ju veta hur många läsare det finns kvar här och om ni gillar det jag skriver

Stor kram! Hoppas alla i övrigt haft en toppenbra jul! Det har jag haft. Fick en massa böcker hehe

anyways, here you go:

Isa

"Kate?" Andrew sträcker frågande den blårykande cigaretten åt mitt håll. Det snurrar i huvudet innan jag ens hunnit dra ner röken i lungorna. Det känns inte längre som att kvävas, tvärtom, det känns som att leva. Världen är blek och grå utan något som suddar ut kanterna. Jag kan göra och vara vem jag vill nu.
"Här." Jag räcker tillbaka cigaretten utan att se på honom. Det är något jag gör medvetet. Jag klarar inte längre av att se folk i ögonen. Det är en del av den jag är nu. Den jag blivit efter allt som hänt.
Jag är Kate. Ett blankt blad utan en enda koppling till Isa. Jag behöver inte tänka. Som Kate spelar ingenting längre någon roll. Hon är en fasad som skyddar och stärker mig mot omgivningen.
Kate började existera när mina vänner försvann. Inte vännerna som jag kopplar till krafterna, utan mina riktiga vänner. De som funnits där så länge att deras historia har flätats samman med min egen. Alla skratt, alla prastunder och all trygghet de gav upplöstes då jag förstod vad de verkligen tyckte. Vad alla här i världen tycker om varandra.
Min kraft har både förstört och stärkt mig. Den har hjälpt mig att förstå att saker inte alltid är vad de verkar. Genom att alltid se sanningen vet jag allt. Människor har blivit som öppna böcker jag kan läsa med ett enda ögonkast. Det är så lätt. Varför kan ingen annan se falskheten? Varför är det bara jag som håller mina ögon öppna?
Sanningen är att ingen är helt ärlig. Det finns alltid den allra minsta sak att undanhålla. Ett nytt klädesplagg du trodde var fint bekräftas som fult så fort du möter dina vänners blickar. Vetskapen om att de hela tiden visste vad min pojkvän Zack gjorde mot mig. Människor vet så mycket, men de säger så lite.
Åh Zack. Trots att jag inte borde kan jag inte låta bli att sakna honom. Trots den där andra tjejen som hela tiden existerade bredvid honom kan jag inte låta bli att älska honom. Jag saknar honom mer än någonting annat. Till och med alla de brister som förföljde honom är saknade av ett brustet hjärta.
Som Isa är det outhärdigt att vara ensam, men som Kate är känslorna förvandlade till osynligt bläck.
Plötsligt tar jag ett djupt andetag och försöker kravla mig upp ur tankegången. Det är vansinnigt lätt att försvinna ner i sitt eget huvud och drunkna i ens egna tankar. Ibland kan det gå timmar utan att jag märker det. Tills någon går in i min hopkrumpna gestalt, flinandes och muttrandes om att jag druckit för mycket när jag själv vaknar upp ur tankarna och inser att jag är alldeles nykter Det händer oftare och oftare som Kate. Jag kan inte minnas att koncentrationen riktades innåt så ofta förut. Kanske är det något som hänger ihop med det liv jag försöker släppa. Att Isa inte längre finns, utan är ersatt av någon bättre, snyggare och vackrare vid namn Kate.
"Kate?" Någon säger mitt namn. Det är Andrew igen. Den välbekanta rösten är skrovlig och väldigt nära. Jag inser att han bär mig i sin famn med sina muskulösa armar. Vi går, är inte längre kvar i den gråa gränden. De andra i gänget är borta. Mitt huvud vilar slött mot hans bröst och lyssnar på hjärtats rytmiskt pulserande slag. Det lugnar mig en aning.
"Är du okej?" Frågar han.
"Vad hände?" Muttrar jag. Skäms lite över att jag inte får gå själv. Jag försöker kravla mig loss ur hans grepp, men det är meningslöst, Andrew har bestämt sig för att inte släppa taget om mig.
"Du var helt okontaktbar", säger han. "Du liksom satte dig ner på marken och slutade reagera. Det var när en av grabbarna föreslog att vi skulle slå dig hårt i ansiktet som jag tänkte fan ta det här och bar upp dig. De drog till festen inte långt därefter. Jag tänkte att jag skulle hjälpa dig hem, när jag fattade att jag inte ens vet var du bor. Därför tar jag dig hem till mig."
Min tystnad är ett svar i sig. Jag orkar inte tänka.
Andrew suckar tungt. Ljudet ekar stort och mäktigt inuti hans bröst. "Du är ett jävla mysterium, vet du om det Kate? Ett jävla mysterium som du inte tillåter någon att lösa."

Riktigt bra kapitel! Jag är jättedålig på att skriva kommentarer på ff's, men det var verkligen jättebra!

Jätte bra kapitel! Älskar det! ♥

SUPER SUPER SUPERBRA!!!!!!!!!!!!!
Jag tror att det var det jag ville säga ...

Aww, älskar mystikkänslan!

undrar hur det slutar :O

Men det är en sak som jag suttit och funderat lite över och skulle bli überglad om du skulle kunna svara på det. Eftersom deras kraft utvecklats på ett annat sätt har de ju som sagt olika förmågor, men skulle de kunna bemästra ett trollspö och använda sig av olika trollformler om de tränade upp sig?

Vad roligt att du frågar! Alla andra får också ställa frågor om det är något som är oklart

Nej, Ellie och de andra kan inte hantera trollspön med tanke på hur "fel" deras magikrafter utvecklats i jämförelse med vad som skulle hänt.
Grejen är att de borde gå på Hogwarts och lära sig trollkonster precis som alla andra. Om deras krafter varit starkare från början hade de nog kunnat det.
Men vid skapandet av den här berättelsen lekte jag lite med hur det skulle vara om Hogwarts lät bli att uppmärksamma alla med fallenhet för magi. Jag menar, vad säger egentligen att de tar emot alla som har den minsta gnista magi? Logiskt sätt borde några utebli ur systemet. Jag kom därefter fram till att trolldomsvärlden kanske granskar hur hög "maginivån" är för en person och väljer ut därefter. Att man måste vissa en viss nivå för att vara tillräckligt begåvad för Hogwarts liksom. Vilket lämnar massvis mugglare med lite kraft utanför (det är därför det finns sierskor och människor som ser spöken i vår värld, haha).

Så när Ellie och de andra var små var deras maginivå helt enkelt för svag. Hogwarts visade inget intresse för tjejerna och antog att deras krafter var för svaga för att utvecklas.
De hade ju, som ni vet, fel. Genom att isoleras från trollkarlsvärlden utvecklades deras små små gnistor av magi till riktiga krafter.
Det betyder inte att Hogwarts har fel på alla punkter. De förstod att tjejerna aldrig skulle vara starka nog att hantera trollstavar, och hade rätt i det. De är fortfarande svaga på vissa typer av områden. Det enda som utmärker tjejerna är att deras isolering bidragit till att de omedvetet kunnat specialisera sig på en annan typ av kraft.

Hela deras historia är väldigt väldigt ovanlig, men ändå ganska realistisk om man gräver lite i det.

ohhh, it all makes sense now! Det märks verkligen hur mycket tanke du lagt bakom berättelsen och det är något man som läsare uppskattar väldigt mycket. Tack Amanda för att du skapat en sådan unik och givande berättelse. ♥

Det är jag som ska tacka! Är så lyckligt lottad som får ha så fantastiska läsare! ♥
Stor kram till er alla!