Narnia

Andrew pratar en stund om händelsen en stund innan de vänder uppmärksamheten till maten. Den var lika god som den varit igår, och den maten hade varit jättegod.

Sam äter med god aptit och efter ett bra tag är alla klara och Sam är riktigt slut, det här tog på krafterna och nu kände hon sig för att behöva vila.

Andrew är den första som reser sig och tackar dem alla som gjort maten för att de tagit sig tid för att göra den och förklarar att han tyckte att den varit jättegod.

De andra reser sig efter Andrew och likså Sam som nu är blek av ansträngning att hålla sig på fötter. Hon ignorerar det och ler och pratar med djuren och tar sedan en sidodörr ut i trädgården och sjunker ner på en bänk och sluter trött ögonen.

Andrew lämnar dem, för han såg på Sam att hon inte mådde bra. Så han följer efter henne. Han vill inte låta henne vara ensam ifall hon skulle falla ihop av ansträngning eller något.

Sam ligger på bänken men ser upp då hon hör steg och ler lite när hon ser att det är Andrew, "Hej, jag ville inte falla ihop inför dem." säger hon och nickar mot salen de lämnat. Hon ville för allt för världen inte betraktas som svag.

Andrew förstod att hon inte ville visa sig svag. Och han hade också vetat att det kunde ha något med svaghet att göra. Han visste ju att Sam inte tyckte om att bli sedd som svag.
"Hur är det?" frågar han. Visserligen visste han det redan, men han ville inte att det skulle bli tyst.

"Blir helt slut bara, som att jag är påväg att svimma." säger Sam och sätter sig upp så att Andrew ska kunna få sätta sig vid henne. Hon ler lite svagt men, mår bättre nu, hon fick bara sådana anfall ibland, då energin försvann.

Andrew nickar och sätter sig ner bredvid henne. "Du får säga till, eller ursäkta dig om du känner sådär igen när det är en massa i närheten" säger han. "För det är väl på grund av det du fick i dig igår, och inte på grund av något annat?" lägger han sedan till.

"Förmodligen." flinar Sam, hon hoppades iallafall det och att det inte var något annat. "Men ja det får jag, men jag tänker inte säga något till dem, hatar att de ska bry sig om." mumlar hon, kanske det inte just var hat, mer att hon kände sig obekväm hon var inte van vid sådant hon var van vid att klara allt.