Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"90231, säger det dig något?" envisas Zanita. Hon känner igen tjejen, Zanita har sett henne förut, men eftersom hon inte kommer ihåg namnet måste det vara från den tid då Zanita inte var riktigt färdigställd.

"Uhh... det är ett nummer?" Svarar Olivia och låter inte ens som om hon ljuger. Hon låter faktiskt inte ens som Olivia längre. Hon låter trött och hennes röst låter iallafall inte glad. Hennes röst liknar den hon hade på barnhemmet innan hon träffade Kol, Aley och Jacob. Hon bara måste förlora allt som faktiskt betyder något för henne, väldigt likt henne egentligen.

Tjejens röst får Zanita att, för en sekund, spärra upp ögonen. Hon känner igen den, det är Olivias röst - tjejen som Zanita, av någon outgrundlig anledning, hade följt efter på barnhemmet. Tjejen som Zanita hade fått i order att oskadliggöra.
Varför hade hon inte märkt det tidigare? Åh, det här regnet gjorde henne helt förvirrad, hon måste bort!
Zanita riktar ett slag mot Olivias tinning i ett försök att slå henne medvetslös. Ju fortare hon lyckades med sitt uppdrag, desto bättre.

Olivia undviker reflexmässigt slaget innan hon inser att hon känner igen tjejen från barnhemmet. Vad är tjejens namn nu då? Sandra? Sanna? Zanita!
"Zanita? Vad håller du på med här ute?" Frågar Olivia utan att tänka sig för i gard så hon är redo för ett eventuellt slag.

Zanita svarar inte på Olivias fråga, ärligt talat så hör hon den knappt. Det enda som snurrar runt i hennes huvud just nu är att oskadliggöra målet som hon har precis framför sig och ta sig bort från vattnet som faller från den grå himlen.
Zanita riktar flera slag mot Olivia och fintar slagen med sparkar i ett försök att fälla sin motståndare och sedan kunna slå in hennes huvud i något så pass hårt att målet förlorar medvetandet. Eller så kunde hon bryta vartenda ben i målets kropp...

Olivia undviker, igen, slagen. Trots att hon får in ett par hårda sparkar på benen och ett antal slag på resterande del av kroppen. Lyckligtvis undviker hon alla slagen som möjligtvis kunde träffa huvudet. Olivia hoppar till slut bakåt och tar sig vidare och ut på slagfältet genom att springa. Hon bromsar dock in när hon kommer till ungefär mitten då hon ser Campbells armé som går mot hennes ursprungliga läger. Men varför ska Olivia bry sig om det??

Zanitas ansikte är helt uttryckslöst och det blöta håret hänger i stripor när hon följer efter målet, och när målet bromsar in tar Zanita tag i målets hals med ena armen. Kanske händer det saker runt omkring Zanita och målet, kanske inte. Zanita bryr sig inte om det just nu, hon har sin uppgift att utföra.

Olivia drar sig snabbare än kvickt ur greppet innan hon tar upp en pistol och skjuter mot Zanita. Olivia tänker inte utan handlar. Detta drar nästan genast uppmärksamheten till henne och Zanita men Olivia bryr sig inte och hinner knappt sikta mot Zanitas huvud innan hon skjuter igen.

Den första av de båda kulorna missar Zanita med flera centimeter, men den andra träffar faktiskt ena sidan av pannan och borrar sig en bit in i det hårda stål som ska föreställa pannben. En liten, knappt märklig, gnista flyger men det är det enda tecknet på att kulan har träffat. Zanita stannar inte och tycks inte ens ha märkt skottet trots att hon har båda ögonen fästa på pistolens mynning.
Själv är Zanita inte tillåten att bära pistol, och av säkerhetsskäl har hon inte fått reda på hur en sådan används, men bara genom att titta på pistolen och memorera hur målet hade använt den vet Zanita i stort sett allt om hur den är uppbyggd, ihopsatt och hur man använder den.
Det surrar svagt i Zanitas system, en bieffekt av skottet, men hon har inte tid eller tillåtelse att bry sig om det. Zanita är inte skapad för att bekymra sig för sig själv, hon är skapad för att lyda order. Det är hennes mening i "livet" och hon måste följa det om hon så vittrar sönder så pass att hon aldrig kommer gå att laga igen.
Ett slitande ljud hörs när de breda, dödligt vassa knivbladen smärtsamt växer ut ur Zanitas knogar och återigen kortsluter det komplicerade nervsystem som Zanita äger. Nu fanns det ingen återvändo - när känseln var avslagen kan ingenting stoppa Zanita från att lyda ordern, inte ens total förintelse eller lemlästning.

[Haha! XD Nu ska vi se hur många som faktiskt fortfarande bevakar den här. Anyways, nu drar jag upp tråden helt enkelt.]