Svart EMO

SUPER! Nu ska jag köpa pizza för jag och lillsyrran är själva hemma!

Hej allihopa!
Jag ville bara säga att det skett en liten ändring:

Julbalen skulle äga rum 20 december, men den flyttades till 24 december. Samma dag kommer Dödsätar-attacken äga rum (alltså den 24:e). Hogwarts ligger ju i Storbrittannien, så de tycker inte 24 december är en 'Big Deal', för de firar den 25:e - begripligt?

Så! Nu får ni ert kapitel!





Kapitel 54


Nicholas

Arthur Weasleys framtida flygande bil försvann helt plötsligt.
Jag trodde inte Mr Weasley skulle vara så glad över det.
Det hördes ett lågt brummande från platsen bilen varit på en sekund innan. Samtidigt skrek Keith, som också var mystiskt borta:
”Åh! En osynlighetskanpp! Fan vad coolt!”
Dumbledore fick ett oroat uttryck i ansiktet.
”Mr Moore, ni borde inte ha-”
Men det var försent. Jag hörde hur bilen rivstartade. Dumbledore, som fortfarande höll fast i en osynlig bildörr, rycktes med när bilen flög upp i luften (vilket jag avgjorde när jag såg att rektorn började sväva).
Jag försökte hålla mig för skratt, men skrattet som bubblat upp försvann så fort jag såg Dumbledors varnande och dödsallvarliga ögon. Men jag trodde jag kunde se en road glimt bakom det.
Jag hoppade upp i luften och försökte få tag på professorns ben, men förgäves. Bilen svängde hit och dit i luften, och Keith skrek där inne.
”Hj-hj-HJÄLP!”
”Trollstaven, Nicholas!” ropade Dumbledore.
”Åh, ja visst ja.” sade jag dumt. Snabbt tog jag ut min trollstav, fumlade en stund med den, och till sist riktade den mot bilen.
”Öh... Professorn... Vilken formel ska jag använda?” frågade jag generat, medan Dumbledore, som klängde fast vid den osynliga bildörren för glatta livet, rycktes omkring.
Jag önskade att jag varit mer uppmärksam på Trollformelläran.
Dumbledore ropade något konstigt jag inte riktigt hörde. Jag tänkte att det här var det löjligaste jag någonsin varit med om, men riktade trollstaven en bit ifrån Dumbledore och upprepade lätet så gott jag kunde.
Bilen tvärstannade tre meter upp i luften. Jag hörde Keiths tunga andetag där inne.
Dumbledore dinglade med benen. Han verkade bedöma höjden, undrade om han kunde hoppa ner. Jag visste att om han inte landade på rätt sätt, skulle han bryta minst ett ben i kroppen.
Istället släppte han bildörren försiktigt med ena handen, så han klängde fast med bara en, och tog fram sin trollstav. Han riktade den ner mot marken och mumlade något jag inte kunde urskilja.
Jag hoppade minst fem meter upp i luften.
Plötsligt dök en enorm madrass upp. Jag hade oturen att vara precis där den skulle hamna, och när den dök upp kastade den iväg mig. Keith tittade tydligen ut ur något fönster, för han skrek:
”Coolt!”
Dumbledore hoppade och hamnade på den mjuka madrassen. Han log mot mig.
”Och nu tar vi hand om din vän där uppe.” sade han och blinkade mot mig.
Jag reste mig från den snötäckta marken och gned min armbåge.
”Aj.” muttrade jag.
”Mr Moore, kommer du ihåg vilken knapp du tryckte på för att göra bilen osynlig?” ropade professorn.
”Jag tror det.” svarade Keith. ”Här-”
Bilen blev synlig igen. Det såg väldigt bisarrt ut, där den hängde uppe i luften.
”Jag fixar resten.” sade Dumbledore. Han riktade trollstaven mot bilen, och dirigerade ner den med sin trollstav. Den landade precis bredvid madrassen. Jag kände mig rätt fånig som stod där och gapade, utan att hjälpa till. Det var nog därför jag sprang fram till bildörren för att öppna för Keith. Problemet var att Keith öppnade själv, vilket ledde till att bildörren slog mig i huvudet så jag ramlade... igen.
Keith var likblek. Hans röst var darrig när han sa:
”Ja, det var ju speciellt.”
Dumbledore log lite och gick ner från madrassen. Med ett sväng med sin trollstav var madrassen borta.
Jag låg kvar på marken och kände mig väldigt generad och arg. Huvudet och armbågen bultade av smärta, men ingen verkade bry sig om det.
”Jag råder dig, Mr Moore, att undvika att köra bil tills du får... Vad kallar mugglarna det?... körkort.” Han blinkade mot Keith, som skrattade lite nervöst.
”Kom nu, Nicholas.” sade Dumbledore glatt. ”Vi måste skynda oss till Diagongränden innan de stänger.”
Med stor möda reste jag mig och gick in i bilen. Efter vad som hänt med Keith och Dumbledore var jag lite rädd, och Keith såg inte heller glad ut över att vara tillbaka i bilen.
”Då kör vi!” sade Dumbledore från framsätet, och startade bilen. Långsamt började den sväva uppåt.
En sekund senare åkte vi med blixtens hastighet, medan det praktfulla Hogwartsslottet försvann ur sikte.

Under hela resan satt jag som fastnaglad i sätet. Jag var riktigt rädd efter vad som hänt med Keith och Dumbledore. Och så tvivlade jag på att Dumbledore ens kunde köra en mugglarbil.
Det kändes som att det tog en evighet att köra till Diagongränden. Jag hade aldrig tänkt på det, men man behövde åka först vanligt tåg från London, och sedan Hogwartståget för att slutligen komma fram till skolan. Mugglarvärlden låg längre bort än jag trodde.
Bilfärden var inte stabil. Med jämna mellanrum förlorade vi höjd eller sköt upp i luften. Så fort vi gick av sprang Keith till närmaste träd och spydde.
Dumbledore borstade av sig sin klädnad, och han verkade tycka att det varit kul att köra. Vi hade parkerat bilen på gatan alldeles utanför Den Läckande Kitteln.
Jag hade gått dit flera gånger med mina föräldrar, men det var väldigt länge sedan. Dumbledore öppnade dörren åt oss, och vi klev in i den gamla puben.
Det var mörkt och dammigt där inne, men det var många gäster där. De skålade, pratade och skrattade. Även där, i den förfallna puben, stod en gran med magiska lysande ljus.
När vi klev in ropade bartendern glatt:
”Professor Dumbledore!”
Alla i puben tystnade och stirrade på oss. Jag kände hur jag blev alldeles röd i ansiktet, till skillnad från Dumbledore som skrockade.
”God kväll, Tom.”
Många av gästerna reste sig och hälsade på professorn. Till min lättnad struntade de helt och hållet i mig och Keith.
Ända tills...
”Vad gör du här, professorn?” frågade en häxa med blont hår och fräknar.
”Jag har tagit med mig dessa män för att julklappshandla.” sade Dumbledore och klappade Keith på axeln.
Alla log åt oss, och några skakade våra händer och introducerade sig. Jag ville bara dö, så generad var jag.
Efter fem minuter, som kändes som fem evigheter, så föste Dumbledore oss äntligen till dörren.
Han tog fram sin trollstav och knackade på en av tegelstenarna i muren. Tegelstenarna började rotera och flytta på sig tills de hade bildat en stor portal.
Vi gick in i Diagongränden i tystnad. Butikfönstrena lyste. Små julféer flög runt. Det var fullpackat, trots hur sent det var.
”Då lämnar jag er.” sade Dumbledore och blinkade. ”Var försiktiga. Man vet aldrig var Dödsätarna kan gömma sig.”
Jag trodde mig se en glimt oro i hans annars obekymrade ögon, men det försvann snabbt. Han gav oss ett litet leende och försvann in i folkmassan.
Det uppstod en obekväm tystnad mellan mig och Keith.
”Öh... Vi kan ju börja med att handla till våra flickvänner?” sade Keith.
”Din flickvän.” rättade jag honom.
”Men Kimberlie då?” frågade han mig häpet.
Jag ignorerade smärtan namnet framkallade.
”Vi är inte ihop... Men ja, vi börjar med Vivianne.”
Vi gick runt en stund och kollade i skyltfönstren efter något bra, tills vi fann oss stå framför en smyckesaffär. Det var fullt med vackra armband, halsband och ringar där inne.
Keith sneglade undrande på mig. Jag ryckte på axlarna, och vi gick in.
Allting där inne var i glas. Disken var av glas, glasmontrar stod överallt, och glasskulpturer fanns här och var.
”Hej, mina herrar.” sade en röst bakom oss.
En lite äldre kvinna stod framför oss. Hon såg ganska vacker ut, och jag kunde föreställa mig henne som en väldigt eftertraktad person som ung. Hennes händer var prydda med vackra ringar.
”Vad skulle ni vilja ha?”
Hon gav oss ett bländande leende. Keith såg generad ut, så jag talade för honom.
”Vi ska köpa julklappar till våra flickvänner.”
Jag såg i ögonvrån hur Keith höjde på ögonbrynet till mig. Jag hade ju sagt fem minuter tidigare att Kimberlie och jag inte var ihop.
”Jag förstår.” sade kvinnan fundersamt. ”Följ mig.”
Hon tog oss till en glasmonter, med silverhalsband i. De flesta var formade som hjärtan.
”Säg till om ni behöver hjälp.” sade kvinnan, avfyrade ett sista leende och försvann in bakom disken.
De glittrande smyckena var verkligen vackra. Små och eleganta, passande för en pojkvän att ge till sin flickvän i det perfekta förhållandet.
Problemet var att mitt och Kimberlies förhållande var allt annat än perfekt. Egentligen var det inte ens ett förhållande.
Keith granskade kritiskt halsbanden.
”Hur mycket kostar de ens?” frågade han mig (som naturligtvis inte hade någon aning).
Jag försökte läsa de små lapparna med priserna på. Att det var skrivet i snirklig handstil hjälpte inte.
”Den där, till höger, kostar 5 galleoner.” avgjorde jag.
”Den är ju pytteliten!” sade Keith upprört.
”Resten är mellan 8 och 12 galleoner.”
”Perfekt.” Keith himlade med ögonen. ”Men det är ju Vivianne...”
När han sa det slogs jag av hur mjuk hans röst var. Som om han verkligen älskade henne, och att det var värt att betala 12 galleoner för en liten metallbit på en kedja.
Jag kände mig lite förlägen. Keith var verkligen snäll mot Vivianne, en riktigt bra pojkvän. Men jag då?
Samtidigt var det ju mycket mer komplicerat med Kimberlie...
Jag pekade på en av armbanden. Det var en tjock silverkedja med ett ganska stort hjärta av hängandes i, också i silver.
”Jag tycker du ska ta den, Keith.” sade jag och log mot honom. ”Vivianne kommer älska det.”
Han såg förvånad ut.
”Tycker du det? Tja... 9 galleoner.”
Något glittrande fångade min blick.
I ett hörn av glasmontern, nästan osynligt bakom alla andra smycken, hängde en väldigt tunn kedja med ett litet hjärta på. Uppe i högra hörnet av hänget satt en väldigt liten diamant, som inte skulle ha varit synlig om den inte glittrade så mycket. Allt förutom diamanten var i silver.
Jag öppnade munnen för att säga till Keith, när jag fick en idé. Det var det vackraste smycket av alla i glasmontern, och det förtjänade den vackraste flickan.
”Jag tror jag ska köpa något härifrån till Kimberlie.” sade jag. ”Vi kanske inte är ihop, men...”
”Du gillar henne fortfarande.” konstaterade Keith.
”Typ.” medgav jag.
”Varför gjorde ni slut då?”
”Det är... komplicerat.”
”Men kom igen! Du gillar henne, hon verkar gilla dig... Bara bli ihop igen. Julbalen är ett perfekt tillfälle.”
För femtioelfte gången önskade jag att det varit så simpelt.
”Vi får se...” sade jag tveksamt.
Sanningen var att allt det här julbalstjafset faktiskt hade tänt en låga av hopp inom mig. Det var min chans att ställa saker till rätta mellan mig och Kimberlie. Kanske t.o.m. berätta om spioneriet.
”Har ni valt något?”
Kvinnan som hjälpt oss förut log och tittade frågande på oss. Keith pekade på armbandet jag valt åt honom.
”Den, tack. Och du då, Nicholas...?”
Jag stirrade in i glasmontern, på det fina silverhalsbandet. Med sjunkande hjärta insåg jag att jag inte hade en enda knuting. Hur skulle jag kunna köpa en enda julklapp?
Dåplingade det till i dörrklockan. Insvepande kom Dumbledore, med gnistrande ögon.
”Hej på er. Hur går det?” frågade han mig och Keith.
”Bra.” sade Keith och tittade ner i golvet.
Samtidigt rusade försäljaren fram och skakade Dumbledores hand.
”Så fantasiskt att se dig, Dumbledore!” sade hon.
”Detsamma, Dorothea.” svarade rektorn och log mot kvinnan.
Hur kan han känna ALLA vi stöter på?! Tänkte jag.
”Känner du dessa unga män?” frågade kvinnan, som tydligen hette Dorothea.
”Faktiskt är de mina elever.” sade Dumbledore glatt. ”Har ni köpt något än, mina gossar?”
Keith nickade och jag skakade på huvudet. Sedan tittade vi förvirrat på varandra. Det måste ha sett komiskt ut.
”Mr Moore, gör klart ditt köp så ska jag prata lite med Nicholas.” sade Dumbledore, som på något sätt visste att Keith precis skulle köpa armbandet till Vivianne. Han gick längre in i butiken, och jag hade inget annat val än att följa efter.
Till slut satte han sig på en soffa i fint, vitt tyg. Jag satte mig bredvid honom.
”Jag fick just det här från din mamma.” sade Dumbledore och tog ut en läderpåse ur sin innerficka. ”Hon skickade det tydligen med posten till dig, och McGonagall hade hittat ugglan förvirrat flyga runt i slottet. Eftersom hon råkade veta att jag tagit ut dig på en shoppingtur så vidarebefodrade hon ugglan till mig.”
Han sträckte fram påsen, som klirrade muntert av pengar. Jag ville gråta av lättnad. Nu kunde jag köpa julklappar! Hur kunde jag varit så dum och glömt bort att jag inte hade pengar nog när jag skulle handla?
”Tack... antar jag.” sade jag till Dumbledore.
”Tacka din mamma.” sade han och blinkade. ”Så, ska du inte kila iväg och köpa det vackra halsbandet till miss Black?”
Jag nickade, fast jag inte hade någon aning om hur Dumbledore kunde veta om det, och joggade tillbaka till Keith och Dorothea.
”Den där, tack.” sade jag och pekade på halsbandet. Dorothea log mot mig, medan hon slog in det i en liten ask.
”Nice.” sade Keith till mig.
”Den snyggaste tjejen förtjänar snyggaste smycket.” sade jag. ”Alltså, inget illa menat mot Vivianne.”
”Oh, syftade du inte på henne?” sade Keith med låtsas förvåning.
”Sorry. Har redan ett EMO att ta hand om.” skrattade jag.

Resten av kvällen handlade vi julklappar till resten av våra familjer. Jag köpte mamma en vacker kam som borstade ens hår av sig själv och ett par sockor till Dumbledore. Även om det kändes konstigt, då han och jag varit osams så länge, köpte jag en bok som hette ”TROLLBIND DIN HÄXA; 500 TIPS FÖR ATT FÅ DIN FLICKVÄN ATT FORTSÄTTA ÄLSKA DIG” till Keith. Han blev faktiskt rätt glad, även om jag mest gjorde det på skämt.
Bilresan tillbaka var inte värre än resan dit, men nästan lika hemsk. Nicholas satt fastnaglad och försökte andas lugnt, medan Dumbledore glatt höjde musiken på radion och tänjde på alla fartbegränsningar himlen någonsin haft.

Det var först när jag var i sovsalen, liggandes i min säng och försökte somna, som lättnaden slog mig. Jag hade skaffat klädnad till balen, julklappar till familjen och en perfekt dejt till mig och Kimberlie. Ett perfekt tillfälle att bli tillsammans igen... Och att berätta om spionjobbet.
Jag hade nästan glömt bort varför jag gjorde slut med Kimberlie. Nu insåg jag att det var på grund av att skydda henne från Dödsätarna, och jag nu kände jag mig självisk. Jag riskerade hennes säkerhet, hennes liv, bara för att jag skulle få ha ett förhållande.
När vi hade landat med Mr Weasleys flygande bil hade Dumbledore tagit mig avsides. Han berättade att han hade satt alla lärare i hela slottet på vaktpost, förutom de få som höll ett öga på eleverna på julbalen. Om Dödsätarna verkligen attackerade, skulle lärarna kanske hinna övermanna de innan det orsakade en större skada.
Kanske.
”Du behöver inte oroa dig.” hade Dumbledore sagt.
Men jag oroade mig. Mycket. Vi visste inte när de skulle attackera eller hur de skulle komma in. Vår enda ledtråd hade varit brevet från Voldemort, men eftersom jag inte skulle släppa in de skulle den andre spionen göra det, och vi visste inte ens vem han var.
Jag hade föreslagit att jag skulle släppa in attacken som det var planerat, och ta med lärarna dit så att de kunde övermanna Dödsätarna med en gång. Men Dumbledore hade viftat bort förslaget.
”Jag gissar att Voldemort tror att det är just det du kommer att göra, och har säkert en annan plan. Och, om jag får erkänna...” Dumbledores blick hade varit fundersam, och kanske lite längtansfull. ”Jag vill veta hur de planerat att komma in om du inte hjälper de. Inte ens jag har utforskat hela Hogwarts och dess hemligheter. Om Voldemort känner till någon vi inte känner till, kan han utnyttja den för att ta sig in hit fler gånger, även om han inte attackerar ikväll.”
Jag började fundera på hur Voldemort blev Voldemort. Hade han varit ond när han gick i skolan? Enligt rykten hade han gått på Hogwarts, i Slytherin. Jag rös vid tanken att Voldemort någonsin varit i Slytherins sovsal, där jag var nu. Han kanske hade använt just den sängen jag låg i!
Det hjälpte mig inte att somna.
Hade han varit helt genomond från första början? Eller en vanlig tonåring? Hade han haft problem med relationer till familj och vänner?
Skulle jag bli lika hemsk när jag blev vuxen? Mitt temperament var högt. Jag var ganska blyg, om jag inte blev retad. Då började jag slåss. Jag visste att jag inte var den idealiska personen, men nu när jag tänkte efter... Det hade gått för långt när jag slog Kimberlie hos Primo och Lucy. Och när jag slog Blaine i Stora Salen några år tidigare. Om jag fortsatte så... Fanns det stor risk att jag skulle bli en ganska ond person.
Med ett tyst löfte om att jag skulle försöka kontrollera mitt temperament framöver, la jag mig i en bekvämare ställning och slöt ögonen.

JÄTTESUPERMEGAAWZOMECOOLTFANTASTISKT bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! som sagt, lovely story ♥

Super mega awsome!

Fantastiskt!♥ *tummen upp*

SUPERBRA!!!!

Har inga tummar kvar till er >.<" Men tack! ♥♥♥
Jag håller just nu på att skriva nästa kapitel, och jag hoppas dne lilla ändringen jag gjorde inte förvirrar er för mycket. Just datumet för Dödsätarattacken och julbalen och det där har varit förvirrande, för jag är inte bra på tidslinjer i berättelser DX Men vill ni att jag ska ändra alla datum i de andra kapitlena? Det nämns MÅNGA gånger, så det skulle ta tid, så då kommer erat kapitel (nr 55! ) senare än väntat...


Och vad röstar ni för?

1. Kim och Nick blir ihop igen ♥

X. De hinner inte alls prata om det för Dödsätarna attackerar

2. De bråkar och 'gör slut igen' .... för tillfället

Röstar på X

Jag röstar på 1!

Röstar på 1 och X