Den du minst anade [SV]

Jag har läst många fanfictions(ca 200) och det här är banne mig nog den bästa!
SuperDuperMegaAwsomeBra!
Du skriver så bra att man nästan tror att det är man själv som är Alice och sitter i samma sitvation med samma känslor. Det är bara en bok som har lyckats göra så med mig och hon är en väldigt skänd författare idag. Boken jag pratar om är "Genom dina ögon (the Host)" och är skriven av Stephenie Meyer. En gång när jag läste den boken skadade hon sitt ben och när jag gick så började jag halta. Det är ungefär samma sak med den här berättelsen. Du skulle kunna bli en bra författare om du ville det och kom på en bra historia (fast det är nog inte så svårt för dig)

En fråga: Skriver du några andra fanfactions? I så fall, vad heter dem?

Ohgod... Alltså... Jag vet inte vad jag ska säga. 0_0

Gud. Jag är helt mållös. Tack. Tackk. Det där gjorde min kväll ♥

Jag vill inte bli författare egentligen. Jag vill bli journalist. Fast man kan ju vara båda vilket jag kommer försöka med förhoppningsvis. ^^

Nej, jag skriver inte på någon annan fanfiction. Jag tar en i taget men jag lovar att den här inte kommer vara slut innan ni har fått en länk till en ny.
Jag har skrivit på den här fanfictionen - som också är min första - i ett halvår nu och det har varit underbart att alltid haft Alice, Harry och Elliot runt mig som en del av mitt liv.
Det kommer bli svårt att skiljas från allt dethär, och det är därför jag inte kommer avsluta den förrän jag har börjat på en ny.
För att vara säker på att jag inte står utan någon alls en dag.

Tackkk än en gång tusen gånger om. Tack för ALLA ERA FINA KOMMENTARER.

Tack ni är bäst. ♥
En annan sak jag måste berätta är att jag kommer vara bortrest fram till onsdag och ingen möjlighet att lägga upp kapitel. Saken är den att jag har ett färdigskrivet redan men jag vågar inte lägga upp det. Jag ska ta den hör veckan som kommer och planera allting fram till slutet. Sedan så ska jag skriva, skiva, oxh skriva.
Än en gång. Ni är bäst. Tack för att ni finns.
NI ÄR DE BÄSTA LÄSARE MAN KAN HA. ♥

Du Erica Potter är bäst!!! Du är bäst för att du skriver en alldeles underbaaar ff! Sen är du ju allmänt superAwesome annars också!

Alltså allvarligt hörni.
SLUTA FÅ MIG ATT GRÅTA TILL ERA ORD!!!

Det är ju ni som har fått mig att fortsätta skriva och det är ju ni som är allmänt awesome och det är ni som har gjort så jag tycker det är roligt att fortsätta skriva. Ni betyder allt för den här fanfictionen. Och för att citera Dramione99: That's the way it is. ♥

We love you ♥

^ THAT

We love you x1000 ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Dramione99 ♥ Erica Potter - Forever and always!!!!! ♥

Nu är det dags att jag sätter mig och skriver ett vettigt inlägg om denna fanfiction. Jag vet inte hur jag ska formulera det, men jag gör det i alla fall. Ursäkta för dåligt ordval och upprepande ord, jag vet ännu inte hur detta blir.

Idag, för exakt 8 år och en månad sedan föddes min lillasyster Kajsa. Men två dagar innan detta så hände det offatbara. Hennes hjärta slutade slå. Jag har ingen aning om varför jag skrev detta, men du vet, jag vet precis hur det känns att förlora en familjemedlem, och du, Erica, har verkligen förmedlat känslan otroligt bra. Det är helt sjukt. Jag förstår inte hur man kan skriva såhär. För det är helt underbart.

Sedan, så är jag helt mållös utöver det faktum att du lyckats med det. Ditt språk, din handling, allt är så perfekt som det någonsin kan bli. DU BLIR EN BÄSTSÄLJANDE FÖRFATTARE, JAG ÄR 100% SÄKER PÅ DET.

Tack för mig.

HEJSAN ERA UNDERBARA FINA UNDERBARA FINA PERSONER SOM JAG ÄLSKAR.

Skulle uppskatta om alla tog sig tid och läsa vad som står här nedanför innan ni börjar på kapitlet

Jag vill bara säga en sak speciellt till LunaLovegood1:
Jag kunde inte svara förut.. för att det inte fanns något svar. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill först och främst säga tacktacktack till dig för att du tror på mig - som ni andra också har sagt att ni gör. Jag älskar er ♥
Sen så måste jag verkligen säga att jag är så sjukt ledsen över det som hände med Kajsa. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka min sorg.
Jag hade en klasskompis som förlorade sin storebror när hon var åtta. Jag förstår verkligen hur svårt det är.

Och nu allmänt:
Jag funderar på att skriva om fanfictionen - eller jag SKA. Jag ska skriva den en gång till. I Harrys perspektiv
Jag vill själv kunna beskriva Harrys känslor för Alice, hur han känner när han ska prata med Ginny, när han hör att Elliot har gått över till den mörka sidan och när han hör om deras kyss. Också när de spelade knallkort under tågresan och varför han lät Alice vinna hela tiden. Alla gånger Alice är själv eller pratar med Elliot - vad Harry gör.
Det är det jag ska skriva.
Frågan är nu:
Skulle ni vilja läsa det?
Skulle ni vilja att jag lägger upp det också?
Detta kommer ske efter att denna fanfictionen är färdigskriven och då ska jag som sagt skriva en gång till.
Jag skulle bli jätteglad om alla svarade på det. När ni kommenterar och även om ni inte brukar kommentera, så jag vet om ni vill läsa
Om det inte finns något intresse till detta så ska jag i alla fall fixa en liten överraskning till er som också kan vara början på en ny fanfiction. Men detta kommer ske efter att sista kapitlet är färdigskrivet.

Jag räknar med 7 - 10 kapitel till.

Jag hoppas att alla ni mår SUPERBRA och att ni kanske blir lite nöjda med vad jag fick ihop innan jag åkte iväg för några dagar sen. Jag ska också försöka skriva imorgon. ^^

----


Kapitel 28.Happiness can be find even in the darkness of time, if one only remembers to turn on the light.
Harry smög in sin hand i min när vi gick igenom entréporten på väg till örtläran samma förmiddag. Jag log lite för mig själv och han viskade i mitt öra:
”Alice, vi skiter i det här, kom.”
Vad skulle jag annars ha gjort än att le ännu större och mima ’’vi kommer snart’’ till några frågade Ron och Hermione innan Harry drog iväg mig mot boken nere vid sjön.

”Vad tror du kommer efter döden, Alice?” Jag ville egentligen inte prata om det här. Precis när jag trodde att jag kommit någorlunda ur depressionsperioden över Elliot så skulle jag få veta det här om att Harry måste… jag kunde inte tänka det. Jag hade inte låtit det sjunka in, jag ville inte att det skulle göra heller.
Han satt där. ’’Pojken som överlevde’’ lutad mot boken och med vintersolens strålar i det korpsvarta håret. Han hade vänt bort huvud mot mig och jag kunde inte avgöra om han grät eller inte. Jag flyttade mig närmare, eller, så nära det gick att komma utan att sitta i hans knä.
”Början.” viskade jag. Dumbledore hade sagt det till mig under ett av våra samtal efter Elliots död.
Harry vände sitt huvud mot mig och jag skymtade en skugga av ett leende i hans ögon. Jag tog upp hans hand och började räkna hans fingrar. Så som han hade gjort med mig kvällen före. Efter ungefär en minut slöt han sin andra hand över min. Jag såg upp mot honom. Hans ögon gav intrycket av sorg. Av avsked. ’’Det är nu eller aldrig, Alice.’’ Tänkte jag och jag böjde upp huvudet mot Harrys och kysste honom lika lätt som han kysst mig efter att Malfoy hade varit på mitt rum. Hans läppar kändes nya, och för första gången på mycket länge kom den där efterlängtade ilningen genom kroppen och slutade med en dov stöt i mellangärdet.
Jag letade mig in med min tunga i hans mun och precis när tungspetsarna möttes suckade Harry och jag kände någonting blött droppa ner på min kind. Jag kunde inte avgöra vems tårar det var. Jag kände i det ögonblicket att jag hade saknat honom. Att jag hade saknat kyssarna, att jag hade saknat hans närhet. Det jag hade trott jag behövde minst för att läka kanske egentligen var den bästa medicinen jag kunde få?
Men Harry skulle dö.
Han skulle [i]dö]/i]. Det var första gången sedan han berättade det som jag tog in orden och nu var jag säker på att det var mina tårar som trillade ner för mina kinder. Jag drog mig undan och istället för att sitta kvar hos honom så flyttade jag mig några decimeter åt vänster, drog upp knäna till hakan för att sedan begrava huvudet i dem och låtsas som att det inte fanns någonting i världen utanför. Jag hörde mig själv börja snyfta. Tårarna trillade nerför mina kinder och ner i knät när jag satt där på den vita frosten.
”Alice?” Harry flyttade sig efter mig och lade en arm runt mina axlar.
Jag försökte lugna ner mig och koncentrera mig på Harrys andertag. Det enda som var viktigt var att andas samtidigt med honom.
”Jag ska dö vid din sida.” sa jag.
”Nej det ska du inte.” Det var inte Harrys röst. Det var den där andra lugnande förstående rösten.
Det var Dumbledore.
Jag tittade förvånat upp när Professorn slog sig ner i skräddarställning på den hårda, kalla marken. Han sa ingenting mer utan började kolla sig runt som om han aldrig hade varit där förut och gnolade på någon melodi som jag inte kände igen.
”Men jag vill det. Jag vill dö samtidigt som Harry, jag vill inte leva en minut mer eller mindre, professorn!” min röst var för darrig för att låta bestämd.
Dumbledore vände sitt huvud från sjön till mig. Han log, det var en sorgset leende.
”Alice, du behövs här.” Som om det skulle hjälpa. Jag bara blängde in i de ljusblå ögonen.
”Alice, om det fanns någonting som skulle bli min sista önskan innan Voldemort dödar mig så skulle det vara att du inte följde efter.” Viskade Harry i mitt öra. Jag vände mig mot de gröna ögonen istället. Jag ville inte skiljas. Jag älskade Harry. Jag ville följa efter honom, men jag sa det inte igen. Eller kanske jag gjorde det. Dumbledore svarade mig i alla fall.
”Kommer ni ihåg vad jag sa under mitt tal i början av ert tredje år?” Jag skakade på huvudet. Harry nickade.
”Sa inte professorn någonting i stil med att ’Lycka kan finnas även i de mörkaste tider, om någon bara kommer ihåg att tända ljuset’?”
”Precis, Harry.” Dumbledore log ett så typiskt Dumbledore-leende att jag nästan blev sur på honom för att han verkade vara så lugn. ”Och det är några av mina sista ord till er innan jag ger mig av på nya äventyr. Men jag vill också att ni ska veta att de historier vi älskar mest lever i oss för alltid.”
Det blev tyst en stund, ingen pinsam tystnad. En sådan där tystnad som man tar för att tänka efter. Dumbledore började gnola igen och jag satt fortfarande under Harrys arm och lutade mig mot hans bröst medan jag tänkte på det han hade sagt. Det kändes omöjligt.
”Är professorn rädd?” frågade Harry trevande. Dumbledore log det där sorgsna leendet igen.
”Nej, som tur är så är jag inte det. Jag är en gammal man, jag känner att det här är ett bra läge att dö på. Jag har gjort det jag skulle i denna värld. Men jag lovar, jag kommer inte vara borta från Hogwarts på riktigt förrän ingen längre visar mig sin fulla lojalitet.” Han reste sig upp. Jag ville säga någonting fint, tacka honom, krama honom, be honom att aldrig glömma oss. Men jag kunde bara få fram:
”Tack professorn, för allt.” Han log mot mig igen.
”Det är jag som ska tacka Miss Hamilton, det har varit ett nöje att få lära känna dig och Mr. Potter. Jag vet att ni kommer lyckas, på ett eller annat sett.”
Med de orden var han borta. Vi satt kvar där under boken ända tills det var dags för nästa lektion. Med tårarna rinnandes.

Vid middagen den kvällen var Hogwarts rektors stol tom.

---

Som sagt hoppas ni har en underbar kväll.
Jag älskar er ♥

ERICA, jag skulle DÖ AV LYCKA om du skrev om denna ff i Harrys perspektiv. Åh, jag bara ÄLSKAR att få mer detaljer och sånt. Och med en sån här bra berättelse och en sån här bra författare kan det knappt bli bättre. Det här är min favorit ff på Mugglis (Läser inte ff:s någon annan stans. xD)... JAG ÄLSKAR DIG ERICA! ♥
Du beskriver allting så perfekt att man ibland tror att man själv är Alice. Man gråter med henne, skrattar med henne, sörjer med henne... Du beskriver allt som om du varit en författare hela ditt liv. ♥