(PM) En mugglare på Hogwarts

haha åååh vad jag önskar att jag var Angelina

samma här!

jag har skrivit klart ett till kapitel och om man vill så kan jag ju lägga ut det......

meeeeeeeeeeer

Lägg ut det!!!

Lägg upp det NU!!!

Lägg upp det nya kapitlet nu! Jag spricker snart av all spänning...XD

Okej, gör det så fort jag kommer hem! ♥

När kommer du hem? Tråkigaste påsklovet EVER...

Lägg ut deeet...!
Snällaaaaa...!! c:

Hej, förlåt för att det inte kommit något tidigare men jag var tvungen att städa och sedan skulle jag på kör och efter det skulle jag äta middag... men här kommer i alla fall lite!
_____________________________________________________________________________

Kapitel 28
Jag kunde inte mycket franska. Faktiskt kunde jag högst några meningar och ord. Och den enda meningen som skulle vara vettig att använda var ’vad heter du?’ jag suckade högt.
”Tu t’appeles common?” jag fick upprepa meningen några gånger innan hon förstod, men jag fick tillslut reda på att hon hette Elise. Jag såg på Hermione.
”Kan du någon franska?” sa jag oroligt.
”Une petite.” svarade hon lätt.
”Kan du säga att vi måste härifrån och fråga om hon kan gå.” Hermione nickade och började prata på franska med flickan. Flickan nickade två gånger och sa ’Oui.’ Hermione nickade och sa.
”Hon kan gå.”
”Bra.” jag vände mig till flickan och vinkade åt henne att komma. Hon kom fram till mig och vi började jogga mot skogen. Jag märkte direkt att flickan hamnade på efterkälken. Och ändå joggade vi inte särskilt snabbt. Jag såg mot henne. När hon märkte att jag tittade sprang hon fortare. Jag såg att hon ansträngde sig. Alldeles för mycket. När vi kom in i skogen kom hon långt efter. Jag stannade och granskade henne från topp till tå. Hon var barfota. Hon haltade och såg utmattad ut. Jag suckade. Hon var alldeles för stolt för sin ålder och för sitt eget bästa.
”Hermione! Säg åt henne att hoppa på min rygg.”
”Jag vet inte hur man säger det.” svarade hon osäkert. Jag vände mig till flickan och satt mig på huk. Jag pekade mot min rygg och puffade lite på henne så att hon kom närmre. Hon såg väldigt osäker ut. Hon var antagligen rädd att missförstå och göra något konstigt. Tillslut svingade jag upp henne på min rygg och nu kunde vi springa på riktigt.
”Annie!” flämtade Ron, ”Blir det inte tungt?” jag skakade på huvudet.
”Jag har elva små kusiner jag är…” jag avbröt mig. Mina kusiner. Jag saknade dem så mycket att det gjorde ont att tänka på. Ännu mindre prata om. Jag fick en klump i halsen och kämpade med att tänka på nuet. Det gick ovanligt lätt eftersom Ron snart snubblade på en trädrot. Jag vände mig tvärt om så att Elise nästan ramlade av min rygg. Malfoy skulle vara här. Mycket riktigt så stod han där. Jag hörde snart Ron svära högt och ljudligt.
”Är det där det bästa du har, Weasley.” sa Draco hånfullt. ”Om jag var ni så skulle jag sticka. De kanske upptäcker henne där.”
”Och vad ska det betyda.” sa Hermione med högt huvud.
”De vill ha mugglare, Granger. Och om du inte har lust att visa fram dina underbyxor medans du svävar uppochner så är det kanske bäst att du går.” sa han med ett leende på läpparna. Jag hade fått nog. Ilskan över att blivit så orättvist behandlad av Harry, Ron och Hermione hade inte avtagit och det här hjälpte inte. Jag ställde ner Elise på marken. Jag gick fram till Malfoy och kom så nära jag kunde utan att stå näsa vid näsa med honom och väste genom tänderna,
”Håll käften Malfoy, annars ska du få veta att du lever.” det blev tyst en stund.
”Hotar du mig?” spottade han fram.
”Det kanske jag gör!” sa jag kaxigare än vad jag kände mig. Han hade trots allt trollstav och var ungefär ett huvud längre än mig.
”Annie kom tillbaka!” skrek Hermione gällt. I dina drömmar. Jag var rasande. Och inga ord i världen kunde lugna mig. Ett högt brak hördes men jag hoppade inte ens till. Men det gjorde Draco.
”Är du rädd eller Malfoy?” viskade jag, ”Varför då? Du har väl inget att vara rädd för! Du med ditt kristallklara blod!” min röst blev högre och högre för varje ord jag sa. När han inte svarade så viskade jag med rösten drypande av hat, ”Du äcklar mig!” och så spottade jag på honom. Då slog han till mig. Han slog till mig på samma sätt som jag hade slagit till Harry fast möjligen lite hårdare. Jag hoppade på honom med ett ryt. Han föll mot marken hårt. Jag satt med knäna på hans mage och såg på honom. Han såg rädd och patetisk ut. Han hade inte varit beredd på att jag skulle hoppa på honom. Det hade inte jag heller. Men nu kom Harry och Ron fram. De drog på mina armbågar och var såklart starkare än mig. Jag föll av direkt. Men innan de drog mig för långt bort sparkade jag Malfoy i magen.
”Det här ska du få för!” morrade Draco när han satt sig upp och höll sig för magen.
”Vadå! Tänker du springa till mamma och gråta!? Tänker du skvallra om att en tjej slog ner dig på marken till din Pappa!?” skrek jag mot honom. Nu fick Harry och Ron praktiskt taget dra mig bort från Draco. Jag hatade honom. Om han visste vad jag var skulle han antagligen vilja se mig död. Och det fick mitt hat att växa så stort att jag glömde allt annat. Jag visste att han inte var ond. Men elak var han.