Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på Alexander.
"Du sa nyss att hon fick. Om hon inte ska bäras ut så hämtar vi en mindre tv hit. Det är ingen fara. Vi kan ha filmkvällen imorgon." Rhiannon log och såg på Rafael.
"Eller så kanske Rafael läsa?"

Hon satte sig närmare, brydde sig inte om hon blev smutsig och hon tog hans händer.
"Åh Allan hur har det gått så snett?" Hon lutade sig mot honom medan hon fortsatte att nynna.
"Du är så lik far." Viskade hon.

"Vi måste bära olika saker. "sa han lugnt. "Förbered filmen Halo." Sa han och såg på Rafael. "Du bär henne och jag tar dropp ställningen. " Förklarade han och Rafael såg på Rhiannon. "Orkar du detta? Du somnade när jag läste bok." Sa han tyst till henne.

"Jag är inte lika far. Han skulle inte kalla mig son idag." Viskade han sorgset.

Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Egentligen inte. Jag känner mig helt sliten. Kroppen gör ont fast jag tror det är bra." Hon såg på sin arm och såg sedan bort.
"Jag vill bara ligga här snälla."


"Du är lik honom. Inte till sättet men du är honom lik till utssendet." Hon tog hans ansikte och förde det mot sitt. Så hon såg honom i ögonen.
"Varför jorde du allt detta? Om du visste att det skulle göra far olycklig? Även om han är död så vet du vad han skulle tycka. "

Rafael nickade sakta. "Då stannar vi här." Sa han lugnt. "Finns andra filmer för andra dagar." Log han enkelt.

"Ni var alla borta. Jag försökte rädda er. Men ni bara försvann och jag.... Blev kvar." Viskade han sorgset. "Jag har vandrat vilsen i mörker." Förklarade han sorgset.

Hon nickade och Halo log men tog ut disken och mjölken.
"Vila upp dig nu ordentligt." Sa hon innan hon gick ut.

"Ja det gjorde vi. Jag är så hemskt ledsen men jag trodde det samma om dig." Hon såg på Dorian och såg sedan på Allan.
"Men tror du far skulle ha gillat vad du gjorde?"
Hon smekte honom över håret.
"Vill du veta hur jag minns hur far såg ut?"

Alexander såg över hennes värden, temperatur och puls. "Hur känner du dig?" Frågade han lugnt.

Allan skakade på huvudet. Lutade huvudet mot hennes hand. "Jag kan inte gottgöra det jag gjort." Viskade han sorgset. "Hur?" Frågade han och såg på henne. Rörde försiktigt vid hennes kind.

Hon svarade inte först utan såg upp i taket.
"Ont?" sa hon i en frågande ton.


Hon såg på honom med ett svagt leende och tog hans hand.
"För att min mästare räddade våra saker." Hon smekte hans kind.
"Om du vill så kan du få bo med mig. Men jag vill att du aldrig skadar en människa igen. Du kan inte göra det ogjort nej men du kan be om förlåtelse. Ge dem skadestånd eller något. Ge dem svar på frågor." Hon viskade detta på hebreiska nu och hon log.
"Älskade broder.."

Alexander nickade sakta. "Vart?" Undrade han mjukt.

Han såg på henne. Tvivlande. "Mästare?" Frågade han ogillande. "Miriam." Ifrågasatte han. Det hon sa lät rimligt. Men hur kunde han be om ursäkt? Vart skulle han ens börja? Och skadestånd....vad kunde han betala för det han hade gjort? "Jag kan svara på frågor. Men du får inte vara här då." Viskade han tillbaka till henne på hebreiska.

"Ryggen mest. Kanske för att jag ligger. Nacken ömmar för kudden inte är mjuk. "

Hon såg på honom och böjde sig fram och gav honom en puss på kinden.
"Jag är utanför då. Men jag lämnar dig inte igen. Nu är det jag som har ansvaret över dig." Hon log och reste sig. Såg mot Dorian med ett ömt leende.
"Går det bra om jag är utanför? Eller ska jag till huset?"

Alexander nickade sakta. "Vill du ha en annan kudde?" Undrade han. "Du kan få smärtstillande, men efter att vi pratat klart." Sa han ömt.

Dorian såg på henne med ett mjukt leende. "Är du säker på detta?" Viskade han till henne. "Du väljer själv. Vill du ta något stärkande i huset så säg att jag har sagt att du får komma in." Sa han lugnt.