De utvalda

"Men det är ändå inte ditt fel.." mumlade Ethan. Han ville inte att hon skulle tycka det. Han kysste henne lätt. "Du får försöka glömma...".

Eletha svarade inte, allt kom hon inte ihåg och hon ville inte minnas mer. Nej, inget mer tänkte hon och rös till.

Ethan satte sig upp lite. "Vad sägs om att äta?". Han tog korgen och gav henne en smörgås.

Eletha såg på honom och tog en tugga, hon åt för hans skull även om var tugga klumpade sig i halsen. Mat för henne var inte längre ett nöje för henne som det varit.

Ethan tog en själv och började äta, snart var den uppäten och han la sig ner igen. "Vill du göra något mer än att bara var här?" undrade han.

Eletha drack av vattnet och sköljde törsten. "Nej, orkar inget mer, detta är skönt." sa hon och la sitt huvud på hans mage.
"Du borde tala med Vina, ni är inte lyckliga." sa hon och såg upp i himmelen.

Ethan strök henne sakta över håret. "Det finns inget att tala om, vi har aldrig varit lyckliga tillsammans och vi kommer aldrig bli det heller".

"Nej men ni kanske skulle kunna? Men en varsin ni älskade. Vara par offentligt men ha någon egen på sidan. Så gör många, Randa är bara ett exempel." sa Eletha enkelt.

Ethan var tyst en stund. "Jag kanske borde prata med henne då..". Han ville kunna vara med Eletha offentligt, men det skulle aldrig gå, så de fick ha det i mörkret.

Eletha nickade, "För hennes skull med." sa hon och tog hans hand. "Jag älskar dig." sa hon, de tre ord, hanbetydde mest för henne och äntligen hade hon börjat leva igen.