Förändrad värld Lupple & Medi

"Men jag vill inte ligga hela tiden. Jag vill se italien" sa hon sorgset och såg upp i taket.
"Kan jag få sova med fönstret öppet åtminstånde?"



"Och ändå su lade du inte ihop två och två att vi var syskon? Liknar vi inte varandra?" Miriam log ömt.
"Jag är lik min, vår mor och Allan... Kanske liknar far?" Hon blev tyst och nickade.
"Så du har gift dig? Så underbart."

Alexander log svagt. "Du kommer vara uppe på benen snart igen. Men du måste ha tålamod." Viskade han. "Du kan få ha öppet en stund. Men inte för länge. Vill inte att du ska få en förkylning." Sa han allvarligt.

Dorian skakade på huvudet. "När vi var bekanta var jag inte medveten om Allans existens. " Sa han ärligt. "Och du är god, han är riktigt illa." Viskade han sorgset. "Det har jag. " Log han lyckligt.

"Jag trodde det var en myt. Att kyla ger förkylning. men är det att min kropp är redan försvagad?" Frågade hon sorgset.

Hon log och såg sig om.
"Är min bror här?" Hon såg staden.
"Är han så illa?"

Alexander nickade. "Eftersom din kropp redan är försvagad." Instämde han.

Dorian såg på henne. "Du känner mig, jag vet detta." Viskade han sorgset. "Men jag tror han kommer bli glad över att se dig. Såsmåningom." Viskade han. "Han är här borta." Sa Dorian och ledde henne till rätt hus och källartrappen.

Halo kikade in och såg på Rhiannon.
"Oj... jag tänkte meddela att vi ska se film. Men vi kan se den imorgon så Rhiannon får vila upp sig. Så hon får vara med." Hon log och såg mot Rafael.
"Ska jag ta disken och mjölken?" Frågade hon mjukt.

Hon såg på honom och såg sedan på Halo.
"Åh nej se den nu. Vänta inte på mig." Sa hon sorgset.

"Jag hade en väldigt snäll skapare. Ha är så vänlig och tar fortfarande hand om mig." Hon fnittrade men blev sedan allvarlig och började gå ner.
"Bruder?" Hon hade bytt till tyska och gick sakta ner.

Alexander såg på Halo och sedan på Rhiannon. "Jag förstår att det känns tråkigt. Men vi kan ta en tv hit så kan du och Rafael se på något?" Föreslog han ömt.


"Nämn inte det för din bror." Rådde Dorian innan hon gick ned.

Allan hörde någon gå i trappan, den luktade inte som någon han kände. När hon väl uppenbarade sig så skakade han på huvudet. "Häxkonster." Skrek han ilsket. "Jag ska döda dig för det här Dorian." Morrade han och försökte rycka sig loss från sina kedjor.

"Om det inte är för jobbigt?" Frågade hon och såg sedan på Alexander.
"Kan jag inte få vara med dem så bär ni in mig igen?" Frågade hon tyst.

Halo log och såg på dem.
"Jag kan hämta en liten tv. Den är inte stor men den är så bra."

Hon log svagt och gick fram i månljuset.
"Allan... Det är jag... Miriam." Viskade hon och sjönk ner.
"Du är så lik far. Känner du igen mig?" Viskade hon och visade sin arm där en blek tattuering syntes.

Alexander funderade lite. "Det är också möjligt. Men då måste droppställningen med." Sa han allvarligt.

"Du är död." Skrek han. Hon lät som hon, hon såg ut som mor. Hon var hon men ändå inte. Han såg på hennes arm och kände tårar börja rinna ned för kinderna. "Du dog." Viskade han.

"Det är väl inget som inte går att ordna." Halo log mjukt och såg på Rhiannon.
"Vi väljer en film som du kommer gilla. Sen får du äta hur mycket godis du vill, jag bestämmer och sen får du vila."

Hon sjönk ner på huk och såg på honom.
"Allan om jag är död... hur skulle jag vara här? Vara vuxen och prata med dig? Jag är inte död. Jag är en vampyr som du." Hon makade sig närmare och nynnade på en vaggvisa deras mor hade sjunit för dem.
"Allan.."

Alexander såg på dem. Han tyckte inte om denna ide. Men det fick väl lov att vara. "Då börjar vi bära." Sa han lugnt.

Han kände igen vaggvisan. Han kände igen den mycket väl. Han hade så länge vandrat i mörker. Men detta, detta skingrade molnen. Och små små ljusglimtar tog sig förbi. "Miriam." Viskade han och klappade henne försiktigt på kinden.