De utvalda

Ethan nickade sakta, det var sant. "Var det fel av mig att jag var olycklig ändå? Trots allt jag har?" undrade han tyst. Han hade inte varit lycklig utan Eletha.

Eletha skakade på huvudet, "Det kanske inte är makt och pengar som gör en lycklig." säger hon vist och kisar mot honom i den ljusa solen.

Ethan nickade igen. "Det är det nog inte...jag saknade dig för mycket" mumlade han. Han var orolig och hade saknat henne.

Eletha nickade, "Jag sakna dig med....tror jag." sa hon och rynkade pannan. "Jag mins inte mycket av den tiden." sa hon med en suck. "Tolv år har passerat och jag minns inte." sa hon oroligt och ledsamt.

Ethan öppnade ögonen och granskade henne. "Vad menar du? Du minns väl?" mumlade han och kysste hennes panna.

Eletha skakade på huvudet, "Inte mycket, inte detaljer.......Uppdrag, tortera, döda." Eletha kved till och gömde ansiktet mot hans hals.

Ethan kramade henne hårt och beskyddande. "Såja..." mumlade han och strök henne över håret. "Du ska aldrig behöva göra det igen..".

"Jag ville inte göra det Ethan." mumlade hon och kramade om honom krampaktigt och kvidanden hördes, hon verkade upprörd.
"Jag vill aldrig...." men hon sa inget mer, det stockade sig i hennes hals, men inga tårar kom.

Ethan höll henne så nära sig som det gick. "Jag vet" mumlade han. Även fast han bara dödat några få, kanske bara tre eller fyra så hade det tärt på honom ibland. "Det var inte ditt fel...Kungen tvingade dig...".

Eletha skakade på huvudet, "Inte egentligen, jag bara gjorde det. Jag brydde mig inte längre då ni försvann. Jag gjorde allt." hon hatade sig själv för det, men så var det. Hon hade inte brytt sig bara lytt, lytt order ed allt utan att reflektera.