prs yehet & kkaebsong

Kanske det varit dumt att lämna den äldre, men Joshua ångrar sig ändå inte. Uppenbarligen kommer de tre, hemskt långa ungdomarna hota varandra, och av någon anledning mår nittonåringen illa av det. Att Zihao inte märker det, Gud vad löjligt Joshua är, han vill ju egentligen inte det? Nej, istället borrar han ner ansiktet i Liljahs axel och försöker att inte se mot den äldre, som sagt löjlig.
"Jag kan också bitas hårt, ska du veta." Påpekar Fred och lägger armarna i kors, bestämd om sin sak. "Jag kanske skvallrar!" Ett flin spridandes över läpparna medan han nickar för sig själv.

”Det tror jag säkert”, sade Zihao och himlade med ögonen. Ännu en gång lät han blicken leta sig bort mot Joshua, som nu borrat ber ansiktet i Liljahs axel. Jahapp, så var det alltså. Sättet som den yngre agerade på verkade peka mot att Tjugoårongen faktiskt gjort någonting fel - någonting som verkade få nittonåringen att känna sig nedstämd. Nu kunde han ju självfallet ha fel, men det verkade inte som det. Med en liten suck ruskade han på huvudet, försökte desperat att skaka bort tankarna som genast blivit tusenfaldiga. Fy fan. ”Tror ni att Jodhua är arg på mig? Jag menar..titta på honom, han ser inte direkt glad ut”, mumlade Zihao och gnagde sig själv i underläppen.

George rufsar tjugoåringen om axlarna medan blicken glider upp mot sin vän som flytt scenen.
"Ingen aning." Svarar han lätt, osäker på vad han borde svara på den frågan. Det är rätt oklart att förstå sig på när Joshua är nedstämd, eller irriterad, varför det blivit så. Dock är Fred lite bättre till hjälp.
"Du snackade om att ni bråkade hela tiden, något med det kanske?" Mumlar nittonåringen och rycker på axlarna. "Att du inte kommer överens med andra. Men låt det vara, det går över snart."

Jo, det hade han ju i och för sig sagt. Men det var ju sanningen, eller hur? Joshua var ju faktiskt den person som Zihao kom bäst överens med, vilket måste betyda någonting. Han sneglade lite från George till Fred med rynkade ögonbryn.
”Om du säger så..” mumlade tjugoåringen och sneglade tillbaka mot fästmannen med en suck. Kanske det var bättre att släppa det så länge, så skulle det troligen gå över. ”Och till mitt försvar kommer jag åtmsintone ganska bra överens med er, men det är nog bara för att ni är ungefär lika dumma som mig innerst inne”, fortsatte han med ett sockersött leende och oskyldiga, stora ögon.

"Dumma? Jo jag antar att du kan beskriva oss på det viset." Påpekar Fred och rycker på axlarna. "Mm jo, säg det gärna till honom, så kan vi se om han tycker att hot är att komma överens." Med en klapp på Zihaos axel sträcker han på armarna. Så himla stel. Kanske Fred inte är den bästa på att ge råd, då Joshua mycket väl kan avika dem, kanske han tror att fästmannen inte bryr sig? Äsch, vad har Fred med det att göra?

Under några långa sekunder stod Zihao och glodde stint på tvillingarna. Just som det började bli obehagligt, vände han dock bort blicken med blossande kinder. Jösses, vilken pinsam situation.
”Hm, underbara råd..tror faktiskt att jag tänker gå och typ sätta mig ner”, sade han lätt frånvarande och skyndade iväg, bort från tvillingarna. Bra, nu skulle han tänka på den där löjliga konversationen för resten av livet. Usch. Tjugoåringen ruskade på huvudet och slog sig ner vid ett av borden som stod utställda under tältet. Fy, fy, fy.

Jo, det är riktigt tur att Joshua ser mot den, när Zihao rodnar och går därifrån. Jösses, tankarna som redan var proppfylld, blir än en gång proppfylld pågrund av den rosa färgen på fästmannens kinder. Jaha. Nej, han kan verkligen misstolka allt.
"Vad hände? Gjorde vi det obehagligt för dig, varför?" Frågar George medan han nafsar åt sig en liten chipsbit.

”Ja, jag tycker att i princip alla scenarion med folk, som inte har med Joshua att göra, är obehagliga”, mumlade han och lutade kinden mot handen. ”Men ni kanske inte förstår er på det riktigt, antar att Joshua inte har förklarat någonting om vart jag hållit hus de senaste åren”, fortsatte Zihao och lät blicken glida mellan de två nittonåringarna. Gud, tjugoåringen var verkligen löjlig ibland. Vad var det egentligen som var så farligt med männsikor? Deras känslor? Tankar? Äsch, det var inte ens någon idé att försöka förstå sig på rädslan.

"Det är inte något Joshua behövt berätta direkt, uppenbarligen var det något som fick sig att försvinna i två år, det märkte vi också. Både på hobom och i skolan." Berättar Fred medan han sjunker ner på en annan stol. Rastlös, och vet inte riktigt vad det är han ska säga. "Sen har han faktiskt berättat lite, mest för att vi ville veta vad som stod på.. Men inte så mycket."

Nej, det var väl ändå ganska självklart att alla märkt att både Joshua varit nedstämd och att Zihao varit som bortblåst.
”Jo, förstår att han har skvallrat lite”, mumlade tjugoåringen och log snett. Troligen såg drt helt bisarrt ut, men det gladde honom att den yngre åtminstone pratade om sina känslor, eller att han i alla fall pratade lite om dem innan. ”Så, hur mycket skvallrade han? Nu blir man ju nyfiken”, sade han och snappade också åt sig ett chips. Gott.