De utvalda

Ethan log större. "Så bra, här, har lite frukost!". Han gav henne en macka och satte sig bakom skrivbordet och åt själv.

"Tack." sa Elertha inte lika entusiastiskt och drack utav kaffet istället, hon måste ta sig samman.

Ethan studerade henne lätt över bordet. "Säkert att du sovit bra?". Han drack mer kaffe och rättade till sin skjorta lite.

Eletha nickade men suckade slutligen, "Huvudvärk." mumlade hon nästan skamset. Men det var av den tunga blixtrande sorten.

Ethan suckade han med. "Ha ledigt idag då, och imorgon om det inte är bättre". Han ville inte att hon skulle jobba då.

Eletha skakade på huvudet, "Nej, det är mitt jobb." mumlade hon, hon hatade att erkänna att hon inte skulle klara av det. Hon var sådan, hon hade alltid varit sådan.

Ethan fick en envis min. "Nej, som din herre beordrar jag dig att ta det lugnt idag!". Han hatade att kalla sig det, men det var sant.

Elethas huvud sjönk men hon nickade. Att lyda order var något som var inpräntat i henne i hela sitt liv även om det var från Ethan så lydde hon direkt. "Ja, herre." mumlade hon och ställde sig upp för att gå till sig.

"Kalla mig inte herre" sa Ethan med plötsligt plågad röst. "Förlåt mig, jag vill inte beordra dig, jag vill bara att du ska må bra!".

Eletha såg på honom med tomma trötta ögon, "Okej." mumlade hon och såg sådär oändligt gammal och trött ut. "Jag ska försöka ta det lugnt, tack." mumlade hon då hon visste att det var för hennes bästa.