Life - Lupple & Medi PRS

Hon hade jobbat lite med rummet och satte dit de sista sakerna och backade ut. Allt var nu klart.
Glatt så vände hon sig om och tog sig ner.
"Äntligen klar."

Gabriel hade, trodde han lokaliserat en fin hjort att fälla åt henne när en yngre varg. Som helt klart var hög efter jakten tog sig fram och attackerade honom. Utmanade honom för ledarskapet. Det tog honom med fullständig chock och han föll ned och den andre hade ett hårt bett om hans strupe. De andra vargarna rörde sig oroligt omkring och iakttog. De kunde inte direkt hjälpa honom. Även om de ville. Det tog inte lång tid förrän Gabriel hade fått övertaget. Den yngre vargen jämrade sig och fick otroligt många skador innan Gabriel kastade honom åt sidan. Ställde sig upp, skakade på pälsen. Han blödde kraftigt men han ylade och flocken svarade. Han hade vunnit.

Hon hade hört ylandet och gick in. Hon ställde sig vid dörren och stängde sedan dörren ifall något skulle hända. Räddslan greppade tag i henne och hon svalde flera gånger.
"Åh Gabriel!"

Han kände sin älsklings rädsla som om det var hans egen och han började springa. Han tog sig hela vägen fram till hennes dörr och skiftade och tog sig in genom den. "Älskling?" Frågade han oroligt och sökte efter henne. När han väl fick tag på henne så omfamnade han henne och höll henne intill sig.

Hon såg på honom och lade armarna om honom.
"Du är skadad." Viskade hon och petade på ett sår.
"Vad sa vi?" Hon såg på honom.
"Sätt dig ska jag se efter såren." Hon smekte hans kind.
"Dummtrut."

Han såg på henne och drog med handen över såret och svalde lite. "Älskade, det var inte direkt mitt fel. En blev lite ivrig bara." Sa han och satte sig skamset ned på en stol. "Jag kände att du blev rädd, älskling jag trodde att något fruktansvärt hade hänt." Viskade han.

Hon suckade och drog fram salvan och började tvätta såren innan hon bredde på salvan.
"Jag hörde någon yla. Jag blev rädd och drog mig innåt för att ta mig i säkerhet." Hon log mjukt.
"jag skulle ha tagit mig till Mi eller di by dock."

Han nickade sakta. "Det var jag, jag behövde säkerställa min plats." Viskade han och smekte hennes kind. "Till Mi älskade, när sånt händer tar du dig till Mi. Jag vill inte att du ska behöva bevittna något som händer mig." Viskade han.

"Så du mallade dig?" Hon skrattade.
"Du är en sådan soltagare." Hon kysste hans kind.
"Jag menar att så fort något bra händer så vill du visa alla det." Hon pekade mot taket.
"Men nu vill jag visa dig."

Gabriel såg på henne och skakade på huvudet. "Åh jag mallade mig inte. Jag blev attackerad av en person som trodde sig kunna ta min plats. Det finns vissa hm inbyggda regler och jag gillar dem inte alltid men jag kan inte avstå från dem." Viskade han allvarligt och flinade lite. "Är det så du tolkar mig?" Frågade han och nickade sakta. "Jag är redo. Visa." Sa han leendes.