De utvalda

Ethan log och var lättad att Eletha åt mer. "Tack.." mumlade han och kysste hennes hjässa innan han tog fram några papper och började läsa och sortera dem.

Eletha log svagt och mer eller mindre pressade i sig smörgåsen för hans skull, men mer fick hon inte i sig förutom kaffet.
"Behöver du hjälp?" frågar hon och betraktar hans arbete.

Ethan märkte att Eletha tvingade i sig, men hon behövde äta. Han fortsatte med papprena och började skriva.lite. "Nja...Det handlar om massa saker som jag knappt förstår ibland...".

Eletha nickade, "Okej, det ser tråkigt ut." säger hon och dricker upp sitt kaffe.

"Det är tråkigt...". Ethan la efter en stund ifrån sig papprena. "Skulle.mycket hellre umgås med mina barn...Eller rida".

Eletha nickade, "Jag förstår......gillar du att rida?" sa hon och såg på honom. Hon visste inte att han gillade det, rida för henne var bara ett färdsätt.

Ethan nickade. "Ja...Då kan jag slappna av...Det är härligt...Innan Vinas far dog brukade jag rida mycket i skogen".

Eletha log, "Det låter fint." sa hon och stelnade till vid en knackning. Snabbt kom hon på fötter och ändrade sina anletsdrag då hon kom bakom Ethan. Den som kom in var Simon, hennes son och hon följde honom med blicken.

Ethan såg upp och log mot Simon som log tillbaka mot honom. "Far...Du är sjuk även om du inte vill erkänna det, snälla ta en paus och kom ned till matsalen..." bad Simon. Ethan suckade lätt men log fortfarande och kom upp ur stolen. "Visst Visst...Som du vill...".

Eletha såg på dem, far och son. De som hon brydde sig om mest, även om Simon inte visste det. Hon såg frågande på Ethan, skulle hon stanna kvar? Vakta då de åt? Eller fick hon fritt?