Sorgens tider [SV]

Tack ♥

Jag varnade er, det gjorde jag faktiskt

men man blir ju sugen på att se den

Jag dog typ när jag läste om Heroge och han ristade in Freds namn på platsen han dog. Två bra kapitel :3

Jag får sluta döda folk
________________
Kapitel 58 - George Weasley

Jag hade blivit upptäckt utav Filius Flitwick, när jag ristade in ett meddelande till Fred. Han blev arg, men tog inte bort det. Kanske för att han i hemlighet faktiskt tyckt om våra skämt?
"Hej Percy" sa jag till Percy, som stod utanför Snäckstugan. Han gav mig en lättad kram.
"Varför stack du?" frågade Percy.
"Jag såg patronusen, Freds. Den sa att han inte var död, men jag såg honom när jag vände på.... uppståndelsestenen" erkände jag. Percy såg på mig, med ögon som glittrade av avund.
"Varför kunde du inte tagit mig med?" frågade Percy mig.
"För att ni åkte hem till Kråkboet, så vad skulle jag säga till mamma: Jag tar med mig Percy och hittar uppståndelsestenen, vi ses senare" sa jag med en fjantigare röst. Percy skrattade åt mig. Vilket gjorde att jag också brast ut i ett skratt. Mitt första skratt sen den dagen.

__________
Kort, men hinner inte skriva mer ^^

Braa!

mega super duper bra !
konstigt nog vill jag att Percy ska få se Fred

håller med : )

Aww tack ♥ Mer kommer snart

Super ♥333333

Mera :3

Tack ♥ Jag har haft lite svårt att komma på vad detta kapitlet ska handla om, så ja, förlåt om det inte blir bra
_________________
Kapitel 59 - Percy Weasley

Jag såg på George, en lättad känsla for genom min kropp då han skrattade tillsammans med mig. Så han kunde fortfarande skratta. Han tillät sig fortfarande att skratta. Flitwick hade försvunnit när vi slutade skratta, och jag tänkte på att familjen kanske skulle veta att George hade kommit tillbaka.
"Vi kanske ska berätta att du är tillbaka" sa jag försiktigt.
"Ja, men säg inte vart jag var" svarade George, med ett finurligt leende visade han stenen. Även jag log nu.
"Men om ni var så oroliga, varför kollade ni inte på klockan?" frågade George sedan. Jag slog mig själv i huvudet.
"Varför tänkte vi inte på det?" frågade jag mig själv. George skrattade, igen. Den lättade känslan strömmade återigen genom blodådrorna i min kropp.
"Ska vi ta oss till Kråkboet, eller?" frågade jag, denna gången George och inte mig själv.
"Jag vill inte följa med till Kråkboet i så fall" svarade George. Sedan gick han in i Snäckstugan, och då fanns det ett sätt kvar, som jag kom på just nu.
"Expecto Patronum" sa jag. En iller uppenbarade sig. Sedan lämnade den platsen. Jag log smått, att jag faktiskt klarat av att göra den, med det nästan allra nyaste minnet jag fått. Tänk vad Georges skratt kunde göra, skapa min första patronus sedan kriget.