Prs med Wolf

Minosa skulle just svara Aimil när ett jält skrik från Astrids rum ljöd genom andra våningen. Utan att tveka en sekund kastade hon sig ut i korridoren och vidare in till Astrid.
"ASTRID!? VAD HAR HÄ..." Minosa avbröt sig tvärt när hon såg rummet. Mitt på golvet ringlade sig en ganska stor neongrön orm. Astrid stod uppflugen på sitt skrivbord och stirrade på ormen.
"Jag öppnade min garderobsdörr och den föll ut rakt på mig!" sade hon panikslaget.
Ormen vände sig mot Minosa som stod i dörröppningen. Sssssh.
Snabbt som ögat hade Minosa kastat sig upp på samma bord som Astrid. De båda stirrade panikslaget på ormen på golvet.

Anaid som inte kunde höra skriket två vångingar högre upp log lite generat och satte sig på sängkanten igen.
"Vi kanske skulle se vart de andra tog vägen? De undrar nog vart vi håller hus"

Rascal hörde Astrids skrik och svarade inte Anaid.
"Något har hänt", sade han hastigt och kastade sig ut ur rummet och nedför trappan.
När han nådde Astrids rum var Minosa och Aimil redan där. Aimil stod inträngd i ett av rummets hörn och mitt på golvet väste en orm åt dem.
"Jag har aldrig sett en sådan orm förut, den kan inte vara härifrån", sade Aimil skakigt och tryckte sig hårdare mot väggen. Rascal kände till skogens ormar lika väl som hon och ormen som låg på golvet var inte en av dem.
"Är den giftig?" frågade han sammanbitet och Aimil ryckte skälvande på axlarna.
"Jag vet inte!"

"Rascal!" Anaid och Norman skyndade båda efter Rascal genom slottet. De båda framme vid Astrids rum starx efter Rascal. Syskonens blickar såg vildt runt i rummet där de andra stod tryckta mot väggen.
"Vad är det som..." Norman avbröt sig mitt i meningen när han såg ormen. Hans ansikte blev vitt som ett lakan och andningen allt häftigare.
"Orm...!" Var det ända han fick ur sig innan hans medvetande försvann och hans kropp föll ihop på golvet.
Anaid stirrade på sin brors livlösa kropp på golvet. Hon gjorde en grimars och såg upp på de andra.
"Han är rädd för ormar..."
Minosa såg irriterat på Anaid.
"Mer eller mindre än vi?"
Ormen väste igen och Anaid hoppade in till väggen.
"Jag tar hand om den..." en låga flammade upp från Anaids hand och hon skulle just bränna upp det neongröna kräldjuret när Astrid hejdade henne.
"NEJ!..."
Anaid stannade upp mitt i rörelsen.
"Jag kan ha helt fel men...tänk om det är en hamnskiftare?"
Hon såg på Aimil och Rascal.
"Finns det orm-hamnskiftare?"

Rascal och Aimil såg på varandra och sedan ner på ormen som ilsket kurade ihop sig.
"D-det finns en klan med huggormar, men de bor längre söderut och om det är en hamnskiftare kommer den inte från vårt land", sade Aimil tveksamt. Rascal hade svårt att tro att den exotiska ormen var en hamnskiftare, men de hade aldrig kunnat mycket om andra länder och det vore osannolikt att deras förfäder skulle ha invandrat till bara detta landet.
"Vad ska vi göra då? Fånga den?" sade han misstroget.
"Jag kan inte urskilja en doft av hamnskiftare, men jag har aldrig känt doften av den här sortens orm förut, det är möjligt att min näsa är förvirrad av det... Tror du att du kan fånga den Anaid?" frågade Aimil utan att ta ögonen från ormen.

Anaid släkte elden i sin hand rätade på ryggen.
"Jag kan försöka men...vad ska vi fånga den i? Vi kan ju inte precis binda en orm..."
Minosa ficken ide och tittade upp från ormen.
"Söv den!"
Anaid rynkade pannan.
"Kan ormar sova?"
Astrid slog handen till pannan och suckade.
"Åh Anaid! Läser du aldrig?"
Anaid blängde på Astrid utan att svara.
"Okej, om du säger det så..."
Hon knäppte med fingrarna och ormens huvud föll direkt ner på golvet med en liten duns.
"Okej...nudå?"

Aimil slappande av så fort ormen förlorade medvetandet. Hon gick fram till den och plockade försiktigt upp den.
"Finns det något ställe vi kan förvara den med säkerhet och ändå kunna prata med den?" frågade hon och synade ormen på närmare håll. Den var väldigt vacker med färgen hos ett boklöv genomborrat av solstrålar. Rascal gick försiktigt närmare.
"Han lär inte kunna förstå oss om han kommer från ett annat land", sade han och petade lite på den livlösa ormen. Aimil skakade på huvudet med ett hummande.
"Alla hamnskiftare kan gaeliska. Vi kan pröva det", sade hon.

Anaid såg oroligt på medan Aimil plockade upp ormen.
"Jag vet inte riktigt...det finns burar i fängelse hålan men..."
Astrid och Minosa spärrade upp ögonen och blängde tillrättavisande på Anaid.
"Ni vill nog inte gå ner där..." började Minosa.
Samtidigt vaknade Norman med ett ryck. Han stönade men tog sig snabbt upp på fötter igen
"Vad..." han stannade upp så fort han såg ormen Aimil höll i. Denna gången svimmade han inte men svetten ran längs pannan och ansiktet var lika blekt som förut, om inte blekare.
Han stirrade på ormen som om den kunde explodera när som helst.
"Vad....va...händer..." stammade han fram.
"Det är ingen fara fegis" sade Anaid och knuffade sin bror i magen, "Den sover och kan inte göra någon skada"
"Så...så..den är...den le..lever?"
Anaid suckade.
"Ja idiot"
Norman vände snabbt på klacken och försvann ned till bottenvångingen.
Anaid vände sig till de andra.
"Var var vi?"

Rascal såg efter Norman tills han var borta. Han var tvungen att medge att synen av en skrämd Norman var en aning tillfredsställande. Han hade alltid varit så bister och självsäker, det hade stört Rascal lite. Aimil såg lite oroad ut när han hade försvunnit, men hon följde inte efter honom. Hon harklade sig.
"Burarna, i fängelsehålan?" påminde hon Anaid om. Hon började gå mot trappan.
"Jag antar att den är längst ner?"

Anaid var precis påväg att svara Aimil när Astrid kastade sig ner från bordet och vidare förbi Aimil. Hon ställde sig mitt emellan henne och trappan och spärrade vägen så mycket hon kunde.
"Nej! Ni ska inte gå ner dit! Absolut inte!" hon talade i en mycket uppläxande ton som Anaid aldrig hört henne använda förut. Lite som en mor som tillrättavisar ett styggt barn.
"Astrid vad håller du på med?"
Astrid som var något kortare än Aimil sträckte på sig så mycket hon kunde för att hindra henne från att gå ner. Men ångrade sig direkt efter då hennes rygg gav ifrån sig ett kraschande ljud och en smärta som ett knivhugg gick upp genom koterna. Astrif gav ifrån sig ett stönande ljud och sjönk ihop på marken.
"Astrid!" Anaid och Minosa skyndade fram för att hjälpa henne men Astrid avvisade dem.
"Ni får inte gå ner i fängelsehålan! Haaaaaah...." smärtan i ryggen gjorde det svårt att prata, "Anaid har du glömt vad som finns där nere? Mhmaaa" Astrid kunde inte röra på sig utan knep ihop ögonen i ett smärtsamt grin.
"Astrid! Vi måste få hjälpa dig! Vi ser att något inte är som det ska!"
Astrid bet hårt ihop.
"Det är ingen fara jag...aaaah! Det går bra Anaid..."

Aimil räckte utan ett ord ormen till Rascal som chockad stirrade ner på Astrid.
"Undan", sade Aimil och trängde sig bryskt in mellan Anaid och Astrid. Hon kände försiktigt på några punkter av Astrids rygg.
"Vad gör det ont? Vet du vad som är fel?" frågade hon med en allvarlig glimt i ögat. Rascal visste att han bara skulle vara i vägen om han försökte hjälpa till så han stod kvar och såg oroligt på.