Divergent

Sol märkte inget, bara hoppades att han skulle låta hennes födelsedag passera. Hon blev 17 år och så var det bara, han hade redan fyllt och hon missat det. Hon bara hatade födelsedagar, eller dem hon varit med om, firat på det viset, firat med ballonger och ponnysar, fått presenter från föräldrar som inte var där.
Nu var det dagen innan, Frida hade gett henne garn och stickor i hopp om att lugna hennes nerver som varit på spänn sedan dagen hon varit nära på att dö. Hon hade förlorat aptiten och blekheten var tillbaka, men hon försökte i alla fall. Hon satt nu lutad mot ett träd och lät solen skölja över sig medans hon med milt våld försökte att sticka vilket inte gick något vidare.

Den tjugonde vaknade Kai riktigt tidigt. Han klev upp och gick utan att väcka Sol och hämtade frukost åt dem. Ingen födelsedag utan frukost på sängen, som en av Kais väninnor alltid sagt.

Sol sov vidare faktiskt ganska lugnt såhär på morgonen ovetandes om vad som skulle ske. Hon hade förutsatt att han inte skull göra något, det hon visste av födelsedagar avskydde hon.

Kai kom tillbaka en trettio minuter senare ungefär, med en bricka full av allt möjligt som var möjligt att skaffa fram i de hör kvarteren. Lite bröd och ost, lite tranbärsjuice och till och med en skvätt mjölk. Och så hade ju Kai köpt skinnjackan också. Han kom tillbaka till salen och satte sig tyst på knä framför Sols säng. Han satte ner brickan på golvet med en lapp han skrivit till henne på en gammal servett och lade sig sedan igen, han tänkte vänta tills hon vaknade så hon inre skulle bli sur för att han väckt henne.

Sol vaknade sent den morgonen lite innan lunch och sträckte gäspande på sig och log sömnigt då hon upptäckte att Kai var kvar.
Sedan vände hon sig om och drog chockat efter andan då hon såg brickan.
"Kai." sa hon hänfört och satte sig upp.

Kai satte sig småsömnigt upp och log ett nyvaket leende. "Godmorgon- eller nej, grattis!" mumlade han något förvirrat. Han hade just vaknat då han somnat om innan.
Han sträckte sig efter jackan som låg under sin säng, tog upp den och höll ut den mot Sol. "Här. Den är din."

Sol stirrade på jackan, mållös och ett sträck av fasa tycktes skymta förbi. Hennes inre var i uppror, hela hennes väsen. Hon skulle inte bära sådana kläder, kläder som dolde kroppens konturer var bra i rött och gult. Fast hon var inte fridfull längre, hon var inget.
"Tack" säger hon andlöst och tar emot den, en sådan fin jacka, en sådan som hon alltid velat haft.
"Tack, tack." säger hon åter och slår armarna om honom i glädje.

Kai höjde på ögonbrynen då han såg en skymt av rädsla i hennes ansiktet men skrattade då hon slog armarna om honom. Han kramade henne tillbaka och kysste hennes kind. "Hoppas du gillar den."

"Jag älskar den." log Sol och ställde sig upp. Hon drog på sig dem över de oformliga kläderna vilket såg märkligt ut, hon tvekade. Hon hade fått andra kläder, jeans och en mer åtsittande tröja.

Kai log soligt och kom upp på fötter. "Kanske en annan tröja?" flinade han lättsamt. Han letade fram en blå t-shirt och gav den åt Sol. "Den här är från Frida!" sade han och log vagt. Hon var nog bättre på att hitta kvinnokläder än han, tänkte han.