The marauder's map [SV]

Nu blev jag nyfiken... Vad pratar du för dialekt?

Synd på skolprojektet, men glöm INTE att lägga upp efter sommaren!

Öhmn, östgötska...

Vi äger inte (bara lite ) DU ÄGER ♥

Du är grym! Vill ha ett till kapitel!!! Det finns inget dåligt med det du skriver!

Dä' gör jag mä'.

( jag var bara tvungen )

Super, *bevakar*

Tack. Så. Jävla. Mycket.
Ursäkta mitt språk, men jävlar.

Nu kommer kapitel 40. Kapitel 40?!
Jag kan inte fatta det själv. Ni har peppat mig genom 40 kapitel!

Tack.

Jag har dock haft idétorka och sömnproblem hela veckan, så kapitlet är kanske inte det bästa.


Kapitel 40 ~ Sirius erkänner
Efter vad som känns som en evighet, men egentligen bara är två veckor, möter jag Sirius, James och Remus i en korridor. Det är efter skolan och vi är påväg till biblioteket för att plugga. Sirius säger något till de andra och går sedan till mig, Lily, Peter och Te.
"Får jag prata med dig?", frågar han mig och jag nickar skrämt. Vi går bara utom hörhåll för de andra, som står och skickar mördarblickar på varandra. Innan jag vet ordet av kramar Sirius om mig.
"Tack", viskar han i mitt öra. Förbluffat står jag stilla. "Jag vet inte vad du sa eller gjorde med James, men tack." Bakom Sirius ser jag hur James blinkar åt mig. Sirius släpper mig. "Te var också helt okej. Synd att inte James tyckte det." Han ler generat. "Och Peter. Wow, Kendra. Jag har aldrig hört honom säga emot. Vilken personlighet han har fått."
"Tack. Antar jag." Jag vet inte om Sirius står här och öser kommentarer över mig, eller om han förolämpar mig. Han rufsar sönder mig frisyr. "Sirius", klagar jag och försöker rätta till det. Han skrattar lite.
"Och angående Remus" Jag ska precis öppna munnen och protestera, säga att jag inte vill höra ursäkter från honom, men han höjer en avvisande hand. "Jag ska hålls mig kort." Jag nickar. "Jag vet att du hatar honom, men det skulle vara fint om du bara lyssnade på honom. Han pratar om dig hela tiden." Jag kan inte låta bli att le.
"Vad.. Du vet.. Vad säger han?", ler jag.
"Du kan väl fråga?", svarar Sirius med en glimt i ögat.
"Vad är ni egentligen?" Sirius slår ut med händerna.
"Vi är en grupp muterade hundar hela bunten", skrattar han. Leendet rinner av mig. Det går en sekund innan Sirius inser vad han har sagt. "Nej, jag menade inte så", flämtar han. Jag backar och börjar sedan springa.
Muterade hundar. Mitt ord för varulvar. Det är deras val om de vill avslöja, hade Remus sagt. Nu har de avslöjat.

Lily springer efter mig in på tjejtoan.
"Vad sa han? Kendra, lyssna!" Jag har sjunkit ned på golvet och har nu händerna begravda i händerna. Lily sitter bredvid mig på huk. Hon gör sitt bästa för att få ett vettigt ord ur mig, men jag babblar bara ovettigt prat om hundar och varulvar. "Kendra Potter!" Lily smäller till mig. Slaget väcker mig till liv.
"Varulvar, allihopa", flämtar jag och Lilys haka faller ned till golvet.
"Sa han det?"
"Han sa att de var muterade hundar."
"Ditt ord för varulvar", flämtar hon och sjunker ned bredvid mig.
"Remus var säkert från början, det kanske var en olycka, men hursomhelst måste han ha bitit dem", spekulerar jag.
"Dra inga förhastade slutsatser." Lily snyftar till.
"Gråter du?"
"James", snyftar Lily. "Jag älskar honom fortfarande." En del av mig kan inte fatta det. Att Lily Evans faktiskt gillar James Potter. Jag inser varför hon var så belägen att få veta varför jag sprang. Hon var orolig. Hon anade det värsta.
Jag lägger armarna om henne. Där sitter hon och gråter och jag stirrar ut i tomma intet.
"Jag älskar Remus med." Vissa ord och meningar känns sköna att säga. De passar på något vis i munnen. Och meningar med orden 'älskar' och 'Remus' är sådana meningar.
"Alla år har jag hatat honom. Jag har bara sett Severus", mumlar hon. "Men när rollerna blev ombytta insåg jag att James var äkta. Det fanns faktiskt en människa under det där skalet. Severus däremot, han är inte äkta. Han är bara en hämndlysten liten skit. James var aldrig den elaka. Severus var likadan, fast med ett hjärta av sten. Det var bara för att jag trodde har var den snälla." Vi sitter där i en timma och diskuterar James, Snape, Remus, Peter, Sirius, kärlek, hat och varulvar. Sedan rör vi oss försiktigt upp mot sovsalen utan att bli sedda. Såklart kommer Remus fram till oss, men han ger mig inte ens en blick. Hans min är stel och känslotom.
"Lily, du är sen till våran patrull", säger han likgiltigt. Lily ryser till.
"Jag följer med", hör jag mig själv säga. Remus höjer ena ögonbrynet.
"Gör du?", frågar han häpet. Jag nickar.
"Du rör inte Lily," fräser jag.
"Värst vad du fått mage", säger Remus oförstående. Själv försöker jag hindra mina knän från att skaka sönder. Remus rycker på axlarna. "Låt gå." Jag stapplar efter Lily och Remus ut ur sällskapsrummet ut i de kalla korridorerna. Patrullen visar sig vara mycket mindre händelsefull än jag trodde. Ingen pratar, ingen skämtar, vilket bara är en lättnad för mig. Vi möter ingen som gör något fel, egentligen möter vi ingen alls. När vi har patrullerat klart säger Lily att hon verkligen måste gå på toaletten, så jag och Remus väntar utanför. Remus står mitt emot mig vid motsatt vägg.
"Låt det inte gå ut över dem", säger han plötsligt.
"Va?"
"Vår fejd. Låt det inte gå ut över dem." Jag andas lugnt. Remus verkar dom om han försöker få det att låta som om han inte bryr sig, och även om jag känner Remus väl så låter han ganska övertygande.
"Jag förstår inte vad du pratar om", säger jag likgiltigt med stram uppsyn.
"De är inte varulvar."
"Jag kommer tro det till motsatsen är bevisad."
"Kan du inte lite på mig?"
"Har jag inte gjort det tillräckligt?" Jag vinner den här konversationen, och jag tror att Remus insett det.
"Det var ett misstag, Kendra", säger han nedlåtet. Han verkar förlora masken det ser ut som om han har på sig. Remus biter sig i läppen och vänder sig om. Jag vet att han vill att jag ska sluta prata, men det gör jag inte.
"Vad? Att låta mina tre bästa vänner bli pälsifierade?"
"De är inte varulvar", ryter Remus och vänder sig mot mig igen. Masken har fallit. Hans ansiktsdrag är skarpare och kylan är tillbaka i ögonen. Han ser kort sagt ut som vanligt. "Hade jag gjort så mot någon av dem hade jag tagit livet av mig? Fattar du?!" Jag måste hålla nig för att flämta till. Här står Remus och påstår att han skulle ta livet av sig om någon av dem hade blivit skadade. Av dem eller av oss? En bit av mig tror på det Remus säger, men såklart vill min dumma hjärna veta mer.
"Men säg då, säg vad de är."
"Jag kan inte." Jag höjer ena ögonbrynet. "Sluta. Snälla."
"Men om de inte är som du, varför kan du inte säga?"
"Jag kan inte berätta för dig eftersom om någon skulle höra skulle de skicka dem till Azkaban!", skriker han. Sen slätas hans ansiktsdrag ut. Den vanliga Remus kommer tillbaka ut ur masken. Hans vanliga, trötta uppsyn kommer tillbaka. Han ser rädd ut.
"Jag skulle inte ha", mumlar han. Allt ändras igen. Han tar ett djupt andetag, rätar på ryggen och rättar till sina kläder.
"Vad är det med dig i år?", frågar jag. Jag kan inte påstå att jag inte är orolig.
"Inget annat än vanligt", svarar han med den likgiltiga tonen igen.
"Det här är inte du", mumlar jag omgång tveksamt fram mot honom.
"Det här är den längsta konversationen vi haft på länge." Jag backar igen. Han påminner mig om något jag inte vill bli påmind om.
"De är som du", säger jag, mest som en experiment för att se om den riktiga Remus finns kvar. Han reagerar knappt.
"Jag önskar dig och Lily en god kväll", säger han och går. Dörren bakom mig öppnas.
"Förlåt att jag inte kom ut", säger Lily. "Jag var skiträdd."
"Kan du vara rädd för något annat än att inte få högsta betyg?", frågar jag frånvarande. Jag hör hur Lily frustar till bredvid mig.
"Ah, säkert", säger hon. Om hon märker att jag funderar säger hon inget. Som vanligt.

Den kvällen kommer en uggla med tävlingsinfon. Jag pustar ut när jag inser att jag slipper klädnaden jag hade på mig förra gången, utan att jag bara kan ha på min klädnad (Varning! Ha inte på mantel!). Annars står det inget jag inte redan vet.

Nästa dag går jag förbi Remus i en korridor. Något är fel på honom, det kan man se även om man är dum i huvudet. Han har varken den skämtsamma blicken, den kalla, den varma. Det är tomt. Han ler och ser mest ut som en deprimerande advokat. Peter ger mig en blick som inte kan annat än fråga: "Snälla, kan jag komma tillbaka?" Men den här gången tar det längre innan Peter är välkommen. Det känns som om han är lika mycket monster som Remus. Han pratar inte med mig förrän fem dagar senare. Två dagar senare har Te manipulerat mig om att Peter "inte" är en varulv. Men det dröjer än länge innan jag släpper den vakande blicken jag alltid har över honom nu för tiden.

__________________________
Ledsen hörni.

Vad tror ni andra deltävlingen får ut på?

Super!

Har ingen aning om vad tävlingen går ut på.

Vilken tur att jag nästan vet då